#SAYITLOUDSWEDEN #Terroristattack #whitemedia #Thishasgottostop
Stockholm: ses vi imorgon?
För de som detta berör: I’m here bitches! Kanske inte än, men imorgon i vilket fall. Det är dock med blandade känslor som denna hemresa börjar; jag lär anta att om jag fått veta nyheter om något som hänt i Sverige så är alla andra informerade om detta också. Det finns mycket som känns förjävligt, speciellt när det känns som att allt händer från långt och man fått veta av slump – jag talar såklart om skoldådet i Trollhättan. Visserligen bevisar de flesta kommentarer jag läst på sociala medier gällande detta, att röståldern inte borde mätas eller bestämmas efter ålder – utan snarare efter förstånd, kanske kunskap och framförallt mognad. Då skulle jag visserligen aldrig få rösta, men det finns väl alltid ett hake nånstans.
Visserligen menar jag absolut inte på att de vuxna, framför allt de som lägger upp denna typ av kommentarer, visar på varför schampoflaskor har bruksanvisningar… Eller så gör jag det. För även om haken med yttrandefriheten ger dem rätt att uttrycka sig, så är detta ett koncept helt bortom min förståelse – så att säga en tenta jag definitivt hade kuggat på. Även om detta på sitt sätt kan vara oförståeligt, så tenderar jag att se ett visst beteende i pressen som skiljer sig helt från den diskurs som presenteras av kommentarerna och av en viss del av allmänheten.
Jag menar definitivt inte att en viss diskurs, som på sitt sätt döljer undan den starka undertonen till detta “skoldåd”, göms i vad som skulle kunna kallas för en viss agenda… Eller så gör jag det. På ett sätt förstår jag att denna typ av dåd, med tanke på resultatet, kan inspirerar personer av liknande ideologier till att ta till sig akt – ska vi diskutera våra grannar och vad som hände i Utøya 2011? Det är dock min starka tro att detta inte är fallet – vikten i att tydliggöra vad detta är, är av lika stor vikt som att stå på sig när någon menar på att förintelsen inte var så illa som de säger att den var eller ens inträffade.
Jag uppmanar därför till alla som läser detta att dela med er av denna hashtagg, för att visa på hur viktigt det är att inte låtsas som att problemet inte existerar. Vi angriper bara symptomen, snarare än problemet på det sättet.
Vad som däremot får blodet att koka är kunskapen om det yppande som skett kring gärningsmannens antagna identitet. Det är Sverige vi lever i: det är inte okej att hänga ut människor i medier utan att de blivit fällda – har mediefolket varit höga på sistone i Sverige???
Vi talar ju om att inte propagera och sprida denna ideologi vidare, framför allt inte inspirera andra till samma gärningar – så varför lägger man ved i elden, genom att ge dessa människor en martyr som kan konverteras till ikon? Det är på så sätt som detta ursäktas i de medhållandes ögon, och ger dem hopp om att vinna en kamp som nu antagit en ännu mer fysiskt form!
Jag har många åsikter vad gäller detta, och de kommer från mina studier vid Journalisthögskolan (JMK- Stockholms Universitet). Det finns vissa aspekter till det sättet som detta hanteras som får mig att tappa balansen – och jag vet att det inte är vinet! Jag undrar bara: vad kommer härnäst?
Det är med blandade känslor jag imorgon landar på Arlanda. Jag vill se Stockholm, min hemstad, skina i solen och vinden som med kyla smeker min hud som en glad hälsing. Det är inte kylan av ideologier som propageras av det ansikte som de nu förvärvat, jag vill mötas av – inte heller av den skuggan som kastats över den sanning vi så blankt står framför: hat. Och ren rasistisk sådan. Det är inte det Stockholm jag vill tillbaka till.
Allt gott,
Daniel M. Nino Cortés