Jag känner ofta att jag inte är som andra. Eller att jag gör som andra. Gör som man borde göra. I detta fall snackar jag om att semestra som de flesta gör. Jag bloggar nog inte heller som sig bör enligt trenden. För under en semester ska väl bara härliga scenarior visualiseras? Äsch!
För, hörni! Det är ju inte alltid som dessa paradis-gudomliga scener är totalt i majoritet, och inte heller hos mig de senaste veckorna. Denna resa hade jag knappt planerat någonting. Eller snarare ingenting. Har jag inte känt för att ens gå utanför hotellrummet så har jag inte gjort det. Men även om jag stannar inne för att jag VILL så känns det som jag gör något ”fel”. Jag har inte heller turistat så mycket. Jag hade verkligen ingen lust att gå i tempel eller bråka med apor om mina ägodelar. Men för mig handlar semester mycket om att bara komma bort. Att vara i en miljö där kraven känns lite mer avlägsna. Jag har ju jobbat en del även från Thailand, men det blir på ett annat sätt. Sen att värmen och andra upplevelser finns omkring mig, det är en rejäl bonus.
Jag har inte heller tillbringat varje dag i solen. Stranden har jag endast varit på tre gånger på två veckor. Lite oturligt då det ändå var planen de sista dagarna. Jag bokade två hotell (ja tanken var ju egentligen bara ett) i Hua Hin som låg vid stranden, men, det som inte framgick var att – visst, båda två låg precis intill stranden – men det var ingen strand som man varken kunde bada eller sola på.
Som ni ser ovan var stranden rätt svår att beträda.
Jag har även lite samma logik med solande som matlagning. Det är mycket tid man lägger på förberedelserna (att bli brun, att laga mat) men sen försvinner själva resultatet snabbt. Inte alltid värt det. Så därför är jag nöjd ändå. Jag blir snabbt mättad på sol och kan gott avsäga mig några klibbiga och sandiga dagar i hettan.
När jag bokade hotell var alltså tanken att unna mig något riktigt trevligt. Jag bokade därför ett lugnt ställe, en oas som till och med rekommenderades för brudpar. Det kan ju knappast vara dåligt. Och med direktaccess till poolen och en egen jacuzzi på uteplatsen verkade det lovande. Här såg jag mig njuta till max. Det som folk annars gör på sina semestrar. Nu ska jag minsann vara lite vanlig ändå.
Men nehä! Blev inte totalt överraskad dock. Jag ”råkade” läsa recensioner innan jag kom fram, vilket på ett sätt var bra. Jag var redan förberedd på att eventuellt boka om och slänga fyra nätters betalning i sjön. För när jag kom dit insåg jag att det var precis så som jag läst. Att bo avskilt är ju inget plus om man inte vill vara där i mer än en ynka minut. För så blev det. Det mörka, unkna och murriga rummet sprejades med doftsprej av personalen när vi steg in – för att dölja lukten av fukt och gud vet vad. Gardinerna var gulnade och skitiga och min fasa förverkligades. Jag såg röda rester lite här och var på gardiner, väggar och även massor längs sängramen. Alltså WTF?! Var det ett bo under min madrass? Kackerlackor som mosats på löpande band. Spåren hade inte en endaste liten tillstymmelse till att ha försökt döljas. Jag står i rummet helt handlingsförlamad och trippar oroat runt för att syna varje vrå. Uteplatsen kollade jag inte ens in. Det räckte med att jag anade den på avstånd. Och poolvattnet var även detta som beskrivet, grönaktigt och vittnande om för lite klor och rengöring vilket leder till algblomning och grumlighet. Så nu hade jag ett otrevligt rum med direktaccess till en icke badvänlig pool. Hua!
Nej, det blev till att boka om på direkten. Personalen verkade inse varför (trots att jag ljög och sa att jag ville bo närmare några vänner) så de skjutsade mig kostnadsfritt till nya hotellet. Alltid något.
Nya hotellet var helt okej och jag började första kvällen med att promenera för att spana in omgivningarna och för att se hur långt ifrån centrum det låg. Även detta är något man inte gör. Speciellt inte när en enkel väg tog drygt 45 minuter. Men jag tycker om att gå utan en plan för vart jag ska. De flesta som är på semester verkar bara gå längs strandkanter (vilket jag också hade tänkt göra men som nu inte gick på grund av högt tidvatten nedanför boendet) plus kungafamiljens residens på vägen som man ändå inte fick gå förbi om man kunnat. Så jag fick dras med konstiga blickar och att taxibilar tutar konstant medan jag går längs vägen. Taxi är visserligen bekvämt men jag behövde även motion. Något jag försökte gestikulera för alla som inte verkade tro att jag faktiskt är medveten om att det finns mängder av taxibilar och tuk-tuks att hoppa in i. Tro mig. Det är svårt att missa! 😂
Dagarna bestod sedan av poolhäng, någon stranddag, lite marknader, massage och häng på rummet. Och poliseskorten då? Ja, klantig som man är – trots att jag dubbelkollade alla andra ytor fyra-fem gånger – så glömde jag min bikini i Huay Yang. Smidigt nog skulle Emmas sambo till Hua Hins vattenland och de lämnade därför in bikinin i receptionen på ett hotell precis intill. Jag passar på att åka hotellets shuttle-buss en kväll som tar mig till en marknad i närheten av hotellet (tror jag) och börjar med att gå för att få bikini-hämtandet överstökat. Jag följer min gps och hamnar vid en liten tågstation, korsar spåret och ser hotellet så tydligt på andra sidan. Andra sidan massor med växtlighet och tät vegetation som inte går att ta sig förbi, ja. Så traskar tillbaka och frågar vilket håll jag behöver gå åt för att snabbast komma runt och nå hotellet. Jag får direktiv åt vänster och åt vänster går jag. Efter ett tag känner jag att jag bara går längre och längre ifrån så frågar några som står med sina mopeder för att veta att jag är på rätt väg. Det är här polisen kommer in i bilden. Han gestikulerar och slår mot moppen som att jag ska hoppa upp och känner hur perfekt det blev att jag frågade just dem.
Inser också på vägen hur SJUKT LÅNGT det var till hotellet och fanns knappast en gångväg dit bland snirkliga viadukter och motorvägar. Väl framme ber jag honom vänta medan jag hämtar något, men bikinin är inte där. Eller den var nog där men de hittade den inte och trodde nog att jag glömt den i vattenlandet och att jag inte insåg att den då låg bland lost & found. Men efter att ha argumenterat med 4-5 personer gav jag upp. Så typiskt. När jag väl tagit mig hit. Hoppas att polisen inte har hunnit åka nu, tänker jag. För nu är jag ju långt bort från marknaden dit jag egentligen skulle. Som tur är står han kvar och väntar. Stackarn. Tog en väldig tid därinne och han som egentligen är i tjänst. Känner mig tacksam för hjälpen och inser att det blev som ett litet äventyr ändå.
Jag hann även tillbaka till Cicada-marknaden en snabbis, som var så oerhört trevlig marknad med mycket fina hantverk och design. Helt annorlunda från marknader i Thailand överlag. Passade då på att göra något så turistigt som att göra ett målat snabb-porträtt. Men, det är kul! Som ett manuellt photo booth!
Oavsett hur rätt eller fel det är – så är det så skönt att vara hemma! Kyla och allt. Jag föredrar kyla och mitt mysiga hem framför kackerlacks-bebodda hotellrum any day (och hus – för såg minsann en stor jäkel på golvet även i Huay Yang men har fått en dos påtvingad KBT dessa dagar).
Och en sak som är säker, det är att jag inte kommer låta någon form av Pad Thai närma sig min mun på mycket, mycket länge.
