Awkward at its best
Lolo – en film av Julie Delpy
Många trailers, framför allt vad gäller komedier, har en tendens att avslöja snabbt hur rolig en film faktiskt är – eller inte. Jag har många gånger lyckats gå in i sådana fällor; trailers som får en att skratta ihjäl sig, visar sig endast innehålla de sekvenserna de har visat allmänheten som faktiskt är roliga. Jag har därför utarbetat ett sätt att välja komedier: efter teman. Det kanske låter som det mest självklara och inte särskilt revolutionerande – det är det inte. Men med lite eftertanke är det faktiskt mycket lättare att inte gå från bion, och känna sig rånad. Frågan är därför: vad är roligt?
Själv har jag en tendens att vilja skratta åt folk, snarare än med dem – detta grundar sig kanske i faktumet att jag saknar medkänsla för andra, men skadeglädje är den sanna glädjen! Jag vill dock påpeka att det dessutom finns två typer av roliga film: den allmänt roliga, och den med bra skämt. Jag menar alltså på att det finns filmer vars skämt är så bra, eller vissa stunder (oftast många) är väldigt roliga – men helheten är mindre bra. Sedan finns det omvända, såklart.
Vid val av film har jag därför ställt mig frågan: vad vill jag skratta åt? På senare år har jag, framför allt vid studier i filmvetenskap och populärkultur (samt konst), kommit att inse att vissa sociala spektakel omarbetar vissa sociala regler, framför allt de som behandlar respektabilitet. Det jag menar är att, till skillnad från skräckfilmen, är vi inte menade att härma händelserna på duken (för utförlig förklaring/beskrivning av de härmande genrerna se: Linda Williams (Summer, 1991). Film Bodies: Gender, Genre, and Excess. Film Quarterly. Volume 44 Number 4 (2-13)), men snarare bedöma de etiska grunder som händelserna baseras på: är detta socialt acceptabelt? Om inte, är det deras avsaknad på kultur som gör att det är okej för mig att skratta åt dem – de borde vetat bättre!
Nog om analys, och till filmen som gör att jag lol:ade på franska – “mdr” eller mort de rire.
Lolo är en film av Julie Delpy, som också spelar huvudrollen av mamman i filmen. Likt de tankar jag presenterade nyligen, är detta en film vars helhet är av kvalitet snarare än roliga stunder. Den behandlar relationen mellan Mammans nye pojkvän, och hennes son som gör allt möjligt för att avlägsna denna nya man – vilket beskrivs av Lolo (sonen) som ett intrång, något han måste göra något åt. Visserligen spelar denna film på många förankrade sociala koder, som klass och klasstillhörighet (status). Detta bukar vara något problematisk i mina ögon, men genom det stigma som ställs till dessa sociala koder blir dessa på ett sätt också ifrågasatta. Det finns alltså två huvudteman här, som sedan tar mark i andra underteman: relationen mellan mor och son (social acceptans) & lantis i huvudstaden (klasstillhörighet). Det är genom denna komplexa konstruktion av socialinteraktion, som obehaget, eller i mitt fall ironin och sarkasmen jag njutit så mycket av, infinner sig hos publiken. Situationer som behandlar kunskap av sociala regler är något som inom filmvärlden använts för att framkalla skratt – dock är det bara vid förståndet av dessa som en publik kan skratta åt dem: alltså om de själva förstår dem, eller sätter sig i en överordnad position som tittare. Denna panoptiska blick som Julie Delpy lyckas konstruera blir på ett sätt reflexiv, där alla stereotyper infinner sig på varje karaktär och vi förväntar oss skratta åt dem.
På ett sätt kan detta förankra redan existerande koder, och följa en mer konservativ diskurs – men man lyckas komma ifrån det genom att skylla på en bove, som gör det hela till ett spel av “bra” och “dålig” där karaktärernas stereotyper bara är ett medel för nå målet. Då jag ej vill avslöja för mycket, i hopp om att alla ser denna film, säger jag endast att det finns en tydlig förhoppning hos Lolo att förstöra mammans nya relation – det är alltså denna förhoppning som utnyttjar dessa stereotyper, och därför även roligare. Tycker jag.
Tabu: vad får man säga? Vad får man göra? Vad får man tycka? Vad får man fråga?
För de som känner mig, detta är en perfekt on/scen film – alltså ett måste!
Tror du inte mig? Se för dig själv!
Allts gott,
Daniel M. Nino Cortés