På vägarna mellan Cao Bang – Ha Giang.
50 mil körda och det var dags att köra återigen. Vi försöka flytta oss mellan ett område till ett annat där fina blommor växer och har en årlig festival. Dessutom utlovas fina höjder. Målet blir staden Ha Giang. Den första av två sträckor för att ta sig är 125 km och det skulle effektiv tid ta i körtid 6 timmar. Innan vi gav oss iväg var det nu tvunget att byta olja på våra kära maskiner. Rådet är att byta olja på motorcyklarna någonstans mellan 400 – 600 km. Oljebyte kostar någonstans mellan 90′ VND till 120′ VND beroende på verkstad. Vi bytte motorolja totalt 240′ VND. Sedan passade vi samtidigt på att byta gula farans fotpinnar 230′ VND. Den ena fopinnen höll nästan på att trilla bort eftersom den fått sig ett par törnar av Emelies två nedläggningar av hojen. Nu fick det bli helt nya. Det blev en bra uppgradering och nu kunde Emelie sitta med fötterna på samma höjd.
Vi tog oss ut ur staden ganska kvickt och for ut på den lite mindre vägen som skulle ta oss upp på höga höjder och stora uppförslut. Allt slitet uppför betaldes bra av fikapauser i vägkanten med en slående utsikt.
Risfälten förgyller Vietnams landskap.
Höga berg och djupa dalar.
Flertalet gånger stannade vi till utmed vägen för att inspektera vidderna innan vi begav oss vidare och fortsatte mot dagens mål. Helt klart en fin sträcka mellan Cao Bang till Bao Lac. Framme i staden Bao Lac var marknaden i full gång. Hotellet erbjöd en vy mot tennisbanan och fotbollsplanen. När vi gick och lade oss sade även Emelie att detta var den bästa dagen hittills på hojen. En liten seger för Peter som kämpar för att få Emelie att gilla motorcykelåkandet.
Klockan är 06:00 och vi kollar ut genom fönstret. På fotbollsplanen står ett gäng på 25 personer och gör chi gong. Barnen åker utmed kanalen mot skolan som strax ringer in. Dagen börjar tidigt. Vår frukost består även idag av havregrynsgröt och mjölk. Vi har dessutom köpt på oss lite te och ny juice. Riktig lyxfrukost! Strax efter 08:30 hade vi åter satt oss på hojarna på väg mot Ha Giang. Detta skulle bli en lätt match med tanke på gårdagens lyckosamma vägar och vyer. Allt började bra med relativt fina vägar lite stora hålor här och där och en och annat gyttjebad som vi ändå tog oss igenom. Emelie är fortfarande en newbie och vägarna är kanske inte alltid riktigt anpassade för hennes behov. Peter ber henne att hålla i tills bergspassen är över.
Risterasserna är vackra och får en att stanna till för en kopp kaffi.
Peter svalkar sig i ån.
Emelie diskar efter lunchen.
I en by vi kommer in i är det fullt av mopeder. Vad är det som händer här tänker vi? Efter nästa krök dyker det upp en stor marknad. Vid nästa krök är det full fart på kohandeln. Här visas de finaste djuren upp till försäljning. Djuren inspekteras av det potentiella nya ägarna.
Kohandel i full fart.
Sittandes likt denna man finner du ofta en Vietnames.
Vi tappra fortsätter efter en stunds inspekterande in mot ödemarken. Vägarna gick ett bra tag utmed vackra vyer med slående berg utmed sidorna. Vi stannade ett par gånger utmed vägen för att ta lite vätskepaus. Kände att det här ska nog gå vägen. Efter en by senare vek vägen av ner mot höger över lite vatten och sedan skulle helvetet börja:
Det blev mindre bilar men fortfarande en massa lastbilar och mopeder. Över stock och sten. Den ena hålan djupare än den andra. Det började bli tufft och Peter hjälpte att köra över Emelies motorcykel ett flertal gånger. Till slut fick Emelie nog och ville helt enkelt slänga in handduken. Gråten kom och nu skulle vi döda MC-resan. Efter ett långt pepptalk om att det blir bättre fick Peter till slut Emelie att sätta sig på hojen igen och åka vidare. Visserligen aningen förbannad men vi fortsatte. Vi kom till en by till. Det var gyttja överallt. Vi hade kämpat i nästan 3 timmar utan vidare framgång. Emelie gav upp en gång till. Vart aningen ledsen och ville att vi skulle fixa en lastbil.
– Nu lämnar jag motorcykeln här, sa hon.
Men Peter vägrade ge sig utan vill verkligen visa att det kommer bli bra. Vi fortsatte och till slut efter lite stret kom vi till slut ut på en bra asfalterad väg. Måtte detta hålla i sig till Ha Giang. Tror ni att det gjorde det? Inte då… Efter staden var de åter samma sorts vägar. Peter peppade Emelie och sa att nu har vi bara 40 km kvar på dessa skitvägar. Vi kör så gott det går tills det blir mörkt sedan tar vi ett nytt beslut. Med 25 km kvar och vi ändå kört uppför i en bra takt var vi helt färdiga båda två och särskilt Emelie.
Helt lägligt kom det då förbi två lokala pojkar på en vespa och ropade “Hello”. Peter fick dem att stanna. Frågade med teckenspråk om de var på väg till Ha Giang och det var de. Fick den ene killen att ta en motorcykel, Emelie satte sig bakom den andra killen på vespan och sedan bar det iväg.
Peter hade svårt att hålla tempot med dessa lokala förare som bara kör på fast groparna och mörkret är där och vi möter stora lastbilar på denna konstiga väg. Vi körde på för fulla muggar så svetten lackade. Hade svårt att både hålla koll på den andra motorcykeln och sin egen samtidigt som han undrade om Emelie var med bakom. Ropade ett par gånger och det stämde att hon var det.
Peter hann tänka ett par gånger. Tänk om de snor vår mc och rövar bort Emelie. Jag har ju inte en chans att hålla deras tempo! I nedförsbackarna såg vi då till slut gatulivet från staden Ha Giang och väl framme på asfalten igen fick vi tillbaka motorcykeln och tackade ödmjukast för deras hjälp. Vi tog oss sedan vidare in mot staden och hittade ett hotell.
Vi var så glada att vi hade kommit fram till en säng och en varm dusch. Helt slut.
