Quan Ba passet och bröstbergen.
Solen skiner. Kaffet smakar riktigt gott. Vi befinner oss i Ha Giang och när man inser vart man befann sig igår i ödemarken och undrade hur allt skulle sluta? Nu satt vi på vårt hotellrum med våra koppar kaffe. Motorcyklarna såg också aningen möra ut när vi kom ner till lobbyn. Uncle Bo såg till och med riktigt sned ut i bakändan. Det fick vi ta tag i senare. Vi skulle åka och kolla in utsikterna i norr och bröstbergen uppe vid Tam Son.
Det känns härligt att sitta bakom varandra igen. Att känna en varm kramande person bakom sig och någon att kunna prata direkt med utan att stanna viskandes i sitt öra. På våra utflykter är vi lite vågade och kör i shorts om det känns bra. Tar alltid med oss extra kläder i en dagväska. Bra saker att ha med är solkräm, regnkläder, lonely planet, verktyg för mc:n, vatten och kameran förstås(glöm inte ladda batterierna).
Serpentinvägar.
Hus på terassen – hemma har vi terass på husen.
Vägen byter karaktär efter 20 km från Ha Giang. Den blir mindre och börjar sakteliga snirkla sig upp mot bergsväggen. Fram och tillbaka ett herrans tutande och förbikörande lastbilar. Har också under de senaste dagarna undrat varför flera lastbilar skvätter ut en massa vatten? Har haft en fundering om det är något eget kylsystem de har för att bromsarna inte ska bli för varma? Att de har några former av dunkar där de fyller på vatten. För det skvätter fasligt från lastbilarna här. Någon lastbilsexpert som kan förklara?
Efter ett par timmars tragglande uppför sluttningen i 10% lutning flertalet gånger på utmärkta asfaltsvägar kommer vi då upp på Heavens Gate passet(Quan Ba pass) – här stannade vi till för en halvtimme för att kolla in vyn. Vi var inte de enda som njöt av vyn. Vi satte fart neråt backen och kikade ständigt ut åt höger och vänster beroende på hur svängarna gick.
Quan Ba pass.
Även kallat Heavens gate.
Det står i böckerna om en turistinformation, vilken vi inte kan rekommendera mer än att använda toaletten som finns där samt att det finns en karta över området och vad man kan se. Vi drog vidare mot Tam Son för lunch och titta in tvillingbergen eller bröstbergen som de också kallas. Från ingenstans dök bergen upp och mycket riktigt två nästan identiska berg jämte varandra. Vackra som ett par kvinnobröst fast i naturlig skepnad inklädda i grön växtlighet. Varmt böljande genom landskapet som ger liv och rörelse till planeten. Där människor i evigheter pratat om dessa bröstberg.
Bröstbergen – twin mountain.
Fields of gold.
Ner till staden kom vi sedan för lunch. Det stod en massa mopeder utanför ett ställe vilket oftast är en bra signal. Vi gick in och beställde. Vi beställde deras berömda fried rice. Ja den var god men kanske inte Michelinstjärna. Däremot sällskapet på de 10 högtalande vietnameser som i ett ville komma till tals mellan flaskorna försvann en efter en. Vi undrade vad de firade? Möhippa, födelsedagskalas eller AW med jobbet? Mitt på blanka dagen sänkte de i varje fall 6 flaskor med sprit på 10 personer. Utan minsta konstigheter gick de sedan raka vägen ut till mopederna som stod utanför och satte sig upp och åkte iväg. Inga konstigheter eller vad tycker ni? Vi satt som frågetecken kvar.
Nöjda med livet vände vi hemåt. I en by uppe på topparna såg vi en kille vid sin verkstad i färd med reperation. Vi såg vår möjlighet. Han tog bort limpan rättade med Peters hjälp och teckenspråk upp hojens bakre del som var helt sned. Sedan svetsade han ihop pakethållaren igen på Uncle Bo. Allt för ynka 15′ VND. Emelie passade under tiden att ta lite vackra bilder på omgivningen.
Buffalon är lite av favoritmotivet.
Den lilla flickan hjälper till att vattna ute på fältet.
Två vattenbufflar och en gosse.
Majskolvar på torkning i solskenet.
-Hello! ropar barnen till oss när vi åker förbi på vår hoj.
På vägen hem nedför backarna satt barnen och lekte på räckena och vi hejade glatt åt varandra.
Varma glada leenden och hello kan göra rätt mycket för två svenskar på en Honda Win.
