Ba Be Nationalpark
Ba Be Lake. Ser ni vägen i djungeln på andra sidan? Den kom vi på.
Vår motorcykelresa har börjat. Och det rejält.
Landskapet är ständigt föränderligt. Det har gått ett par dagar. Vi kom in på lite mindre vägar och slapp den tunga trafiken, vilken verkligen är tung. Störst går först och man kan tro att inga regler råder. Vi ser flera arbetande bufflar som arbetade för fullt med att plöja upp åkrarna som precis blivit skördade vid vår sida. Kvinnor som bär på en massa växter på axlarna. Järnoxar som arbetar som traktorer.
Helt plötsligt dyker två locals upp med några grisar – inga konstigheter.
Till slut når vi fram till förstaden Cho Ra. Därefter svänger vi av upp mot Ba Be Lake och Nationalparken. Det är ca 25 km från själva staden som nationalparken ligger. Flera gånger tror du att du kommit in till nationalparken när du passerar portar men så är inte fallet. Till slut kommer en port med en tydlig bom och en man sittande i kuren ber dig betala de 25 000 VND per person som det kostar att besöka parken. Vi åkte vidare mot sjön. Här inne i denna djungel bor flera stammar av urinvånare i Vietnam. Området är ett område omgärdat av djungel. Vägarna ner är inte dåliga men de är inte av högsta kvalitet. Väl framme vid sjön dök vi ner åt vänster för att runda sjön och komma till den lilla byn Coc Toc. Emelie hade kollat på Tripadvisor och hittat Mr Linhs Homestay. Vi tog sikte på detta. Till slut kom vi runt och strax framme hände det som inte får hända. Emelie råkar ramla. Tur i oturen gick det inte fort men det räckte ändå till för att både få ett skrapsår på armen och ett brännsår på benet. Det är inte bra när man är i djungeln och det är fuktigt. Hur ska vi få det torrt? Mr Linh kom förbi med sin MC och hjälpte oss igång. Med stapplande motorsteg tog vi oss till slut fram. Något ledsen var Emelie men nu var vi här. Vi firade ändå med en öl och middag. Det blev dessutom en hel del “happy water”(deras svar på hembränt tror vi). Smakar rätt ok. Motorcykeln heter för tillfället gula djävulen. Hon vill inte ge den något namn – ännu.
Först hade vi bestämt att vi skulle åka med på en båtfärd som organiserades direkt av Mr Linhs Homestay, men då vi båda kände oss kassa efter att Peter är förkyld och Emelie ramlade behövde vi istället en lång sovmorgon. När du kliver upp och stiger ut ur din kokong av myggnät som omgärdar dig. Det är ofattbart hur ett myggnät kan skapa en sådan fin känsla av mysighet. Du har hört djungelns alla djur med sina läten under nattens timmar. Tuppen som gal från kl 04:00 fram till 07:00. Fast när du väl öppnar dörrarna till rummet och kollar ut över Ba Be Lake då förstår du varför du valt att bo här. Vilket ställe!
Fantastisk view att vakna upp till.
Dags för en liten upptäcksfärd.
Mr Linhs pappa är en superhärlig prick på stället. Han donar och fixar. Frukosten serveras och han kommer också fram till oss för att fråga hur Emelie mår efter gårdagen. När vi väl fått i oss vår mat bestämmer vi oss för en promenad för att inspektera området. Vi går tillbaka över bron där Emelie ramlade dagen innan. Folket runt omkring vid sina hus torkar för fullt sina plockade svampar och grödor för att senare kunna användas i matlagningen. En dam sitter och karvar på något som ser ut som en stock av något slags djungelträ. Det är något som liknar någon form av palm men ett innanmäte som hon karvar upp i mindre runda ringar. Undrar hur det smakar senare i maten?
Här ligger svampen på tork.
Sjön med vattenbufflar som är majestätiskt vackra.
Vi rör oss vidare i den lilla byn. Vi blir i sinom tid erbjudna en båtresa med en local. Han vill ha 650′ VND för resan. Då får vi både kolla in Poung Cave och vattenfallet. Vi slår till och efter lunch hoppar vi på killens hopsvetsade båt av plåt, armeringsjärn för utsmyckning och tak gjort av trä och plastskynke. Killen pressar ut oss från kajen mellan alla andra båtar. Han tar upp mattan som täcker motorn där han har en vev som han tar i allt var kjoltygen håller och motorn är igång. Han fäller ner mattan och hoppar upp på sin plaststol som han satt upp i akter där han styr. Vi är alltså ensamma på en båt som egentligen tar upp till 12 personer. Färden går upp längs den smala delen som delar sjön i två. Kanalen är 100 meter bred och här svävar fullt med vita fåglar över oss. När vi till slut kommer upp till norra ändens slut gå sjön över i en kanal. Han svänger upp höger och vi åker motströms. Vi möter flera andra båtar. Alla är de mer belastade än våra och här sitter vi helt ensamma.
De vackra vita fåglarna i toppen av trädet.
Peter sitter och väntar ihärdigt på att en minialligator, raptor, ska kika upp ur vattenytan.
På flera ställen åker vi förbi fiskare som lägger ut sina fiskeredskap och nät eller vittjar sina mjärdar. Vi ser flera vackra vattenbufflar som bara hänger utmed strandkanten efter en dag i hårt slit på gårdarna svalka sig med friskt vatten. Vi kommer fram till flera pråmar som håller på för fullt med att muddra upp sand från botten av floden. Vi undrar om det är guld de är ute och letar efter eller vad det kan vara?
Fiskare finns det gott om i sjön.
Överbelastad?
Guldgrävare?
Till slut då dyker den upp efter en högersväng Poung Cave. Vi har hela tiden trott utifrån kartan att vi skulle vandra en liten bit men icke. Floden driver nämligen rakt igenom grottan. Däremot stannar han med båten vid klippkanten för att vi ska kunna gå upp och kika runt i grottan.
Stalaktiter. Vi har alltid problem med att blanda ihop stalaktiter och stalagmiter, för att komma ihåg lärde vi oss en ramsa: -titer, som hängande tuttar och -miter, som mannens stående penis. Då vet ni!
Är det batmans som hänger i grottöppningen?
Här sägs det bo mer än 7000 batmans eller fladdermöss. Här är inget fejk. Allt är verkligt och inga ljussättningar finns. Det enda de har byggt är en trappa och en stig för att turisterna verkligen ska gå där de vill. På flertalet ställen där vi kollar upp ser vi bara ett svart hål och ett konstant skriljud från alla fladdermössen. Vi bara väntade på att de skulle flyga ut ur grottan men det gjorde de aldrig.
Vi satte oss tillbaka i båten och han vevade igång motorn igen med en bra teknik. Vi vände tillbaka. Vid inloppet fortsatte vi istället västerut mot vattenfallet. Under vägen försvann vi bokstavligen in i det vackra vädret som speglade sig både i vattnet och gav en mystisk känsla till vår båtfärd.
Ibland är det så vackert att det gör ont.
Njutbart.
Vattenbufflarna.
När dimman sänker sig..
Fågeljordar kom flygandes förbi oss med en otrolig fart i vattenbrynet. Båten tuffade på i sin lugna mak mot den lilla byn i väster. Han baxade in båten prydligt och vi kunde stiga av. Man kunde höra ett vattenfall dovt sjungande i fjärran. Han pekade på oss att vi skulle gå och sedan svänga ner. Vi hetsade på varandra på vägen och pratade om att det lät som Storforsens fall. Undra hur magnifikt detta skulle vara? Efter ett par svängar på stigen och dånet av fallet kom vi till slut fram. Vilket vattenfall. Not… En liten besvikelse. Visst var det ett vattenfall men ingen wow faktor att tala om. Knappt värt att sätta ut som en attraktion på kartan.
Vattenfallet som knappt var värt att ta en bild på ens, men vi hade en fin promenad i alla fall!
Fast som någon gammal släkting brukat säga ” nu har vi släckt förvetna”. Ungefär att nu har nyfikenheten stillats. I den skymmande kvällningen åkte vi hemåt tillbaka mot Coc Toc och vårt Guesthouse. Killen vart glad när vi betalde honom. Vi hade fått se det vi ville och han hade fått sitt levebröd för dagen.
Sargad av senaste motorcykeldagen var Emelie inte särskilt glad över dagens körning. Fast med pepptalk och att hon minsann skulle besegra bron och även alla backar åkte vi tillbaka samma väg som vi kom in i nationalparken. Bron och backarna gick utmärkt och vi närmade oss tillbaka till inkörsporten till Ba Be Lake. Väl tillbaka i Cho Ra fick vi lite problem med våra motorcyklar och fick hjälp med att sträcka Peters motorcykels kedja. Samtidigt passade vi på att byta Emelies motorcykels frambroms plus bromsvajer samt justering av även hennes kedja. Totalt gick kalaset på 220′ VND och vi kunde fortsätta vår färd.
Dödens vägskrälle, som Emelie har döpt det till.
Mil efter mil pinnade vi på mot Cao Bang. Backar upp och backar ner. I med lite nytt bränsle och vidare vi for mot dagens mål. Stannade några gånger på vägen för att köpa oss clementiner för att mäta våra energifakturorna kroppar. Backarna uppför var riktiga serpentinvägar vilka kändes tuffa för Emelie men som hon började klara galant. Till slut nådde vi då vårt mål. Precis innan solen var på väg ner. Genast när vi då till slut kom till Cao Bang kände vi att staden andades turister och att här skulle vi minsann hitta det mesta. Vi bestämde att vi skulle åka fram in till torget och sedan sätta oss ner för att sedan spana in ett hotell.
Back on track again, serpentinvägar – here we come.
Ja, är det inte 10% uppför så är det 10% nedför dagarna i ända.
Torget i Cao Bang är ett vackert torg med en fontän och försäljare som har leksaksbilar och ponnys du kan åka runt på. Du kan till och med sätta ditt barn i en radiostyrd bil. Såg väldigt knasigt ut när pappan gick och styrde bilen där sonen satt framför ratten utan att styra.
Vi tog fram Lonely Planet och hittade direkt ett hotell. Detta fanns också med på vår karta i mobilen. Vi satte oss på hojarna igen och åkte bort till hotellet. Checkade in oss för två nätter 400′ VND per natt inkl. frukost. Dyraste hotellet hittills. Hotellet hade en skön säng vilket kompenserade det “dyra” priset. Dessutom hade vi kanon där en fin solnedgång fångades av vår kamera. Vad som också var super med detta hotell var det att nästan granne ligger en pizzeria, där du kan äta pizza och pasta. Perfekt om du är lite trött på nudlar och ris för kvällen vilket vi var.
Framme i Cao Bang.
