Mina tankar om det som hände i min stad: Paris
Jag skriver med sorg i hjärtat, med tårar i ögonen och med hjärtat som slår så fort att jag inte längre vet vad jag ska göra. Tänka sig: en känslokall bitch som jag kan komma att bli rörd till det tillstånd då jag knappt kan andas.
Vi är säkra. Vi mår bra. Vi är ledsna.
Hur kan detta vara resultatet på något? Hur kan någon kalla detta ett resultat? Vad är målet med att åka runt på gatorna av en stad, där det största bekymmer som finns i luften för tillfället är att veta vad nästa steg är: vad är nästa drink; vad är nästa fras; vad är nästa ställe?
Vi förundrar oss över vad meningen är med att vara där vi är: idag av alla dagar är det fredag den 13 november – olycksdag med all jävla säkerhet – och var menat för många att vara starten på ledigheten, på denna satans jävla liv vi har valt att leva. En vardag, ett liv, där många helt enkelt valt att vara på den plats där människor i århundraden samlats för att göra det bästa möjliga ur deras tillvaro: Seine, Lvtecia, Paris etc. Och se på oss nu. Rädda, instängda och terroriserade.
Vid många tillfällen har jag som individ valt att stå emot det som många i samhället tvingat mig på: mina föräldrar, skolan och såklart normer. Jag har alltid brutit dem och gått i mot det som kunnat ses som konservativt – och har alltid på så sätt stått mig dyrt vid små tillfällen jag ej vill nämna vid namn. Denna gång gör jag det inte i hopp om att irritera en större, mobbande makt – eller vad fan man vill kalla den.
Det var en gång en lycklig flicka. Hon föddes nära västra delen av Paris, och kallade sig själv för parisare även om de andra retade henne för att hon egentligen kom från förorten. Hon hade jobbat halvt hårt i skolan. Och tyckte framför allt inte om hennes mattelärare. Men hon var smart – på ett sätt som inte nödvändigtvis kunde mätas inom den akademiska världen: hon hade dåligt närvaro, hon var inte intresserad av alla ämnen hon bads om att memorera men hon var ett socialt fenomen! Hon kunde argumentera vartenda argument, för vilken sida som helst och alltid vinna: tro mig, hennes föräldrar visste detta bättre än någon annan – fråga bara! Denna flicka blev en dag en kvinna, som med halvtaskiga betyg flyttade in till stora staden och på en halvataskig skola blev den bästa av mäklarstudenten som kommit ut från det etablissemanget. Hon var en stjärna; medan andra roades sig, gjorde hon detsamma med jobbet i åtanke: hon firade aldrig utan att ha något att fira, och det såg hon till att göra varje helg – en fêtard av rätt sort så att säga. Många var dem som ville komma hennes väg, många var de som kom och gjorde lite för lite och lite för mycket. Vi alla kan relatera antar jag. Tills det en dag, i form av det minst förväntade för en societets flicka (nästan), prins kom in i hennes liv. Frankrike har länge haft en dålig relation med de muslimska länderna, fråga mig inte varför – jag är endast medlaren. Men denna herre, av arabisk ursprung, hade inget bra jobb, inget bra bakgrund och inte mycket pengar för den delen –men han gjorde henne lyckligare än någon annan någonsin lyckat göra det! Hon drack nämligen för mycket ibland, och svor lite då och då och gjorde allt sådant flickor inte bör göra – fast det verkade inte spela någon roll, för denna man ville inget annat än henne så som hon var, och så ville hon ha honom också. Fatta avundsjukan!
Idag är hon i hans armar. Inte på det sättet som hon var igår, inte heller på det sättet som vi önskar att hon vore i våra. Stjäla är nog det minsta som har skett i denna situation, för det var min vän, hans kärlek och vår allas älskade vän som dessa terrorister tagit från oss.
Smärtan som tagit att skriva denna text är bara skummet på latten som bränner min tunga, och håller mig från att skrika ilskan rädsla och sorgen jag känner över att det inte är EN – men hundra tjugo liv för många MINST som tagits. Det är inte bara jag som tappat en nyfunnen vän, men en mor som kommer begrava sin dotter, en bror som kommer vara ensam och en familj som kommer sörja pärlan som med ett leende kramade alla på julafton och tog hand om barnen medan alla andra mammor tog vila från skriken.
Det gånger 120 – minst.
Det är ofattbart ännu hur detta kan vara en verklighet: skott som lossas på gatan, folk som skriker och springer i hopp om att få se deras kära åter igen, skadade och döda som slussas omkring som om det vore en asiatisk kyckling fabrik. Våra vänner, våra grannar våra bröder. Vad kan de ha gjort för att förtjäna den ilska som detta har kommit att skaka som Thors hammare över deras sköra liv? Vad har vi, arbetare, studenter och bosatta gjort för att förtjäna detta?
Vi är skrämda. Vi är ledsna. Vi är säkra.
Vi är säkra för att vi hade instinkten att springa och lämna andra bakom oss. Vi är säkra för att vi inte kunde göra något åt det faktum att vi var försvarslösa. Vi är säkra för att det inte finns något att göra – och det är det värsta i världen: att förstå att skiten är så som den är, att världen är sjuk, elak och kall och ändå kan vi fan inte göra något åt det.
Tårar hjälper inte. Skrik fan inte heller. Så vad fan gör vi? Hoppas på att inte fler fått känna den smärta denna unga flicka fick lida innan hon hälsade att hennes mamma inte borde vara arg på henne för det senaste samtal de haft? Hoppas på att de som fortfarande är på fri fot blir tagna för att det sedan ska hända detsamma om några månader? Hoppas på att konsekvenserna inte utnyttjas av extremister för att bära ideologier som i fasaden verkar vara den passande biten i en tetrisspel?
Liberté, égalite, fraternité säger de här ganska ofta. Så låt os hoppas att den senare av dem kommer ikapp de föregående när det gäller att komma samman, ta varandra i händerna och förstå att det inte bara var ett liv som slocknades – ett liv som gav så mycket ljus till os omkring det, att vi nu är blinda i mörkret utan det – utan att de 120 som gjorde inte får vara ved i elden för en diskurs som ämnar till att skapa hat, ilska och terror – exakt det som tog min kära väns liv.
Må du för alltid i mitt hjärta vara, och i våra minnen leva kvar som den underbara individ du alltid var. Vi älskade dig. Vi älskar dig. Vi kommer att sakna dig – jävligt mycket.
Allt gott,
Daniel M. Nino Cortés