Morgonen gryr. Det har regnat över natten. Lite dålig sömn i the bunkbeds – men det är livet som en backpacker. Något grusiga i ögonen efter ett par riktigt goda öl kvällen innan. Upp och hoppa för att få i sig en härlig uppfriskande frukost. Vi ska ju ut på äventyr.

Guiden i bilen som möter upp och är en skojfrisk person. Han skämtar frekvent om sig själv i tredje person. Vi snackar om att han hade fungerat bra i stand up hemma i Sverige. Området Phong Nha Ke Bang Nationalpark är ett ganska nyupptäckt område och ingår som ett Unesco världsarv i Vietnam. I området sägs att det finns över 300 grottor och många är fortfarande inte upptäckta. Området hade också en riktigt svår tid under kriget med amerikanerna. Guiden berättar att amerikanerna fällde i området över 7 ton bomber per invånare. Mycket ligger fortfarande kvar – odetonerat. Varje år är det fortfarande personer som far illa av odetonerade bomber. Amerika försöker hjälpa till med att rensa området men det räcker inte. Dessutom säljs mycket illegalt över gränserna till Kambodja berättar guiden. När någon hittar bomber i djungeln sågar de upp dem för att ta ut innehållet och sälja vidare. Riskabelt.

Vi kommer till en korsning. Vi är bara 50 km från Laos. Vi står på den berömda vägen som försörjde trupperna som krigade mot södra Vietnam från Nordvietnam. Amerikanerna stödde trupperna i södra Vietnam. Nu är det dock svårt att kunna se tillbaka hur det verkligen var här när amerikanerna skördade lövverket med avlövningsmedel för att hitta vietnameserna. Vilket ofattbart krig.

Vi åker vidare in i djungeln på betongvägar och vi kommer in i själva nationalparken. Parken är indelad i tre olika delar. Dessutom 2009 upptäcktes världens största grotta Son Doong Cave. Denna grotta går också att besöka men kostar dig 3000$ och en djungelvandring på sex dagar för att nå. Med upptäckten av denna grotta blommade turismen ännu mer. De mest berömda dock är Paradise Cave och Dark Cave. Lättillgängliga för de flesta både på motorcykel och via turer. Vi stannar till vid ingången till Paradise Cave. Denna grotta hittades 2005 och den lokala mannen som hittade grottan vågade inte gå ner vid ingången.

Det finns turer som tar dig 7 km in i grottan och totalt är grottan 31,4 km lång. Vi ville egentligen gjort den långa turen men på grund av höga vattenflöden var det omöjligt. Vi fick nöja oss med att vandra ner 1,5 km i grottan bland stalagmiter och stalaktiter. Ni kommer ihåg ramsan. Det gör vi. Om inte läs vår gamla inlägg här från Babe Lake National Park.

Stalagmit eller stalaktit? Hur var det nu igen?

Det är ganska turistiskt vid denna grottan. Gångar är tillrättade och små minibussar tar oss nästan ända fram. De sista höjdmetrarna klättrar vi utmed bergssidan. Vi får en introduktion av grottans djup och sedan beger vi oss nedför trappan ner i djupet på egen hand.

Formationerna är fantastiska och väldiga. Det är högt till tak. Upp till 80 meter på sina ställen. På flera ställen finns vattensamlingar som skapar underbart vackra spegelbilder av grottan. Den 1,5 timme som du har på dig i grottan är helt klart värd att ta i beaktande och ta det i din takt. Det finns mycket formationer att kolla in.

Spegelblankt.

Vackert.

Ser ni ansiktet som bildats?

Fler roliga figurer där bara ens fantasi sätter gränser.

När vi är klara med Paradise Cave åker bussen till Dark Cave. Det är redan dags för lunch. På erbjudandet för dagen står en supergod djungelbuffet med alla dess olika kött. Det är svårt att inte bli kär i maten. Ta dig ett rispapper, välj dina egna ingredienser och rulla ihop och doppa in den härliga såsen. Kan inte bli bättre lunch. Bryt bort lite ris och bara njut. Henrietta hade dock lite otur med en stor bit kött. Den hamnade så snett i halsen att den höll på att ta död på henne. Hon fick efter mycket möda upp den till slut. Puuh.

Lunchen är slut och vi har redan under lunchen sett flera åka iväg på ziplinen som går över ån och du åker iväg på den 400 meter långa färden. Wiie spännande snart är det vår tur.

Får på oss flytväst, sele för zipline, hjälm med lampa och sedan är vi redo efter en kort introfilm vad som ska hända. Upp i tornet och när vi till slut är förankrade är det: – Bye bye, vi ses på andra sidan.

Emelie gör sig redo för ziplinen.

Peter redo för lite adrenalinhöjande aktiviteter.

På andra sidan landar vi säkert och när vi väntat in samtliga tar vi oss ner i vattnet för att sedan komma in i grottan. Lampan går på det blir mörkare. Vi har blivit av med selen och nu tar vi också av oss vår flytvästar. Vi fortsätter upp in i en skreva och in i gyttjan. Det börjar med en liten smörja mellan fötterna och är midjehögt när vi kommit en bit in. Chokladen, bajs eller lera. Det är till slut så mycket lera att de växer upp till brösthöjd. Kommer vi fastna? Till slut känns det enklare att bara lägga sig ner i gyttjan. Vi flyter. Vilken gyttjeinpackning. Nu ska vi allt föryngra våra hudar.

En lerfylld Peter.

Det är ett enda stort skratt inne i grottan. Till slut ber guiden oss att släcka lampan. Det blir bäcksvart. Det är därför det heter Dark Cave. Vi är som barn leker i lera och blir extremt skitiga men kul är det. Efter en sisådär halvtimme kräver guiden att vi ska vända ut igen. Vi kommer ut och försöker så gott det går att skölja av oss. Därefter simmar vi in tillsammans in i mörkret. Allt avslutas även här med att vi släckte lamporna och följde sedan guidens lampa ut igen. Wow vilken känsla!

Glada och nöjda äventyrare efter dagens höjdpunkt: besöket i Dark Cave.

Ute igen från grottan tar vi paddlarna och kajakerna och tar oss tillbaka där allt började. I land finns andra roliga busiga badaktiviteter. Vi åker korta ziplines över vattnet och slänger oss i när det tar stopp. Vi testar gungan i vattnet och en del testar på ninjabanan. Den skippar vi.

När leken är slut och vi är nöjda ombytta och torra igen får vi direkt välja en dryck från kylväskan. Det passar så bra när ölen kommer i handen. Sedan är det hemtransport som gäller.

Lugnet före stormen.. – Cheers! Henriette, Emelie & Jakko – ibland finner man bara helt underbara vänner på sin resa.

Tillbaka på hostelet har nya gäster kommit och det härliga samtalsämnet är naturligtvis dagens äventyr. Happy hour är igång och Gin Tonic står på tapeten. Vi kör i normal standard medan den colombianska köper på sig 16 stycken GT´s på en gång för säkerhets skull. Henrietta har en adventskalender som hon måste följa från gymmet med plankan. Vi hokkar henne på en planka och en #plankfie som sedan skickas till gymmets facebooksida. Nu känns det bra att ta en GT till. Innan det blir alltför sent går vi i säng. Undrar hur colombianerna kommer må imorrn? Hörde att de ska åka med bussen kl 05.00.

Vilken dag! Vi är så förväntansfulla på morgondagen!
Kostnader: 1 350′ VND per person. I det får du både transport, inträde till både Paradise Cave och Dark Cave, lunch, vatten och öl. Bara inträdet till grottorna är 300′ respektive 350′ VND
Tidsåtgång: 08:55-17:30
Bra att ha med: bra skor, ombyte för bad. Om du har med två par shorts eller bikini ta med den du saknar minst om du senare behöver slänga den. Du kommer bli skitig. Kamera och GoPro om du har med flytfäste.

The post Paradise Cave och Dark Cave – Phong Nha Ke Bang, Vietnam. appeared first on ITRAVEL.

Lite skakis efter ett par sjukdagar står vi åter i dykbutiken kl 08:00 redo för våra sista kursdyk. Det visar sig att det är inte bara vi som känt oss lite krassliga. Även vår instruktör Sebastian är tyvärr sjuk. Loyden som vi träffat sedan innan kommer istället vara vår stand-in. Det är alltid lite tråkigt att inte avsluta med samma instruktör men ingen idé att nedslås av det. Vi samlar ihop våra saker för att bege oss ut. I vanlig ordning får vi inte göra någonting utan båtkillarnaa bär för glatta livet ut utrustningen på båten.
Något man känner när man kommer på båten att det är inte samma sammansättning av grupp denna gången. Förra gången var det en mer familjär känsla. Denna gång är det stora olikheter mellan oss alla som grupp. Fast vi har samma intresse och det är att dyka.

 
På med fenor och övrig utrustning.

På väg ut mot Helicopter Island går Loyden igenom vårt sista Confinded dyk. Andreas som också gör sin sista dag på OWC(Open Water Course) har anslutit till vår grupp. Även han från Sverige. Båten stannar till. De saker vi ska göra under vattnet är åter igen att plocka av oss masken samt simma en bit för att sedan sätta på oss den igen med hjälp av kamraten. Likaså ska vi blåsa upp BCD:n med hjälp av egna munnen och regulatorn samt några fler kunskaper. Det känns bra att vi går igenom för att känna oss trygga. På ytan har vi också några kunskaper som inövas på nytt. Trött dykare och lite annat. Vi tar oss upp i båten igen och åker ut mot en av de bästa dykplatserna. Fast idag är det bara så dålig sikt. Ca 2 meter och strömt.

Fast vi känner ingen direkt fara i det då vi övar på våra skills. Nu har vi också med oss fotografen Jamie. Han arbetar med att ta bilder under vatten. Har ett företag vid namn Fisheye Underwater Production. Han är med oss på vårt andra dyk för att ta lite härliga bilder på oss. Vi har blivit helt besatta av just själva steget man tar från båten vid namn The Giant Stride. Känslan när du tar ett stort kliv i med 30 kg packning till en känsla av att allt väger noll när du träffar vattenytan och flyger upp igen. Vilken känsla.

 
The Giant Stride.

OK!

Vi tar oss fram i fören vid ankaret och tar oss sedan ner i djupet. När vi kommer ner på 12 meter fortsätter våra skillsövningar. Vi testar att manövrera med kompass nere på botten. Det är så dålig sikt att det inte är särskilt kul fast viktigt när det är som svårast. När Andreas övar själv gör vi lite roligheter framför kameran istället.

Utan regulator – smile!

Deep into the blue.

Det känns bara mer och mer avslappnat för var gång vi är nere fast än har vi mycket träning kvar. Peter ligger på 8 kg i tyngd och Emelie på 7 kg. Detta är något vi kommer att öva bort desto mer perfekt bouancy(flytförmåga) av egen maskin vi kommer att skapa.

Luften som finns kvar kontrolleras ofta.

Vi simmar upp mot ytan.

Sista dyket och nu är det dags för att ta av oss lite mask igen och sätta på oss igen. Vi går ner något djupare och kommer ner på 13 meter innan vi bestämmer att det är ingen idé att gå ner på djupare djup bara för att på grund av att sikten är så pass dålig. Det är dock en skön känsla att kommit ner på 13 meter men att vi nu får gå ner på 18 meter när vi vill med våra inövade kunskaper. Teamet på Deep Blue Dive Seafari har verkligen fått oss att känna oss trygga som dykare.

I hamn igen gör vi vårt prov för att testa våra kunskaper. Med ett gott resultat på 88% för Peter och 86% för Emelie på provet kan vi titulera oss som Open water dykare. Kul tycker vi och ser fram emot alla framtida dyk. 2016-02-01 kommer därför alltid vara en historisk dag i våra liv. Antagligen nu kommer vi alltid vara beroende av vår Padi-App och allt annat. Flera saker har också kommit till vår kännedom att hur viktig den egna materielen är. Vilket vi inser kommer vara en dyr hobby absolut helt beroende på oss själva och vad vi investerar i.

Lyckliga efter att ha klarat vår final exam.

Det första som vi nog kommer överväga åtminstone är mask, fenor och regulator.

Vi tillsammans med underbara Sebastian.

Dagen efter fick vi också chansen att bli gratulerade av vår härliga instruktör Sebastian. Tack för alla skratt och härliga tips du gett oss på vägen.

Happy diving!

The post Ett stort steg – Open Water avklarad. appeared first on ITRAVEL.

Att vakna upp precis när kroppen säger att den vill vakna. Gå ner och äta frukost utan något som helst mer viktigt än att återhämta kroppen – det är kärlek det. Att sedan bara säga till dig själv:
– Idag är det bara du, havet och solstolen som gäller.

..ensamma åt andra hållet.

Offseason med 31 grader och strålande solsken!

Det är superviktigt med återhämtning under långa resor. När man åker MC speciellt. Både baken och hjärnan behöver vila. Dessutom är det skönt att bli av med bonnabrännan som lätt sätter sig på mc-turen. En öl i handen och böckerna av Denise Rudberg gör livet glatt. Sam Son beach erbjuder dig i princip en privat strand i december. Det finns rent ut sagt inte en turist så långt ögat kan nå. Samma är det på hotellet. Vi trodde på riktigt att vi var de enda gästerna. Vet inte om man ska skratta eller gråta. Vi hade en kanondag på stranden i varje fall.

Likadant gäller på hotellets restaurang. Här var vi också helt ensamma, uppassade av fyra kypare. Maten och vinet smakade underbart gott och vi fick upp vår energi för att åka vidare söderut.

Tips när du planerar din mc-resa:
Ha tid, och när du planerat att du har gott om tid – lägg då till extra tid. Vägarna med sitt varierande väglag, vägar som inte finns, oförutsedda saker händer med hojarna, den oförutsedda trafiken, fotografierna som skall tas, den där perfekta strandremsan inklusive badet i havet som skall tas och framförallt tid för återhämtning emellanåt.

Kostnader:
Vi valde att bo på Dragon Sea Hotel(4 star) 1 200′ per natt inkl frukost. Något högt pris för vår strama resebudget, men vi behövde detta för att komma i form. Under en vanlig resa ganska okej per natt. Ändå ett fyrstjärnigt hotell. Hotellet var rent och fräscht, lokaliserat direkt intill beachen. Är man ingen beachperson erbjuds det även en pool med solstolar.

Hojservice:
Bytte olja på båda hojarna 200′ VND. NU hade vi verkligen pushat dem i längsta laget innan oljebyte ca 650 km.

The post Värdet av återhämtning – strandhäng på Sam Son beach. appeared first on ITRAVEL.

Emelie var så dålig att vi till slut fick ringa doktorn. Undersökningen resulterade med dropp på Emelie och tabletter för oss båda. Efter fyra dygn i sängen kunde vi till slut komma på benen igen.

Klockan slår 04:30 det är totalt mörkt ute. Kallt som attan. Det rör sig redan några motorcyklar upp för gatan. Inom ett par timmar är det full fart på trafiken och en ny dag gryr. Regnet och molnen ligger lågt över Sapa. Vi som de senaste dagarna varit sängliggande vill bara härifrån. Vi känner oss inte starka men psyket håller på att knäcka oss. Det får regna, snöa eller göra vad det vill idag. Vi ska bara lämna Sapa bakom oss. Tyvärr fick stället en liten törn på grund av vår sjukdom men vi kommer tillbaka i framtiden.

Dimman ligger tät vid bergen uppe i Sapa.

Dimman ligger så tät att du knappt ser tio meter framför dig.

Slaktarmotorcykeln är ute och säljer kött. Vattenbufflar går genom dimman – tänk om de blir påkörda. Tutan går frekvent på vår cyklar. Vi blinkar också. Det kan kanske hjälpa till att se os bättre. Det börjar med ännu mer stigning vilket gör att graderna sjunker ytterligare. Regnet värmer inte direkt. Det smattrar hårt mot våra hjälmvisir. Vi får känslan av att det haglar. Ska vi nu frysa till is häruppe? Nej, detta får inte hindra vår resa. Kilometer efter kilometer fortsätter vi uppför i dimman. Lastbilar dyker upp från ingenstans. Vi kollar ut mot sidorna. Tänker att här vore nog fin utsikt. Alltför kallt dock för att känna för att orka ta fram kameran för att ge er en bild. Tror ändå ni kan känna känslan?

Till slut kommer nedförslutningen och graderna värmer upp något. När dimman lättar huttrar våra kroppar. Vi stannar till och gör lite gympa för att få igång blodcirkulationen. X-hopp och Gundeåkning står på programmet. Till slut är lite värme tillbaka och vi kan sätta oss på hojarna igen. Vi får upp farten, kameran kommer fram, fälten börjar synas.

Hus på styltor och vattenbuffeln är vanligt förekommande.

När dimman lättar öppnar landskapet sig.

Människorna hejar, fälten är gröna, på sluttningarna odlar de för fullt. Från att det imorse var 6 grader är det helt plötsligt nu 17 grader. Avsevärd skillnad. Kläderna åker sakteliga av. I backarna nedför kommer vi ifatt en lastbil med fullt av män på flaket. Vi försöker komma tillräckligt nära och till slut kan vi se att de spelar kort, röker och skrattar för fullt. De ler mot oss och hejar på oss. De tycker allt att vi ska åka om. Fast vi är lite osäkra då deras chaufför kör över hela vägen.

– Hello! ropar barnen längs med vägarna.

Vägarna fortsätter. Vi svänger av på vägen där vi är grymt osäkra vad som ska vänta. Kan det bli lika dåligt väglag som mellan Bao Lac och Ha Giang? Början verkar ändå riktigt bra. Gps´en stämmer inte riktigt. De har visst byggt en ny damm och tvingats bygga om vägen. Vi börjar nedanför dammen och efter ett par slingor uppför kommer vi till slut upp till ovansidan av dammen. Mäktigt. Vägen slingrar sig sedan utmed bergskammen. Vilka vägar.

Spegelblankt vatten.

Vi talar en del om att husen har flyttats upp då dammen gjort det omöjligt att husen kunde varit kvar längre ner. Högt här uppe hittar vi en perfekt lunchspot med härlig utsikt. Mums med egna nudlar, kaffe och utsikt utsikt utsikt. Vad slår detta? Vi är verkligen personer som söker denna frihet.

Vi är på bra humör och känner nu oss ordentligt starka. Vägen verkar ändå vara rätt bra. Efter lunch fortsätter resan förbi en hel del dåliga partier men ändå genomförliga. Emelie har verkligen förbättrat sin åkning och det märks att hon tuffat till sig. Peter behöver inte hjälpa till lika mycket längre. Bara något vägarbete där Peter får köra förbi hennes maskin. Solen tittar fram. Det dammar en del och våra ansikten täcks av ett lager av grus.

Nyfikna vietnameser kommer fram till oss när vi har våra små stopp.

Vi närmar oss floden som delar av västra och mitten av norra Vietnam. Vi är fast bestämda att vi ska ta oss till Son La även fast det innebär en del mörkerkörning. Innan solen går ner åker vi utmed floden. Till slut ser vi Ölandsbron. Vi stannar till och tar en klassisk ölandsbild. Alla som åker till dansbandsveckan vet vad vi pratar om. Eller hur?

Bron skymtar over there.

“Klassisk” brobild.

Solen går sakteliga ner och mörkret faller. De sista 45 km strävar vi fram i mörker. Vi stannar till ett ögonblick för att fylla på med lite energi med chips, godis och vatten. Det är vackert. Den sista biten åker vi i 22 grader och stjärnklart. Staden växer sedan fram efter ett par stigningar och vi får en välförtjänt vila i Son La. Yes vi did it!

Innan avfärd från Sapa:
(utöver kärlek behöver hojarna ses över emellanåt)
– Oljebyte båda hojarna
– Koppling Peters
– Fotpinnar Peter sitter löst
– Sträcka kedjor båda hojarna
– Kolla Emelies kedja
– Köpa kedjeolja
– Emelies styre obalans

The post Det omöjliga – att ta sig från Sapa. appeared first on ITRAVEL.

Vi befinner oss utanför vårt hotell. Nerför backen kommer Mi springande i sina vackra svarta sammetskläder med andan i halsen. Hon ursäktar sig på perfekt engelska för att hon är sen, trots att hon möter upp oss exakt enligt avtalad tid. Mi är uppvuxen i en av de små byarna i närheten av Sapa och tillhör H’mongstammarna, det är också dit dagens trekking skall ta oss till.

Efter några hundra meters vandring började en dam följa efter oss. I handen rullade hon med någon sorts hampa ut nystan som tråd samtidigt som hon lunkade på i samma takt som vi. Kvinnan bar traditionsenliga öronhängen och hatt gjord av bambu. På fötterna bar hon ett par plasttofflor och ryggen hängde nätkorgen full av produkter hon sytt och ordnat med.

Tidseffektivitet, damen handarbetade samtidigt som vi vandrade över stock och sten.

Efter ett tag kommer vår konversation med Mi igång. Peter frågar efter ett tag om kvinnan är släkt med henne vilket hon inte är. Mi har själv lärt sig engelska via sina turer med turister. Hon hade inte likt hennes egna barn möjlighet till samma sorts utbildning. Nu för tiden finns både låg- och högstadieskolor i byarna som är gratis där barnen verkligen går till skolan. Första byn i vi kommer in i är Cat Cat village. Här bor H’mongfamiljer och du ser risfält överallt. Allting känns ostrukturerat men har visst ändå en logik. Vi frågar lite hur marker är uppdelade och vi får någon form av förklaring. Likadant hur det går till med giftermål och valet av partner. Nu för tiden i stammarna inom H’mong får man välja partner själv vilket förr gjordes av föräldrarna. Då kvinnan alltid flyttar till mannen är det därför viktigt för stammen att få minst en kille i barnaskaran. I Mi´s och hennes mans fall har de haft tur. De har skaffat sig två killar. Hon säger att det blir inga fler barn. Vi skrattar tillsammans. Hon menar att många skaffar många barn om det är så att det bara blir tjejer.
-Men om det bara blir två tjejer vad händer då? frågar vi vidare. Då tvingas familjen tala om för ett av syskonens blivande svärföräldrar att dottern kvarstannar i familjen och killen får flytta dit istället. Det händer alltså. Kvinnorna inom stammen är blyga och sjunga utan något innanför västen skulle aldrig förekomma. Det talas en hel del om festerna och att happy water är det som gäller då.

Husen är som släppta mitt bland risfälten.

Nyskördat, men vackert ändå.

Vi vandrar förbi ytterligare ett par byar och kommer fram till lågstadieskolan. Barnen har precis fått lunchpaus. De springer förbi oss i nedförslutningen i sina kjolar och byxor. En del barn går barfota medan andra har gummistövlar. Någon hjälper en annan över den lilla vattenpölen som bildats. Tre tjejer som verkar vara bra kompisar leker kurragömma på hemvägen innan de skingras för att gå hem till sitt över lunchen. Sedan är det tillbaka till skolan igen.

Barnen längs med vägen kikar nyfiket på oss.

Kvinnorna vandrar längs med terasserna.

Vår vandring fortsätter och till slut efter 14 km är vi framme I Mi´s hemby Lau Chai. By och by, den har visst 1000 invånare.

Modern som Mi kallar henne(hennes svärmor) äger en klädbutik där hon gör traditionsenliga kläder. Vi kollar in butiken och även Emelie får chansen att göra en insats på vävstolen. Tygerna färgas av egenproducerade färger gjorda av naturliga färger från växtligheten såsom blå och svart tar de från indigoblomman. Mönstren skapas med hjälp av upphettat bivax där hon skrapar fram mönstret på en duk för att sedan använda till färgning.

Emelie gör en insats med vävstolen.

De bedriver också homestay. Lunchen lagar vi tillsammans i deras enkla kök. Vi gjorde i ordning både vårrullar, grönsaker, kyckling och ris. Vilken lunch! Det både luktade och smakade väldigt gott. Vi hade länge gått och burit på Emelies mammas raggsockor, vilka vi ville ge bort till en väl behövande människa. Valet föll på familjen vi var hos. Även fast de inte hade det dåligt hade de det inte bra heller. Mamman(svärmor) berättade att hon frös på vintern om fötterna när hon sydde – de skulle blir en super uppvärmande effekt denna vinter.

En glad svärmor som fått hemstickade raggsockar från Sverige, för kalla dagar med symaskinen. Tack mamma Agneta!

Vi rör oss upp igen ut på stigarna. Vi möter en motorcykel med ett par stora takpannor, sedan kommer en till och en till. Efter tionde motorcykeln kommande genom leran förstår vi att det är någon som bygger hus och att leveransen av taket är i färd med att transporteras in till huset. Antagligen har säkert leveransen ner till en vändplan gått med lastbil men härifrån är det motorcykel som gäller.

Att bygga hus uppe i bergen med dessa vägar är sannerligen utmanande.

Vi kommer in på i en liten tät bambudjungel där det utmed har byggts i ordning ett ordentligt kanalsystem i betong för att föra vattnet till rätt ställe. Mitt i bambudjungeln går vi förbi en gravplats. Det ser mer ut som fest än begravning.

Gravplats mitt i djungeln.

Peter andas in landskapet.

Det är slående vackert omkring oss.

Perfekta trappsteg.

Med Vietnamns högsta berg i bakgrunden.

När vi sedan kommer ut skuttar vi leriga nerför risfälten och närmar oss sedan slutdestinationen där två motorcykelkillar väntar på att ta oss tillbaka de 18 km vi gått tillbaka till Sapa. Vi får varsin hjälm sätter oss sedan bakom respektive killar och iväg det bär. Vi åker på huvudvägen som byggts på andra sidan dalen. Full fart uppåt med ingen tanke på att de har en medpassagerare. En halvtimme senare är vi tillbaka helskinnade på Green Valley Hotel efter en fin vandringsdag.

Tyvärr sluttade detta inget bra utan vi hamnade senare på kvällen i ett diarréträsk som skulle hålla oss kvar i Sapa längre än vad vi ville.

Kostnad för vandringen: 20 USD$ per person för en heldag inklusive lunch
Tidsåtgång: vi vandrade mellan 08.00-17.00
Hur fick vi kontakt: Vi mötte Mi då vi efterfrågade vägen till vårt hotell. Då vi ansåg att hon var bra på engelska nappade vi på hennes erbjudande om trekking till hennes by nästkommande dag. Det var en bra tillfällighet. Sapa myllrar av folk som vill erbjuda vandringar runt i byarna.
Bra att tänka på: Vandringsvänliga skor, du blir lerig under vandringen(vi hade flyt med att hotellet tvättade våra skor efteråt). Ta med eget vatten och eventuellt frukt.

The post Trekking i Sapa. appeared first on ITRAVEL.

Det känns härligt att sitta bakom varandra igen. Att känna en varm kramande person bakom sig och någon att kunna prata direkt med utan att stanna viskandes i sitt öra. På våra utflykter är vi lite vågade och kör i shorts om det känns bra. Tar alltid med oss extra kläder i en dagväska. Bra saker att ha med är solkräm, regnkläder, lonely planet, verktyg för mc:n, vatten och kameran förstås(glöm inte ladda batterierna).

Serpentinvägar.

Hus på terassen – hemma har vi terass på husen.

Vägen byter karaktär efter 20 km från Ha Giang. Den blir mindre och börjar sakteliga snirkla sig upp mot bergsväggen. Fram och tillbaka ett herrans tutande och förbikörande lastbilar. Har också under de senaste dagarna undrat varför flera lastbilar skvätter ut en massa vatten? Har haft en fundering om det är något eget kylsystem de har för att bromsarna inte ska bli för varma? Att de har några former av dunkar där de fyller på vatten. För det skvätter fasligt från lastbilarna här. Någon lastbilsexpert som kan förklara?

Efter ett par timmars tragglande uppför sluttningen i 10% lutning flertalet gånger på utmärkta asfaltsvägar kommer vi då upp på Heavens Gate passet(Quan Ba pass) – här stannade vi till för en halvtimme för att kolla in vyn. Vi var inte de enda som njöt av vyn. Vi satte fart neråt backen och kikade ständigt ut åt höger och vänster beroende på hur svängarna gick.

Quan Ba pass.

Även kallat Heavens gate.

Det står i böckerna om en turistinformation, vilken vi inte kan rekommendera mer än att använda toaletten som finns där samt att det finns en karta över området och vad man kan se. Vi drog vidare mot Tam Son för lunch och titta in tvillingbergen eller bröstbergen som de också kallas. Från ingenstans dök bergen upp och mycket riktigt två nästan identiska berg jämte varandra. Vackra som ett par kvinnobröst fast i naturlig skepnad inklädda i grön växtlighet. Varmt böljande genom landskapet som ger liv och rörelse till planeten. Där människor i evigheter pratat om dessa bröstberg.

Bröstbergen – twin mountain.

Fields of gold.

Ner till staden kom vi sedan för lunch. Det stod en massa mopeder utanför ett ställe vilket oftast är en bra signal. Vi gick in och beställde. Vi beställde deras berömda fried rice. Ja den var god men kanske inte Michelinstjärna. Däremot sällskapet på de 10 högtalande vietnameser som i ett ville komma till tals mellan flaskorna försvann en efter en. Vi undrade vad de firade? Möhippa, födelsedagskalas eller AW med jobbet? Mitt på blanka dagen sänkte de i varje fall 6 flaskor med sprit på 10 personer. Utan minsta konstigheter gick de sedan raka vägen ut till mopederna som stod utanför och satte sig upp och åkte iväg. Inga konstigheter eller vad tycker ni? Vi satt som frågetecken kvar.

Nöjda med livet vände vi hemåt. I en by uppe på topparna såg vi en kille vid sin verkstad i färd med reperation. Vi såg vår möjlighet. Han tog bort limpan rättade med Peters hjälp och teckenspråk upp hojens bakre del som var helt sned. Sedan svetsade han ihop pakethållaren igen på Uncle Bo. Allt för ynka 15′ VND. Emelie passade under tiden att ta lite vackra bilder på omgivningen.

Buffalon är lite av favoritmotivet.

Den lilla flickan hjälper till att vattna ute på fältet.

Två vattenbufflar och en gosse.

Majskolvar på torkning i solskenet.

-Hello! ropar barnen till oss när vi åker förbi på vår hoj.

På vägen hem nedför backarna satt barnen och lekte på räckena och vi hejade glatt åt varandra.

Varma glada leenden och hello kan göra rätt mycket för två svenskar på en Honda Win.

The post Quan Ba passet och bröstbergen. appeared first on ITRAVEL.

Vi tog oss ut ur staden ganska kvickt och for ut på den lite mindre vägen som skulle ta oss upp på höga höjder och stora uppförslut. Allt slitet uppför betaldes bra av fikapauser i vägkanten med en slående utsikt.

Risfälten förgyller Vietnams landskap.

Höga berg och djupa dalar.

Flertalet gånger stannade vi till utmed vägen för att inspektera vidderna innan vi begav oss vidare och fortsatte mot dagens mål. Helt klart en fin sträcka mellan Cao Bang  till Bao Lac. Framme i staden Bao  Lac var marknaden i full gång. Hotellet erbjöd en vy mot tennisbanan och fotbollsplanen. När vi gick och lade oss sade även Emelie att detta var den bästa dagen hittills på hojen. En liten seger för Peter som kämpar för att få Emelie att gilla motorcykelåkandet.

Klockan är 06:00 och vi kollar ut genom fönstret. På fotbollsplanen står ett gäng på 25 personer och gör chi gong. Barnen åker utmed kanalen mot skolan som strax ringer in. Dagen börjar tidigt. Vår frukost består även idag av havregrynsgröt och mjölk. Vi har dessutom köpt på oss lite te och ny juice. Riktig lyxfrukost! Strax efter 08:30 hade vi åter satt oss på hojarna på väg mot Ha Giang. Detta skulle bli en lätt match med tanke på gårdagens lyckosamma vägar och vyer. Allt började bra med relativt fina vägar lite stora hålor här och där och en och annat gyttjebad som vi ändå tog oss igenom. Emelie är fortfarande en newbie och vägarna är kanske inte alltid riktigt anpassade för hennes behov. Peter ber henne att hålla i tills bergspassen är över.

Risterasserna är vackra och får en att stanna till för en kopp kaffi.

Peter svalkar sig i ån.

Emelie diskar efter lunchen.

I en by vi kommer in i är det fullt av mopeder. Vad är det som händer här tänker vi? Efter nästa krök dyker det upp en stor marknad. Vid nästa krök är det full fart på kohandeln. Här visas de finaste djuren upp till försäljning. Djuren inspekteras av det potentiella nya ägarna.

Kohandel i full fart.

Sittandes likt denna man finner du ofta en Vietnames.

Vi tappra fortsätter efter en stunds inspekterande in mot ödemarken. Vägarna gick ett bra tag utmed vackra vyer med slående berg utmed sidorna. Vi stannade ett par gånger utmed vägen för att ta lite vätskepaus. Kände att det här ska nog gå vägen. Efter en by senare vek vägen av ner mot höger över lite vatten och sedan skulle helvetet börja:

Det blev mindre bilar men fortfarande en massa lastbilar och mopeder. Över stock och sten. Den ena hålan djupare än den andra. Det började bli tufft och Peter hjälpte att köra över Emelies motorcykel ett flertal gånger. Till slut fick Emelie nog och ville helt enkelt slänga in handduken. Gråten kom och nu skulle vi döda MC-resan. Efter ett långt pepptalk om att det blir bättre fick Peter till slut Emelie att sätta sig på hojen igen och åka vidare. Visserligen aningen förbannad men vi fortsatte. Vi kom till en by till. Det var gyttja överallt. Vi hade kämpat i nästan 3 timmar utan vidare framgång. Emelie gav upp en gång till. Vart aningen ledsen och ville att vi skulle fixa en lastbil.

– Nu lämnar jag motorcykeln här, sa hon.

Men Peter vägrade ge sig utan vill verkligen visa att det kommer bli bra. Vi fortsatte och till slut efter lite stret kom vi till slut ut på en bra asfalterad väg. Måtte detta hålla i sig till Ha Giang. Tror ni att det gjorde det? Inte då… Efter staden var de åter samma sorts vägar. Peter peppade Emelie och sa att nu har vi bara 40 km kvar på dessa skitvägar. Vi kör så gott det går tills det blir mörkt sedan tar vi ett nytt beslut. Med 25 km kvar och vi ändå kört uppför i en bra takt var vi helt färdiga båda två och särskilt Emelie.

Helt lägligt kom det då förbi två lokala pojkar på en vespa och ropade “Hello”. Peter fick dem att stanna. Frågade med teckenspråk om de var på väg till Ha Giang och det var de. Fick den ene killen att ta en motorcykel, Emelie satte sig bakom den andra killen på vespan och sedan bar det iväg.

Peter hade svårt att hålla tempot med dessa lokala förare som bara kör på fast groparna och mörkret är där och vi möter stora lastbilar på denna konstiga väg. Vi körde på för fulla muggar så svetten lackade. Hade svårt att både hålla koll på den andra motorcykeln och sin egen samtidigt som han undrade om Emelie var med bakom. Ropade ett par gånger och det stämde att hon var det.

Peter hann tänka ett par gånger. Tänk om de snor vår mc och rövar bort Emelie. Jag har ju inte en chans att hålla deras tempo! I nedförsbackarna såg vi då till slut gatulivet från staden Ha Giang och väl framme på asfalten igen fick vi tillbaka motorcykeln och tackade ödmjukast för deras hjälp. Vi tog oss sedan vidare in mot staden och hittade ett hotell.

Vi var så glada att vi hade kommit fram till en säng och en varm dusch. Helt slut.

The post På vägarna mellan Cao Bang – Ha Giang. appeared first on ITRAVEL.

Resans andra utflyktsmål. Vi var fast bestämda att vi skulle hinna med både Ban Gioc Waterfalls och Pac Bo Cave uppe vid gränsen mellan Kina och Vietnam. Den senare fick vi minsann skippa. Tiden skulle inte räcka till. Det är något man lär sig på vägarna i Vietnam att man inte hinner allt man planerar. Sträckorna ser kortare ut än vad de är. Till bara vattenfallet skulle sträckan vara ca 90 km – enkel väg. Dessutom mycket berg och dalar.

Aj aj aj! En olycka sker så lätt, trots det har vi (peppar peppar) inte sett så många längs med vägarna.

Vi satte oss på nynamngivne Uncle Bo. Lite med anledning av Uncle Ho och hans grotta. Passande namn med Uncle Bo(Peters farbror hette så).

I med soppa och iväg vi for mot bergen i öster.

Över vackra vidder med vietnameser som arbetade för fullt på sina fält. De sliter. Kör omkring med jordfrästraktorer.

Något hemmabygda maskiner.

Vietnameserna kör med dåligt drivmedel så det ryker upp stora svarta moln bakom ekipaget där vi flera gånger tvingas köra igenom. Färden går i en rasande fart. Rumpan ömmar ibland och vi tvingas stanna till med jämna mellanrum för att inte få skavsår. Det känns att vi börjar få några mil i våra rumpor nu.

Vattenbufflarna går här och där över vägen. En del föses med hjälp av sina ägare utmed vägen som att inga bilar körde på den. Inga konstigheter här inte.

Längs med vägarna då inte trafiken trängs lever livet ändå.

På hojarna har vietnameserna A L L T, här färdas ett gäng hönor.

Motorcykeln dånar på fyran och den sliter hårt. Peter känner att det droppar något på benet och stannar. Överflödet av bensin rinner ut genom ventilen. Är det något fel? Vi stannar till vid en mekaniker som blåser till med munstycket i röret. Det var det och färden kan fortsätta.

Så dyker floden upp, den som betecknar gränsen mellan Vietnam och Kina. Vi har till och med varit tvungna att ladda ner kinakartan för att kunna göra några som helst ruttplaneringar i området. Vattenhjulet likt i Gnosjö finns kvar i flodfåran. Undrar dock om de används fortfarande nu när ström är indragen till alla hushåll? Vackra bilder blir det i varje fall tillsammans med det klargröna vattnet med vattenhjulen i flodfåran.

Det vackra gamla vattenhjulet.

Floden som längre fram gränsar mellan Kina och Vietnam.

Det kommer en backe vi hör lite dån till vänster. Från ingenstans dyker då vattenfallet upp. Vilken skönhet. Vi stannar till för att ta ett par kort uppifrån. Vi inspekterar båtarna som paddlar upp mitt i vattenfallet för att turisterna ska få känna på vattenstrålarna i ansiktet. På Kinas sida har man en färg på båtarna och en annan färg på Vietnams sida.

På andra sidan är Kina.

Allting verkar lite prydligare på Kinas sida. Fast mer genuint på Vietnams sida. Vi betalar vårt inträde till vattenfallet uppe vid vägens början. 20′ VND per person. Sedan åker vi ner och får parkera vår motorcykel innan bron för ytterligare 10′ VND. Då ingår en person som vaktar Uncle Bo.

– Wow wow wow! är det man kan säga om vattenfallet. Det finns några försäljare i tält utmed sidan. Vi är hungriga och behöver något i magen innan vi inspekterar fallet mer ingående.

Magiskt.

Genom fallet löper gränsen mellan Kina och Vietnam.

Vi går sakteliga bort mot vattenfallet som genast visar sin kraft genom att konstant spruta ner sina besökare. Skulle egentligen haft med sig schampo. De tre vattenbufflarna som står vid trädet intill det vänstra vattenfallet skapar en fin inramning till stället. Hela vattenfallet känns trolskt. Vi fortsätter över bron bort ända till vattenfallets nedre kaskader av vatten. Man vill nästan känna vattenstrålarna men vi är aningen för långt från. Skulle varit häftigt att kunna kliva in bakom vattenfallet men det går inte heller. Just nu är det rikligt med vatten i floden vilket gör vattenfallet ännu mer mäktigt. Det är ett antal kubik med vatten som dånar över var sekund här.

Fyra bufflar och ett vattenfall.

Rätt gött i solskenet och svalkan från vattnet.

Picturetime.

Det är rätt lagom att stanna kvar här 1-1,5 timme och kolla in vattenfallet. Sedan har du sett allt. Känns det som du vill åka ut med båt för att komma närmare fallet kan du betala 100′ VND per person för detta. Vi kände att det var inte nödvändigt. Båtarna har det inte alltför lätt att ta sig nära krafterna av det forsande fallet med sina pinnar.

Svalkande.

-Turist? -Javisst!

När vi kände oss nöjda begav vi oss mättade av upplevelsen tillbaka hemåt. Det finns visst en grotta i närheten vilken vi funderade på att besöka. Med tiden emot oss kände vi att det var bättre att åka tillbaka till Cao Bang innan mörkret föll över staden. I full galopp åkte vi hemåt. Stannade några gånger som på ditvägen men långt ifrån lika många gånger. Lagom tills solen skulle gå ner kom vi in i vårt rum igen tillbaka i Cao Bang.

Mycket nöjda med dagens utflyktsmål.

Vackert utmed vägarna.

Vietnam har verkligen många skönheter att kolla in. Det vill bara till att ha tiden med sig.

The post Ban Gioc Waterfalls – Vietnam meets China appeared first on ITRAVEL.

Vår motorcykelresa har börjat. Och det rejält.

Landskapet är ständigt föränderligt. Det har gått ett par dagar. Vi kom in på lite mindre vägar och slapp den tunga trafiken, vilken verkligen är tung. Störst går först och man kan tro att inga regler råder.  Vi ser flera arbetande bufflar som arbetade för fullt med att plöja upp åkrarna som precis blivit skördade vid vår sida. Kvinnor som bär på en massa växter på axlarna. Järnoxar som arbetar som traktorer.

Helt plötsligt dyker två locals upp med några grisar – inga konstigheter.

Till slut når vi fram till förstaden Cho Ra. Därefter svänger vi av upp mot Ba Be Lake och Nationalparken. Det är ca 25 km från själva staden som nationalparken ligger. Flera gånger tror du att du kommit in till nationalparken när du passerar portar men så är inte fallet. Till slut kommer en port med en tydlig bom och en man sittande i kuren ber dig betala de 25 000 VND per person som det kostar att besöka parken. Vi åkte vidare mot sjön. Här inne i denna djungel bor flera stammar av urinvånare i Vietnam. Området är ett område omgärdat av djungel. Vägarna ner är inte dåliga men de är inte av högsta kvalitet. Väl framme vid sjön dök vi ner åt vänster för att runda sjön och komma till den lilla byn Coc Toc. Emelie hade kollat på Tripadvisor och hittat Mr Linhs Homestay. Vi tog sikte på detta. Till slut kom vi runt och strax framme hände det som inte får hända. Emelie råkar ramla. Tur i oturen gick det inte fort men det räckte ändå till för att både få ett skrapsår på armen och ett brännsår på benet. Det är inte bra när man är i djungeln och det är fuktigt. Hur ska vi få det torrt? Mr Linh kom förbi med sin MC och hjälpte oss igång. Med stapplande motorsteg tog vi oss till slut fram. Något ledsen var Emelie men nu var vi här. Vi firade ändå med en öl och middag. Det blev dessutom en hel del “happy water”(deras svar på hembränt tror vi). Smakar rätt ok. Motorcykeln heter för tillfället gula djävulen. Hon vill inte ge den något namn – ännu.

Först hade vi bestämt att vi skulle åka med på en båtfärd som organiserades direkt av Mr Linhs Homestay, men då vi båda kände oss kassa efter att Peter är förkyld och Emelie ramlade behövde vi istället en lång sovmorgon. När du kliver upp och stiger ut ur din kokong av myggnät som omgärdar dig. Det är ofattbart hur ett myggnät kan skapa en sådan fin känsla av mysighet. Du har hört djungelns alla djur med sina läten under nattens timmar. Tuppen som gal från kl 04:00 fram till 07:00. Fast när du väl öppnar dörrarna till rummet och kollar ut över Ba Be Lake då förstår du varför du valt att bo här. Vilket ställe!

Fantastisk view att vakna upp till.

Dags för en liten upptäcksfärd.

Mr Linhs pappa är en superhärlig prick på stället. Han donar och fixar. Frukosten serveras och han kommer också fram till oss för att fråga hur Emelie mår efter gårdagen. När vi väl fått i oss vår mat bestämmer vi oss för en promenad för att inspektera området. Vi går tillbaka över bron där Emelie ramlade dagen innan. Folket runt omkring vid sina hus torkar för fullt sina plockade svampar och grödor för att senare kunna användas i matlagningen. En dam sitter och karvar på något som ser ut som en stock av något slags djungelträ. Det är något som liknar någon form av palm men ett innanmäte som hon karvar upp i mindre runda ringar. Undrar hur det smakar senare i maten?

Här ligger svampen på tork.

Sjön med vattenbufflar som är majestätiskt vackra.

Vi rör oss vidare i den lilla byn. Vi blir i sinom tid erbjudna en båtresa med en local. Han vill ha 650′ VND för resan. Då får vi både kolla in Poung Cave och vattenfallet. Vi slår till och efter lunch hoppar vi på killens hopsvetsade båt av plåt, armeringsjärn för utsmyckning och tak gjort av trä och plastskynke. Killen pressar ut oss från kajen mellan alla andra båtar. Han tar upp mattan som täcker motorn där han har en vev som han tar i allt var kjoltygen håller och motorn är igång. Han fäller ner mattan och hoppar upp på sin plaststol som han satt upp i akter där han styr. Vi är alltså ensamma på en båt som egentligen tar upp till 12 personer. Färden går upp längs den smala delen som delar sjön i två. Kanalen är 100 meter bred och här svävar fullt med vita fåglar över oss. När vi till slut kommer upp till norra ändens slut gå sjön över i en kanal. Han svänger upp höger och vi åker motströms. Vi möter flera andra båtar. Alla är de mer belastade än våra och här sitter vi helt ensamma.

De vackra vita fåglarna i toppen av trädet.

Peter sitter och väntar ihärdigt på att en minialligator, raptor, ska kika upp ur vattenytan.

På flera ställen åker vi förbi fiskare som lägger ut sina fiskeredskap och nät eller vittjar sina mjärdar. Vi ser flera vackra vattenbufflar som bara hänger utmed strandkanten efter en dag i hårt slit på gårdarna svalka sig med friskt vatten. Vi kommer fram till flera pråmar som håller på för fullt med att muddra upp sand från botten av floden. Vi undrar om det är guld de är ute och letar efter eller vad det kan vara?

Fiskare finns det gott om i sjön.

Överbelastad?

Guldgrävare?

Till slut då dyker den upp efter en högersväng Poung Cave. Vi har hela tiden trott utifrån kartan att vi skulle vandra en liten bit men icke. Floden driver nämligen rakt igenom grottan. Däremot stannar han med båten vid klippkanten för att vi ska kunna gå upp och kika runt i grottan.

Puong Cave.

Stalaktiter. Vi har alltid problem med att blanda ihop stalaktiter och stalagmiter, för att komma ihåg lärde vi oss en ramsa: -titer, som hängande tuttar och -miter, som mannens stående penis. Då vet ni!

Är det batmans som hänger i grottöppningen?

Här sägs det bo mer än 7000 batmans eller fladdermöss. Här är inget fejk. Allt är verkligt och inga ljussättningar finns. Det enda de har byggt är en trappa och en stig för att turisterna verkligen ska gå där de vill. På flertalet ställen där vi kollar upp ser vi bara ett svart hål och ett konstant skriljud från alla fladdermössen. Vi bara väntade på att de skulle flyga ut ur grottan men det gjorde de aldrig.

Vi satte oss tillbaka i båten och han vevade igång motorn igen med en bra teknik. Vi vände tillbaka. Vid inloppet fortsatte vi istället västerut mot vattenfallet. Under vägen försvann vi bokstavligen in i det vackra vädret som speglade sig både i vattnet och gav en mystisk känsla till vår båtfärd.

Ibland är det så vackert att det gör ont.

Njutbart.

Vattenbufflarna.

När dimman sänker sig..

Fågeljordar kom flygandes förbi oss med en otrolig fart i vattenbrynet. Båten tuffade på i sin lugna mak mot den lilla byn i väster. Han baxade in båten prydligt och vi kunde stiga av. Man kunde höra ett vattenfall dovt sjungande i fjärran. Han pekade på oss att vi skulle gå och sedan svänga ner. Vi hetsade på varandra på vägen och pratade om att det lät som Storforsens fall. Undra hur magnifikt detta skulle vara? Efter ett par svängar på stigen och dånet av fallet kom vi till slut fram. Vilket vattenfall. Not… En liten besvikelse. Visst var det ett vattenfall men ingen wow faktor att tala om. Knappt värt att sätta ut som en attraktion på kartan.

Vattenfallet som knappt var värt att ta en bild på ens, men vi hade en fin promenad i alla fall!

Fast som någon gammal släkting brukat säga ” nu har vi släckt förvetna”. Ungefär att nu har nyfikenheten stillats. I den skymmande kvällningen åkte vi hemåt tillbaka mot Coc Toc och vårt Guesthouse. Killen vart glad när vi betalde honom. Vi hade fått se det vi ville och han hade fått sitt levebröd för dagen.

Sargad av senaste motorcykeldagen var Emelie inte särskilt glad över dagens körning. Fast med pepptalk och att hon minsann skulle besegra bron och även alla backar åkte vi tillbaka samma väg som vi kom in i nationalparken. Bron och backarna gick utmärkt och vi närmade oss tillbaka till inkörsporten till Ba Be Lake. Väl tillbaka i Cho Ra fick vi lite problem med våra motorcyklar och fick hjälp med att sträcka Peters motorcykels kedja. Samtidigt passade vi på att byta Emelies motorcykels frambroms plus bromsvajer samt justering av även hennes kedja. Totalt gick kalaset på 220′ VND och vi kunde fortsätta vår färd.

Dödens vägskrälle, som Emelie har döpt det till.

Mil efter mil pinnade vi på mot Cao Bang. Backar upp och backar ner. I med lite nytt bränsle och vidare vi for mot dagens mål. Stannade några gånger på vägen för att köpa oss clementiner för att mäta våra energifakturorna kroppar. Backarna uppför var riktiga serpentinvägar vilka kändes tuffa för Emelie men som hon började klara galant. Till slut nådde vi då vårt mål. Precis innan solen var på väg ner. Genast när vi då till slut kom till Cao Bang kände vi att staden andades turister och att här skulle vi minsann hitta det mesta. Vi bestämde att vi skulle åka fram in till torget och sedan sätta oss ner för att sedan spana in ett hotell.

Back on track again, serpentinvägar – here we come.

Ja, är det inte 10% uppför så är det 10% nedför dagarna i ända.

Torget i Cao Bang är ett vackert torg med en fontän och försäljare som har leksaksbilar och ponnys du kan åka runt på. Du kan till och med sätta ditt barn i en radiostyrd bil. Såg väldigt knasigt ut när pappan gick och styrde bilen där sonen satt framför ratten utan att styra.

Vi tog fram Lonely Planet och hittade direkt ett hotell. Detta fanns också med på vår karta i mobilen. Vi satte oss på hojarna igen och åkte bort till hotellet. Checkade in oss för två nätter 400′ VND per natt inkl. frukost. Dyraste hotellet hittills. Hotellet hade en skön säng vilket kompenserade det “dyra” priset. Dessutom hade vi kanon där en fin solnedgång fångades av vår kamera. Vad som också var super med detta hotell var det att nästan granne ligger en pizzeria, där du kan äta pizza och pasta. Perfekt om du är lite trött på nudlar och ris för kvällen vilket vi var.

Framme i Cao Bang.

The post Ba Be Nationalpark appeared first on ITRAVEL.

Förlåt våra kära mammor!

Imorgon sätter vi kursen upp mot norr för att besöka både Sapa och andra delar i norra Vietnam. Därefter kommer vi att fortsätta neråt mellersta Vietnam för att sedan åka in i Kambodja, tillbaka till Mekongdeltat och avsluta färden i Ho Chi Minh city. Vi vet att ni där hemma och särskilt våra föräldrar är inte särskilt glada över vad vi ska ge oss på för äventyr imorgon – men nu åker vi. Vi har köpt oss varsin Honda Win 110 cc. Med dessa härliga slitstarka maskiner ska vi ta oss genom riket Vietnam.

Preliminär resrutt – norra Vietnam.

Allt började med att vi läste om ett annat par som gjort en liknande upplevelse som vi tänkt oss. Vi satt och spanade in den härliga bloggen Beccus.nu. De köpte sig ett par ordentliga åk och for hela landet igenom. Vi blev så sugna att vi ville göra samma sak.

Före vi åkte ut till vår paradisö i Halong bay testade vi säkert 10 stycken olika motorcyklar. Peter har ju sedan innan motorcykel i Sverige och kan en del. Däremot är det här helt andra marker. Detta är Vietnam. Du kommer bort till Ham Tu Quan gatan där flera MC-försäljare finns. Vi valde att bekanta oss mer med Vietnam Motorbike som kändes som ett säkert kort. De kunde dessutom visa upp en massa fina bilder på sin försäljning samt att de hade en hel lista med detaljer de skulle ge oss om vi köpte våra motorcyklar där. Dessutom ingick gratis öl. Vilket kap. Peter fick även Emelie att sätta sig för första gången på en motorcykel med manuell växellåda. Det är första gången sedan hon kraschade på Cypern och fick ställa in SM i dans för att hon trillade och slog sig illa. Efter ett par rundor fram och tillbaka i sakta mak fick vi äntligen till det med växlingen. Det var nära till gråten ett tag fast envis som hon är gav hon sig inte. Kanske blir det MC när vi kommer hem till Sverige efter denna färden? De motorcyklar vi hittade lät vi dock stå och hoppades att det fanns nya när vi kom tillbaka. Vilket det gör vi lovar!

I förrgår när vi kom från lugnet i Halong Bay tillbaka till kommersen Hanoi gick vi åter och provade ut nya motorcyklar som inkommit i affären. Det var träff direkt. Två än så länge odöpta motorcyklar hittade vi. En med gul stjärna ochg en med röd stjärna. Så länge är det röda faran och gula faran tills vi ger dem ett passande namn. När Peter gått igenom dem. Kom vi överens vad som skulle göras och ordnas innan köpet skulle gå igenom.

Röda faran.

Gula faran.

Följande ville vi skulle göras: Byte av motorolja, byte av blinkers, kolla genom bromsar, alla lysen ska fungera ordentligt och byte av motoroljelock, bagageräcke samt rätta till så att kicken fungerar på röda faran.

Vi köpte till både mobilhållare samt även överdrag till limpan, vilka hjälper när det regnar och är väldigt varmt.

Allt skulle vara klart dagen efter. Vi kom överens om ett pris 260 US$ för varje motorcykel. Vi valde att betala en deposition för att de inte skulle lura oss och att vi skulle verka seriösa med en handpenning. Vi betalade 100 US$ totalt och sedan skulle vi betala resten när allt var klart kl 11:00.

Peter konstaterar att hans bagageräcke är för klent.

Igår skulle bli en lång dag. Förväntan var stor idag skulle vi vara ägare till motorcyklar i Vietnam. Det ni! Vi kom till shoppen. Såg våra motorcyklar stå där. Kollade lite snabbt och insåg direkt att allt var inte fixat. Timmarna gick. Till slut var den gula faran så pass bra att vi kunde åka iväg och träna lite. De fria lektionerna kan man säga utgick. Vi fick reda på vart det fanns en gata med mindre människor där Emelie kunde köra lite mer fritt. Vi satte på våra hjälmar och for iväg. Över broarna och vattnet och ner i sakta mak. Flera tutande bilar runt oss men inget kunde stoppa oss. Vi kom ner på vår träningsbana. Vi bytte plats och sedan var det Emelies tur att bekanta sig med sitt nya investerade åk. Efter ett par timmar med Peter bakom hade vi till slut fått kläm på allt med bromsar, växelspak och koppling. Vi åkte tillbaka för att se om den andra motorcykeln var redo. Klockan var nu 15:00. Kändes som inget var gjort. Dessutom hade flera människor kommit till affären för att köpa motorcyklar. Tony som ägde shopen fick bråttom. Nu vart vi lite irriterade och manade på honom. Till slut fick vi fart på allt. Vid 16:30 hade vi äntligen fått vårt blåa kort(ägarbeviset) samt hjälmar och allt var nu ordnat på motorcyklarna.

Emelie hade inte tänkt att vi skulle köra hem motorcyklarna hem till gamla kvarteren bland trafikkaoset. Men med en påhejande Peter fick han som han ville – med Emelie i släp begav vi oss in i mullret av mopeder, bilar och bussar på väg hem till garaget i närheten av vårt hotell. Efter en timme hade vi till slut kommit hem. Båda var vi helslut och Emelie en aningen extra slut. Det är väldigt många motorcyklar och mopeder här. Ungefär 6 miljoner i Hanoi bara.

Fast kan ni fatta nu är vi ägare till två motorcyklar. Önska oss lycka till för imorgon åker vi!

The post Nu släpper vi bomben, imorgon börjar MC-färden genom Vietnam! appeared first on ITRAVEL.