FIAC – my requests for christmas

För att äntligen fullfölja mitt löfte, har jag valt att börja med det viktigaste här i världen – mig.

Visserligen är konst något rätt abstract att ge sig på, och definitionen på vad detta innebär idag är mycket mer diffust och tvetydig än det varit förr. Efter några år av studier kan jag ge definitionen på detta i det enklaste av formerna: sociologiskt. För att inte trötta ut era ögon, som antagligen himlade vid synen på den termen, tänker jag inte göra detta inlägg kretsa runt vad som är eller inte är konst. Den diskussionen tar jag gärna över ett glas, om detta intresserar någon. Av pragmatiska skäl tänker jag ändå ge ett par ord gällande min åsikt, och förklara varför de kommande inläggen kommer att skilja sig från denna gällande innehåll och strategi av val.

Det finns två viktiga faktorer som avgör värdet av ett verk: verket och samlaren. När ett verk tillhör en viss rörelse eller grupp (impressionism eller något liknande), och denna blir introducerad till en legitimerings process (återfinnes på ett institut likt galleriet eller museet) har den fullt symbolisk kapital – alltså är på toppen och sägs av de som kan skiten att man som samlare ska vilja köpa det de har att sälja. Men sen finns samlaren: den som alltid är på jakt efter att göra sin samling komplett, och gör att detta symboliska kapital kan översättas till ett nytt ekonomisk kapital. Om detta intresserar er, buy me a drink and let’s talk about it.

Så vad är den typ av samling jag skulle vilja ha? Vad för typ av objekt skulle jag villa införskaffa för att konstruera en samling av min smak? Vad skulle jag vilja hänga på mina väggar, lägga på mina golv eller se varje dag? Som många kanske vet är jag fascinerad av identitet, obscenitet och den tiden då spänning var så närvarande i luften att det kunde skäras med en smörkniv: sent 70-tal och tidigt 80-tal. Hur kan man då, genom att dra från vad som visas på denna konstmässa, konstruera något som tilltalar beskrivningen ovan? Följande bilder har jag tagit från min nära och mycket kära vän Christina Abdeeva, en otroligt begåvad fotograf som alla borde känna till.

“Voeux triangle (tentation)” by Annette Messager at Marian Goodman gallery

Denna sammanställning av fotografier är något som snabbt fångade min uppmärksamhet; namnet som sätter tonen i en sorts typ av blick – en fetischiserad sådan till en viss del – är något som endast kan förklaras av Roland Barthe’s term Punctum. Visserligen har jag genom min C-uppsats forskat om fetischer och obscenitet, vilket antagligen förklarar varför jag dras till denna, men jag vill tro att det är den subtila konnotering på intimitet och dess avslöjande –  spänningen mellan dessa två kontraster – som gör mig helt galen!

“Black Bra” by Richard Prince at Gagosian gallery

Än en gång har jag fastnat för ett format som kan sägas vara mer på den klassiska sidan: en tavla, eller ett konstverk att monteras på en vägg. Men det är kanske inte den enda gemensamma faktorn, som ni kanske märker. Obscenitet är en term som fascinerar mig – något som inte är nytt för de få personer som känner mig väl (visst Carolina?). Denna term är vad som vissa klassteorier behandlar som respektabelt och inte – den gränsen mellan god och dåligt smak – men också vad som är tillåtet, offentligt och inte överskridande. Denna tavla representerar på något sätt just detta: en form som tar en kvinnokropps form i våra huvuden, även om det inte är det, då den bär på något så typiskt kvinnligt som en BH – vem objektifierar denna symbol? Åskådaren eller författaren av denna kodade text?

“Man in the red car. Lexington, MA” by Nan Godin at Matthew Marks Gallery

Många är de interpretationer som skapar en komplex och väldigt personlig förståelse av denna bild; en text som skulle kunna ge klarhet till min fascination återfinnes i ”Bildens retorik” skriven av Roland Barthes 1964, men i hopp om att inte tråka ut er kommer jag istället uppmana er till att klicka på YouTube klippet nedan: Diet Mountain Dew av Lana Del Rey. Lyssna på denna, tänk på den partner eller kärlek som var så dålig att denne därför var den bästa någonsin – eller den som den beskrivningen fick dig att tänka på “fan alltså, det var tider det…”. Känn hur utgångsdatumet på det förhållandet närmar sig, och det enda du ville var att ligga i gräset nära vattnet en varm sommarkväll och kyssas tills solen gått ner. Titta sedan på denna bild – kanske ser vi samma sak?

Nu har jag på ett sätt avslöjat mer av det enigma som utgör personen på andra sidan skärmen. All bad souls keep to each other – so come on over?

Allt gott,

Daniel M. Nino Cortés