Insatsen som gjorde Scarlett Johansson till en legend
Under The Skin (2013) av Jonathan Glazer
Sverige har under långt tid gjort det svårt för mig att följa mindre produktioner; endast vissa filmer vars polemik varit så stor att det inte går att ignorera kan ibland återfinnas på få svenska biografer – vid väldigt olägliga tillfällen för den delen. Jag fann mig själv vägleda folk till filmer jag sett i Frankrike ett halvår senare, när de hade premiär i Stockholm. Detta är precis vad jag kommer göra nu.
Under sommaren 2014 fick jag chansen att se en film som markerade mig. Visserligen pratar Roland Barthes om punktum, vilket vore den bästa förklaringen för hur jag känner för denna film, men jag är säker på att det handlar om mer än ett personligt band jag har till den – den är helt enkel genialisk!
Scarlett Johansson har under 2014 markerat sitt namn som man bränner in eller tatuerar en symbol på huden. Hennes insats i just denna film är en delaktig faktor, vilket bidragit till just det. I filmer som Vicky Cristina Barcelona (2008), The Avengers (2012) och Lucy (2014) har hon visat sin mångsidighet och talang som placerar henne på toppskiktet av konstnärer i hennes fält. Även om just Under the Skin är en film som egentligen kom ut 2013, hade den aldrig en riktig premiär innan 2014 vilket råkade vara det år som just Johansson visade en full repertoar av olika väl spelade karaktärer i flera olika stora filmproduktioner. Faktumet att hon idag, och då för den delen också, kunde välja vilken produktion hon än kände för och valde en på konstnärliga grunder får mig att se upp till henne ännu mer.
Filmen i sig är en adaptation av Michel Fabers roman, med samma titel. Men fan vad den adaptationen är bra – jag har inte läst boken, men filmen är definitivt sevärd.
Till skillnad från 80-talets actionfilmer, hittar du inget som aktivt spys upp i ditt ansikte i form av kameravinklar och blickar. Vad jag menar är ett fenomen som känns bekant från italienska neorealismen som flera berömda svenska regissörer gör så bra just nu. Detta kan inte förklaras utan att se vad det faktiskt innebär; filmer har en tendens att visa dig exakt vad du bör se, och du rånas på valfriheten att skapa en egen bild av en situation – du får bara se den version de vill du ska se! Detta gäller exempelvis inte för Roy Andersson, Ruben Östlund eller Wes Anderssons The Grand Budapest Hotel. Blicken måste aktivt söka efter det som ska ses och upplevas, och likt livet finns det alltid en detalj man missar – eller inte. Jonathan Glazer, som regisserade denna film, gör kanske detta bättre än alla. Utan tvekan en av de bästa, om inte den bästa, filmen under föregående år är denna film ett måste nu när den för första gången visas i Sverige i samarbete med Svenska Filminstitutet (SFI).
Visningarna är väldigt begränsade, och det finns absolut inte en anledning att inte gå och se denna film. Period.
Nedan hittar du trailern till filmen, som också är ett otroligt väl regisserat filmklipp. Inslagen av den experimentella musiken är bara ett provsmak på vad som komma skall, och är en av de mest krispiga sidorna av denna produktion.
För biljetter och praktiskt information, gå till SFI’s hemsida eller klicka på länken nedan:
http://sfi.se/sv/Cinemateket/Stad/Stockholm/?date=2015-08-18&title=Under+the+Skin,+Jonathan+Glazer
Allt gott,
Daniel M. Nino Cortés