Ännu en fråga om ansiktets färger: Mobbning?
Det är lätt att vara ”eftersmart”, det har vi nog alla erfarit. Det är också lätt att vara ideologiskt och i teori beskriva vad som är det bästa valet, det bästa beslutet och den bästa handlingen. På ett sätt verkar det vara som att det finns en bärande hegemonisk ideologi som verkar i riktning av inkludering och omfattande av alla de som idag utgör nya nationer och identiteter. Ett någorlunda bra tanke som kan detta sluta rätt illa; missledande information, och framför allt alla idioter som likt PR-strategers blinda schackbrickor ger sig ut på att yppa en fras som skapats åt dem: vad är det för mobbning jag ser mina nära uttrycka överallt?
Låt mig förklara vad jag menar. Vi verkar ha hamnat i en värld där teknologin – framförallt konvergensen i den – suddat eller gråzonat den förr skarpa skillnaden mellan det privata och offentliga sfären. Offentliga uttalanden uppfattas hos folk som personliga angrepp på deras identitet, karaktär och åsikter. Till detta måste tilläggas: dessa teknologier har gett oss plattformen att mäta sociala spektakel, där moral och etik verkar vara bland många andra flummiga mått dessa nya barometrar markerar – ett så kallat “like”. Att genom medier fastställa och yppa sin existens är inget nytt eller konstigt. När en händelse däremot utsätts för en värdering, baserad på åsikter som ej preciseras av varken författare eller mottagare, hamnar detta i denna värdering som finns i ingenmanslandet mellan det privata och det offentliga – och kan alltså göra att ett offentligt uttalande uppfattas som ett personligt angrepp. Att uttrycka sin stöd verkar därför, i vilket fall nu, som ett sätt att utesluta resten av världen(?!?!?!?!).
Igår var rädslan så närvarande att, när jag efter ett besök hos på vägen hem, vid stationen République, hamnade igen i den situation som påminde mig om fredag den 13.
Smäll. Ögon flyger åt alla håll. Frågande blickar möter varandra. Högtalarna utger ett tjut. En kvinna skriker något ingen förstår. Folk skriker. Adrenalinet pumpar och benen bär mig upp för alla trappor snabbare än jag någonsin lyckats förr. Polisen skriker; barn gråter; mödrar gråter men ingen vet vad man skall göra. Vi har kommit till en punkt där rädslan är total, ångesten infinner sig hos alla till den punkt att en öl på en uteservering blivit en politisk handling: att våga sig på att sitta på en uteservering är för oss som att säga att vi vågar göra det trots allt det hemska som har hänt.
Gruppmeddelande med vänner som tappades bort i tumultet efter falskt-larm i République
Konversation med vän under panikvågen vid République
Så varför är vi mobbade för att vi visar stöd för något som antagligen gett röst – äntligen – åt ett problem som de flesta ignorerat sedan 2011?
Det är krig igen, låt oss snarare ta varandra i händerna än mobba varandra för den flaggan som visas på profilbilden på en hemsida. Det är inte genom den mobbning som menar på att ge dessa individer högre legitimitet, genom idiotiska uttalanden om bedömande av värde – vad är bättre att säga eller inte, respektabelt eller inte, solidarisk eller inte. Den värdering som uttrycks av vissa som något andra gör på folks liv är endast baserat på deras egna värderingar, fördomar och slutsatser – inte på den sorg eller ilska över att en händelse gör en situation mer verklig och skrämmande.
Vi har kommit till den punkten där en öl är en politisk handling; ölflaskor har kommit att representera friheten av handlingar och friheten från rädslan att än en gång bli skjuten på en uteservering medan en ägnar sig åt det som vardagen tillåter. Ölflaskor har givits som gåvor till de minnesplatser där 129 personer dog för 48 timmar sedan. Ölflaskor – symbol för den kultur och frihet vi nu är rädda att leva i för monster där ute någonstans hotar våra liv och frihet.
Ändå vill vi visa på att “jag vet mer för jag räknar in de andra också – det gör inte du!”
Berätta det gärna för min väns föräldrar, som likt 258 andra föräldrar idag inte kan fatta att deras barn – för det en attentat mot en yngre generation som straffats, för att ha gett sitt stöd till Frankrike efter Charlie Hebdo – nu inte längre kommer kunna krama dem en sista gång. Berätta för dem att det inte är okej att sörja Paris, för annat händer i världen.
Vi har, som François Hollande vackert sa det med hela parlamentet och regeringen framför sig i Versailles idag, ett fiende. Det är detta fiende som skapar våld, terror och ger sig på oskyldiga överallt i världen – inte bara i Syrien, inte bara i Frankrike, inte bara i Turkiet. Det är de vi borde kämpa i mot, och inte varandra.
Le terrorisme ne détruira pas la République, c’est la République qui le détruira
Terrorismen skall inte förinta Republiken, det är Republiken som skall förinta det
Det är upp till oss att inte låta dem förinta oss själva från insidan ut.
Allt gott,
Daniel M. Nino Cortés