Det omöjliga – att ta sig från Sapa.
Sjukskrivna, sängliggandes och fruktansvärt dåliga. Gjort allt för att komma på benen.
Emelie var så dålig att vi till slut fick ringa doktorn. Undersökningen resulterade med dropp på Emelie och tabletter för oss båda. Efter fyra dygn i sängen kunde vi till slut komma på benen igen.
Klockan slår 04:30 det är totalt mörkt ute. Kallt som attan. Det rör sig redan några motorcyklar upp för gatan. Inom ett par timmar är det full fart på trafiken och en ny dag gryr. Regnet och molnen ligger lågt över Sapa. Vi som de senaste dagarna varit sängliggande vill bara härifrån. Vi känner oss inte starka men psyket håller på att knäcka oss. Det får regna, snöa eller göra vad det vill idag. Vi ska bara lämna Sapa bakom oss. Tyvärr fick stället en liten törn på grund av vår sjukdom men vi kommer tillbaka i framtiden.
Dimman ligger tät vid bergen uppe i Sapa.
Dimman ligger så tät att du knappt ser tio meter framför dig.
Slaktarmotorcykeln är ute och säljer kött. Vattenbufflar går genom dimman – tänk om de blir påkörda. Tutan går frekvent på vår cyklar. Vi blinkar också. Det kan kanske hjälpa till att se os bättre. Det börjar med ännu mer stigning vilket gör att graderna sjunker ytterligare. Regnet värmer inte direkt. Det smattrar hårt mot våra hjälmvisir. Vi får känslan av att det haglar. Ska vi nu frysa till is häruppe? Nej, detta får inte hindra vår resa. Kilometer efter kilometer fortsätter vi uppför i dimman. Lastbilar dyker upp från ingenstans. Vi kollar ut mot sidorna. Tänker att här vore nog fin utsikt. Alltför kallt dock för att känna för att orka ta fram kameran för att ge er en bild. Tror ändå ni kan känna känslan?
Till slut kommer nedförslutningen och graderna värmer upp något. När dimman lättar huttrar våra kroppar. Vi stannar till och gör lite gympa för att få igång blodcirkulationen. X-hopp och Gundeåkning står på programmet. Till slut är lite värme tillbaka och vi kan sätta oss på hojarna igen. Vi får upp farten, kameran kommer fram, fälten börjar synas.
Hus på styltor och vattenbuffeln är vanligt förekommande.
När dimman lättar öppnar landskapet sig.
Människorna hejar, fälten är gröna, på sluttningarna odlar de för fullt. Från att det imorse var 6 grader är det helt plötsligt nu 17 grader. Avsevärd skillnad. Kläderna åker sakteliga av. I backarna nedför kommer vi ifatt en lastbil med fullt av män på flaket. Vi försöker komma tillräckligt nära och till slut kan vi se att de spelar kort, röker och skrattar för fullt. De ler mot oss och hejar på oss. De tycker allt att vi ska åka om. Fast vi är lite osäkra då deras chaufför kör över hela vägen.
– Hello! ropar barnen längs med vägarna.
Vägarna fortsätter. Vi svänger av på vägen där vi är grymt osäkra vad som ska vänta. Kan det bli lika dåligt väglag som mellan Bao Lac och Ha Giang? Början verkar ändå riktigt bra. Gps´en stämmer inte riktigt. De har visst byggt en ny damm och tvingats bygga om vägen. Vi börjar nedanför dammen och efter ett par slingor uppför kommer vi till slut upp till ovansidan av dammen. Mäktigt. Vägen slingrar sig sedan utmed bergskammen. Vilka vägar.
Vi talar en del om att husen har flyttats upp då dammen gjort det omöjligt att husen kunde varit kvar längre ner. Högt här uppe hittar vi en perfekt lunchspot med härlig utsikt. Mums med egna nudlar, kaffe och utsikt utsikt utsikt. Vad slår detta? Vi är verkligen personer som söker denna frihet.
Vi är på bra humör och känner nu oss ordentligt starka. Vägen verkar ändå vara rätt bra. Efter lunch fortsätter resan förbi en hel del dåliga partier men ändå genomförliga. Emelie har verkligen förbättrat sin åkning och det märks att hon tuffat till sig. Peter behöver inte hjälpa till lika mycket längre. Bara något vägarbete där Peter får köra förbi hennes maskin. Solen tittar fram. Det dammar en del och våra ansikten täcks av ett lager av grus.
Nyfikna vietnameser kommer fram till oss när vi har våra små stopp.
Vi närmar oss floden som delar av västra och mitten av norra Vietnam. Vi är fast bestämda att vi ska ta oss till Son La även fast det innebär en del mörkerkörning. Innan solen går ner åker vi utmed floden. Till slut ser vi Ölandsbron. Vi stannar till och tar en klassisk ölandsbild. Alla som åker till dansbandsveckan vet vad vi pratar om. Eller hur?
Solen går sakteliga ner och mörkret faller. De sista 45 km strävar vi fram i mörker. Vi stannar till ett ögonblick för att fylla på med lite energi med chips, godis och vatten. Det är vackert. Den sista biten åker vi i 22 grader och stjärnklart. Staden växer sedan fram efter ett par stigningar och vi får en välförtjänt vila i Son La. Yes vi did it!
Innan avfärd från Sapa:
(utöver kärlek behöver hojarna ses över emellanåt)
– Oljebyte båda hojarna
– Koppling Peters
– Fotpinnar Peter sitter löst
– Sträcka kedjor båda hojarna
– Kolla Emelies kedja
– Köpa kedjeolja
– Emelies styre obalans