Under två dagar hyrde vi motorcykel för att utforska närområdet kring Coron en aning. Motorcykeln är i bra skick men har en hel del skavanker och skador. Den är inte tankad och det är första åtgärden innan vi ger oss av. Första dagen gjorde vi en liten utflykt till de varma källorna öster om stan till Maquinit hot springs. Vi tyckte att det kunde vara en kul grej att kika in. Med på färden fick vi också med vår nyvunne vän Gustaf som vi träffat på dykcentret. Han var också på väg till en strand i närheten eftersom det inte finns några stränder i Coron Town. Coron har byggt in hela stranden med byggnader istället. Han tyckte att det också kunde vara kul att kolla in de varma källorna.

Vid hamnen svänger vi höger in på mer sämre vägar. Vägen blir till slut grusväg och hastigheten går ner avsevärt. Efter fem kilometer kommer vi fram till skylten för de varma källorna. Vi betalar in oss på anläggningen och byter om till badkläder. När vi kollar bort mot poolerna och havet som ligger bakom är känslan lite av en besvikelse då stället är uppbyggt och inte naturligt. Kanske det inte gick att få till någon badanläggning utan att bygga upp dessa pooler. Vi kollar vart vattnet Ian tänkas komma från men hittar ingen källa. Vattnet håller strax 37-40 grader och det känns när kroppen går i från utetemperaturen på 32 grader till ännu högre. Det blir bara fel. Det är kul att uppleva det men det räcker en gång. Vi skvalpar själva i pölen ett tag men bestämmer oss sedan för att ta en fika som vi har med innan vi lämnar för att hitta stranden istället. Vi fryser inte direkt utan svetten lackar. Gustaf som är läkare skrattar lite skämtsamt att här frodas nog bakterierna bra och håller upp lite gröna alger från kanterna av poolen.

Maquinit hot springs? – Bada i havet istället, enligt oss.

Kaffet smakar härligt gott  i värmen men vi behöver lätt sätta i oss ett par liter vatten innan vi åker vidare. Vi hoppar på mopederna igen och åker vidare på grusvägen. Först efter ytterligare fyra-fem kilometer ser vi Bali Beach och efter ytterligare två kilometer kommer Cabo Beach, där vi svänger ner. Här finns möjligheten att bada. Vattnet är faktiskt lite grumligt när vi är där men svalkar gott. Här ligger vi resten av dagen innan vi vänder av hem mot Coron.

Cabo Beach ligger några kilometer från Coron Town, ett alternativ du inte behöver åka båt till.

Vi låste in vår MC hos vår uthyrare för natten. Tog en tidig kväll för att nästa dag kliva upp i tid för att bestiga Palawans näst högsta berg med sina 640 meter över havet. Stigningen är ganska krävande motionsmässigt. Däremot är stigen väl upptrampad och när du väl är på den går det inte gå vilse. Vi vaknar på morgonen och tar en frukost på Sea Dive innan vi ger oss av.  Vi köper med oss 4,5 liter vatten. Fyller på termosen med varmt vatten. Köper med nudlar, kaffe, bananer och kakor för dagens utflykt samt lite mentos för sockerkicka om det behövs. Vi åker upp mot sjukhuset där vi svänger in höger och sedan vänster igen. På en lapp och en rätt dåligt ritad karta vet vi att vi ska mot “Mabentangen Dam” där stigen börjar. Vi frågar ett par gånger så vi vet att vi är rätt. Efter en mil och passerande av en bro är vi till slut framme i byn. Vi frågar en sista gång i den lilla Sari-Sarin(kiosken) och vi är rätt.

Vi fyller i boken med våra namn och där vi noterar att ingen gått upp här sedan alla hjärtans dag vilket är för två dagar sedan. Det tycker vi bara är bra att vi får berget för oss själva. Färden går till en början på en väg. Efter pumpstationen för stadens vatten ska vi svänga in höger. Det finns inget som är tydligt med den anvisningen. Tur är att det är en man som lämpligt nog visar oss in på stigen.

– Där borta finner du stigen upp till berget, efter du passerat skylten.

Väl inne på stigen går den utmed bäcken till en början, genom lite snår och vegetationen är lite snårig men stigen finns där. Över rötter samt under dem sedan över stock och sten. Sedan börjar stigningarna komma med skönt tillfrys under fötterna. Vi får hålla oss i rötter och hålla koll på vart vi sätter våra fötter. Efter en timme kommer vi upp till slätter och träden har slutat växa. Här är det varmt och vi stannar ett par gånger med svetten rinnandes för vätskepaus.

Vätskepaus i kombination med att vi stannar upp och ser oss en extra gång omkring bland det fantastiska landskapet. Uppe på toppen ser ni masten som är belägen på den högsta punkten.

När vi kommit över slätten utan träd kommer vi in i ny djungel och klättring uppåt. När vi gått ytterligare en halvtimme kommer vi upp över trädgränsen och går sista biten utan skugga för solen. Det börjar bli varmt nu när klockan slår strax 12 mitt på dagen. När vi tangerar två timmar är vi till slut uppe på toppen vid masten för Smart(telefonbolag i Filippinerna). Vi ser oss omkring för utsikten är slående. Härifrån kan vi se hela Coronbukten och över till Busuanga samt till den sovande jätten som de kallar Coronön för. Det är lite märkligt för staden Coron ligger inte på ön Coron men det förstår du om du reser dit. Utsikten häruppe är häftig. Redan när vi hade en kvart kvar upp var det fin utsikt men häruppe. Wow! Det är något speciellt med vinsten man får vid att bestiga en topp. Att kunna se “oändligt” långt bort. Att blicka ut över ett lillepluttland långt borta i fjärran. Vi slår oss ner för att insupa mer utsikt och även ta oss lite lunch häruppe.

Uppe från toppen av berget Tundalara är vyn slående.

Från den inhängnade masten med ett litet skjul kommer helt plötsligt ut en människa. Nyfikna som vi är pratar vi med honom ett slag. Han själv är nog också ganska pratglad. Han berättar att han jobbar 15 dagar i rad häruppe helt själv och bevakar masten. Han bär en sliten t-tröja och ser inte direkt ut som någon vakt. Han är grymt trevlig och han berättar en massa när vi frågar. Vi lämnar honom efter ett tag när vi känner att det är dags att gå ner igen för berget. Upp till toppen är det ca 4 km från där du lämnar ditt fordon.

Kullarna påminner oss om Chocolate Hills på ön Bohol.

Här kan man blicka ut över övärlden som omger oss.

Med utsikten framför våra ögon påbörjar vi vår nedstigning. Vi skrattar så vi kiknar ibland då vi håller på att trilla. Emelie känner sig inte allt för säker på att gå neråt och får ofta Peters hand.

Till slut är vi nere igen och det tog precis lika lång tid att gå upp som att gå ner. Även fast det sliter hårt att gå neråt på knän och vader. Vår MC står kvar där vi lämnande den. Från Sari-Sarin köper vi varsin kall cola. Vilket smakar juvligt efter vår hike. Allt vatten är slut och väskan som var tung från början är lätt i jämförelse.

Med nya upptäckter kan vi lätt åka hem till vårt hotell igen. Vi har sedan morgonen bestämt att vi lätt ska unna oss varsin massage på hotellet. Hotellet ringer till massagekvinnorna som kommer. De lägger ut två madrasser uppe på andra våningen ute i solnedgången. Där får vi en efterlängtad kroppsmassage som vi både tycker är en av de bästa vi fått i landet.

Vi avnjuter därefter en pizza på stans bästa pizzarestaurang Altrove med deras vedeldade pizzaugn. Till det svalkar vi oss med ett par öl tillsammans med Gustaf och Lisbeth som också är där.

Livet är underbart!

 Kostnader
– Hyra MC kostar 500 peso per dag. Vill du låna billigare för kortare tid kostar det från 300 peso.
– Inträde till varma källorna 200 peso per person.
– Inträde Cabo Beach 50 peso betalas vid infärd eller avfärd.
– Att vandra upp på Tundalura är gratis.
– Massage kostar mellan 300 – 500 peso beroende på vilket hotell för en timme.
– Pizza på Altrove från 300 och uppåt. Värda sitt pris då de bakas i vedeldad ugn.

Våra tips
– Det är alltid bra när man hyr en motorcykel att ta bilder före hyrestillfället. Detta om det uppstår någon form av dispyt gällande skador.
– Du hyr bäst motorcykel hos Angels eller Boyant. Är det slut på ena stället och kanske även andra. Fråga din tricycleförare om annat ställe han rekommenderar.
– Ta med termos och kåsa/tallrik på din resa. Vid utflykter är det guld att kunna ha med lite nudlar och fika.

The post Hot springs och bestigning av berget Tundalara. appeared first on ITRAVEL.

Vi har läst en massa om andra världskriget i skolan. Vi har förstått att det var ett hemskt krig. Till största delen lärde vi oss om att sex miljoner judar dog under Hitlers hemska tortyr. Fast det vi ibland glömmer är alla andra krig som verkligen bidrog till att det var ett världskrig som bredde ut sig i världen. Här i Filippinerna gömde sig japanska flottan i bukten av Coron Bay vid närheten av ön Busuanga. Amerikanarna som gett sig in i matchen att besegra japanerna hittade således dessa tio skepp gömda i bukten.

Med sina stora hangarskepp kunde amerikanerna en morgon lyfta med sina plan mot skeppen. De flesta torpederades och andra sänktes av japanerna själva. Det är dessa skepp som nu lockar allt fler dykare från hela världen att komma hit och dyka på 70 år gamla skepp. Även vi. Vi hade sedan tidigare från El Nido blivit rekommenderade att ta kontakt med dykföretaget Corto Divers.

När vi klev in i dykshopen kände vi oss välkomnade direkt och att det var detta företag vi skulle dyka med. Utrustningen var bra i ordning. Sakerna kändes proffsiga. Maskerna var de bästa vi testat. Likadant att de använde integrerade viktsystem i BCD:n gjorde också att det kändes att Corto satsade på proffsighet. Vi skulle om ett par dagar dyka.

Vi var från början inte alls taggade på att dyka på vrak. För det första tyckte vi inte att det var något för oss, nybörjare som vi faktiskt är och sen ville vi ju se det rika undervattenslivet som faktiskt landet är känt för. Att vi hade förutfattade meningar i detta visste vi ännu inte.

Måndag kom och vi tog en tricycle(moped på tre hjul) bort till dykshopen. Där träffade vi vår underbara Divemaster Nicole som skulle vara med oss hela dagen. Vi testade ut våra våtdräkter och övrig utrustning. Därefter plockades allt in i lådor för transport bort till hamnen där vår båt väntade. Gustaf och Lisbeth som vi träffat över ett par ord i dykshopen var också på plats och vi hoppade in i samma tricycle. Vi upptäckte sedan att det var lite synd att vi splittrades väl nere i hamnen. De som var så trevliga. Däremot som vi sa att vi är ju här för vår skull inte för att träffa andra. Om vi sedan träffar dem igen så var det meningen vilket vi gjorde redan nästa dag.

Dagens banka redo för dykning.

In på båten med all utrustning och sedan for vi iväg. Första vraket vi skulle dyka på var East Tangat. Ligger ungefär 1,5 timmars båtfärd från Coron. Djupaste punkten i den sluttning som skeppet ligger på är 18 meter och går sedan upp till 4 meter. Lättast entrar man skeppet från stranden. När vi väl fått på vår utrustning ger vi oss av neråt mot djupet och går utmed korallrevets sluttning bort mot skeppet. I ca 10 meters synlighet i vattnet framåt dyker skeppet upp från ingenstans. Vi seglar runt. Möter flertalet olika fisksorter både batfish och parrotfish. I mörkret av skeppet döljer sig flertalet andra sorters fiskar vi ännu inte kan namnet på.

Peter på väg till dagens första vrakdyk, East Tangat.

Vi trodde aldrig någonsin att det skulle finnas så mycket liv runt skeppen samt att korallerna nästintill ätit upp skeppet och skapat en ny värld med olika sorters växtlighet. När vi kommer upp mot 15 meter har vi gått upp mot övre delen av skeppet där möjligheten finns att gå in i skeppet en bit. Nicole frågar om vi är sugna på teckenspråk om vi vill gå in. Självfallet tecknar vi tillbaka. Armarna försöker vi att inte flaxa omkring för mycket med då det finns många vassa kanter och farliga djur som kan skada oss om vi rör dem. Det är en väldigt häftig känsla och vi snurrar oss upp och in genom hålen och efter 10 minuter kommer vi ut genom hålen som torpederna skapat. Känslan är otrolig i kroppen och vi vill ha mer. Vi rör på fenorna efter vårt utforskande och går sakteliga upp emot vår båt igen. På vägen tillbaka hittar vi en grön grund med lila och rosa anemoner och i detta vackra ligger tre ursöta nemos(clownfiskar). Tyvärr hade vi ingen kamera med oss på detta skepp.

Perfekt dag för dykning.

Uppe på båten är vi exalterade. Wow är känslan! Vi drar av oss våtdräkterna till hälften och därefter startas båten upp mot nästa skepp. Vår divemaster Nicole hon fryser. Vi känner oss varma. Vi har svårt att förstå att hon fryser med en bottentemperatur på 26 grader.

Vårt andra skepp för dagen är en 124 meter stort fraktfartyg till flottan vid namn Morazan. Vi har på vår briefing av dyket fått se en bild av skeppet. Vraket ligger på sidan och där vi kan endast gå utmed vrakets sida vilket motsvarar ett djup på 18 meter. Vid bakre delen där går det neråt och är djupare. När vi ankrat vid bojen är vi först på plats. Vi ser fler båtar på väg mot platsen men vi vet att vi kommer vara själva på vraket då vi tar lunch efter vi kollat in vad som finns på djupet. Redan när vi går ner via linan och närmar oss botten swishar mängder med fiskstim förbi. Stora fiskar ser vi på botten.
– Wow wow wow!
– Wiiie vad kul det är att dyka!

På väg ner i djupet, Peter redo och Emelie tryckutjämnar.

Redo för dyk nummer tre för dagen!

Vi håller oss på skeppets sida och rör oss framåt. När vi sedan vid mitten av skeppet kommer fram till kanten kollar vi in träden som bildats på båten. Där ser vi fiskar simmande upp-och-ner. Sedan tar Nicole oss vidare utöver kanten. Redan nu förstår vi att vi är under 18 meter. Vi kommer ner till 22 meter där kaptensbryggan var innan. Här får vi en chans att simma genom. Detaljerna finns kvar om man kollar noga – fast med koraller på. Emelie simmar sakta fram då hon framför sig har en gigantisk batfish. När Peter sedan kommer fram till nästa mynning står den där och kollar på oss alla tre.

Djurlivet är rikt runt de gamla vraken.

Vi fortsätter sedan efter Nicole frågat oss om vi vill fortsätta in i skeppet. När vi vill kan vi säga att vi vill ut. Det finns flera hål i skeppet som gör att det enkelt går att ta sig ut igen. Detta är inget vi vill för allt härinne är så vackert. Vi är som förtrollade i en helt ny värld. Det är magiskt. Färgerna förstärks av ljuset som kommer in via gluggarna av skeppets öppningar av gluggar och hål. Helt plötsligt lyser Nicole upp ett stim av fiskar inne i mörkret med sin ficklampa på hundratals fiskar. Vi kollar in dem fascinerat. På båten igen säger Nicole att hon älskar dessa fiskar som gömmer sig inne i vraket. Just denna grupp brukar hon kolla in. Hon kallar dem för “The Gangsters”.

Under 20 minuter glider vi omkring inne i skeppet. Ett område inuti skeppet är häftigt. Ett stort hålrum där vi åker utmed kanterna av detta runda rum för att sedan högre upp ge oss av inåt igen. När vi kommit upp på vår båt är lunchen serverad. Vi pratar glatt med Nicole om vår upplevelse, om att hon tog oss in i skeppet mer än 18 meter. Vi som innan vi kommit till skeppen var lite skraja men inte nu längre. Allt var så lugnt fridfullt och spännande med Nicole. Nicole erkänner att hon tagit in oss på vraket på mer än 18 meter men att hon efter att kollat in vår förmåga på första skeppet känt att vi känts som säkra dykare. Vilket känns kul att få höra. Även fast 18 meter är egentligen vad vi får dyka till är vi glada att hon tog med oss in.

Vi befinner oss vid Lusong Gunboat och utforskar nyfiket vraket.

När vi fått i oss vår grillade fisk åker vi mot vårt sista vrak. Lusong Gunboat. En båt som ligger på slagsida ganska grunt på 14-15 meters djup. Vi som verkligen bara ville göra ett, max två vrakdyk åker nu mot vårt sista dyk för dagen – med vrak. Vi är helt klart överträffade. Det är inte bara båtar. Båtarna har naturen efter 70 år tagit tillbaka och korallerna är förtrollande vackra.

Bland fiskar och dykbubblor trivs vi som fisken i vattnet.

Vi gör vårt giant-stride-hopp ner i vattnet och sedan våra tecken innan vi faller ner till botten och vraket. Fast innan kikar vi in korallrevet båten ligger vid. Denna gången har vi med oss vår gopro och Nicole sköter fotograferandet och vi kan istället koncentrera oss på dykningen. En jawfish kollar upp i ett hål. En boxfish sveper förbi och en stor pufferfish kollar in oss lite oroligt. Sedan är vi borta vid båtens bakre kant. Vi går sakta upp utmed aktern av båten till grundare vatten. Kollar in alla olika vinklar av båten och sedan kollar vi även in båtens insida en bit innan dyket avslutas efter flertalet gånger svept om skeppet. Några kanoner finns dock inte kvar. De plockades nog av ganska fort efter det sänktes av duktiga simmare. Fast känslan av hur det var när båten sänktes och manskapet var ombord infinner sig ändå på något sätt. Uppe igen på ytan är vi fulla av adrenalin, känslor, minnen och oförglömliga bilder när man sluter ögonen av vad vi sett inne i och utanför skeppet.

Trötta och lyckliga tackar vi Nicole för en fantastisk dykdag.

Vi lägger oss i fören påväg mot Coron med vår båt. Vi kommer till Coron igen framåt fyra och hinner att duscha kolla in solnedgången från vårt hotell innan vi åker tillbaka och fyller i våra dykböcker på dykshopen. Nöjdare med dagen kan man inte bli. När dyker vi nästa gång?

Bra att veta
– Corto Divers båt/båtar lägger ut först(cirka en timme före de andra dykcenterna), vilket är en styrka och du kan få möjlighet att vara själv på minst det första vraket.
– Vi som var nybörjare och gjorde våra första dyk fick en egen dive master och en egen båt för samma pris som alla andra. Vi hade också valmöjligheten att välja revdykning istället för vraken under dagens gång.

Kostnader
– Vi betalade 3300 pesos per person. Då ingick privat båt, tre vrakdyk egen divemaster, lunch samt all utrustning.

The post Vrakdykning i världsklass – Coron. appeared first on ITRAVEL.

Tiden rusar iväg och vi med den. Äventyret fortsätter och vi upplever. Som vi upplever.

Vi har förflyttat oss från Filippinerna via Kambodja och befinner oss just nu i Bangkok, Thailand.

Som om det inte vore nog att vi den senaste tiden besökt ett av världsarven, det kanske mest kända templet i världen – Angkor Wat. Kryssat mellan landets “flytande byar”, åkt bambutåg på den gamla tågrälsen och sett miljontals fladdermöss lämna sin grotta vid solens nedgång. Vi har förflyttat oss till Kambodjas kust och även näst största stad efter Phnom Phen, Sihanoukville. Bott i en hydda vid Otres beach, blivit toktränade av fransmannen Pierre på Fitness Resort, lapat sol på ön Koh Rong och upplevt sanden knarra under fötterna på ön Koh Rong Samloem. Mer om allt detta kommer vi givetvis skriva om..

Men som om inte detta vore nog? Utan en mycket vacker dag föll Peter ner på knä mitt bland de svalkande turkosa vågorna på en paradisstrand och frågade den magiska frågan. Med lyckliga tårfyllda ögon svarade Emelie:
– men jaaa. Ja!

Nu börjar en ny del av vår resa och vårt livsäventyr, du hänger väl med?

The post Förlovningen – livsäventyret. appeared first on ITRAVEL.

Vi ville åt de öde öarna. Stränderna med potatismjölssand. Snorklingen. Spänningen. Äventyret. Det unika som det fantastiska Filippinerna har att erbjuda.

Att vi dessutom fick vänner för livet. Se alla dess fiskar, koraller, delfiner och sköldpaddor. Att vi hamnade mitt bland femmetersvågor. Beskådade fantastiska solnedgångar och soluppgångar. Fick kallsupar så vi trodde vi skulle drunkna. Samt att vi blev bortskämda med underbar filippinsk mat. Det var bara en bonus.

Vårt val föll på Nativ Exploration. Att samarbeta endast med lokalbefolkningen samt att en del går tillbaka till öbefolkningen via Kaisa Foundation gjorde oss bara mer övertygade.

Att ge upp det “sociala nätverkslivet” och byta ut det mot ett äkta socialt nätverkande. Efter fem dygn hade Emelie haft sin mobil uppe EN gång. En gång för att ta fem bilder. That´s it!

Nu till äventyret..

El nido – Fågelön
Det har regnat och blåst de senaste dagarna. Under gårdagens briefing fick dessutom veta att vi eventuellt inte kommer iväg. Vi vill så mycket – men det är upp till kustbevakningen. Vid 09:30 möts vi upp. Vi passade på att ta en go´frukost på Artcafé inne i El Nido innan vi gick bort till hamnen. Vår packning känns större än vanligt. Vi köpte med oss en platta med öl och även lite bubbel samt rom. Filippinerna har två riktigt goda romsorter för er som gillar Rom. Den ena heter Tanday Superior -12årig och den andra Don Papa Rum.

Hela sällskapet som ska med på båten har anlänt. Alla är förväntasfulla och det verkar som att vi fått grön ljus att åka iväg idag. Solen skiner men det är synbart att vågorna är höga.

Vi drar på all packning på båten. Vi får krypa genom den vanliga färjan som går mellan El Nido och Coron för att komma fram till vårt skepp. Vi har nog förväntat oss en ganska liten båt. När vi väl kommer in i båten ser vi vilket “lyxigt” piratskepp vi ska åka med. Ett stort soldäck med sköna soffor, ett tak på förarhytten där man kan ligga samt även ett tak ovanför sittdäcket. Vilket färd det kommer bli. Sällskapet vi åker med är 16 personer. Totalt åtta par, två från Kanada, ett från Tyskland, ett från Holland, två från Frankrike varav ett av dem bosatta i Singapore, ett par från England bosatta i Hong Kong och så vi då. Åldern varierar från 25 upp till 60 men alla är av samma skrot och korn. Alla känns som äventyrare av den bästa sort. Vi kastar loss ankar när vi till slut får klartecken av kustbevakningen.

Besättningen ombord består av åtta personer. Peter får dem till sju när han räknar en gång lite senare men det visar sig att de är nio. Vi har senare under resan undrat vart alla gömmer sig?

Vågorna är ganska intensiva när vi kommer ut på öppna havet. Detta är inget för någon vekling som lätt känner sig sjösjuk för det är bra fart när vi tar oss över mellan de fyra-fem meter höga vågorna. Vi har fått reda på att vi ska snorkla vid en ö, men det ändras snabbt då vågorna kommer förstöra båten om vi fortsätter i den riktningen. Vi sätter kurs upp mot Napcan Beach istället, för bad och eventuellt snorkling. När vi navigerat upp en bit ser vi den första sköldpaddan jämte vår båt. En stor bjässe som är uppe för att kippa efter andan. Alla kollar förväntansfullt och följer med blicken bakåt då vi lämnar den vackra varelsen i fred. Vi kommer så småningom upp till Napcan Beach och vi ankrar en bra bit ut från stranden. Stranden är den längsta i El Nido hela 4 km lång och den mest kända. Vi kommer aldrig in till stranden då vågorna är för höga utan stannar istället en bra bit ut och hoppar i vattnet från båten vilket är minst lika skönt. Vi skrattar och kommer varandra närmare.

Bad- och snorklingspaus.

Väl klara med våra vattenaktiviteter går vi upp till serverat bord uppe på soldäck. Det bjöds på unicornfisk med sitt karaktäristiska horn i pannan med ris, sås samt grönsaker. Till det kommer också härlig efterrätt med gul vattenmelon som vi inte har i Sverige.

Vi njuter av varandras sällskap, av båten och av solens strålar.

Påväg mot vår övernattning satte vi oss tillsammans med Dan och Emily, som vi klickade med på direkten, från Kanada med ett par kalla i handen och skålar och samtalar med ett glatt humör. Från ingenstans ser vi först ytterligare en sköldpadda. Som om inte det vore nog.

Vi fortsatte vidare norröver och korsade den första barriären av höga vågor. I allt ser vi dem från vår högra sida hoppandes i vattnet. Det är en hel grupp med delfiner som korsar vår riktning. De gör sig verkligen till för vår skull och hoppar högt upp i luften. Känslan är magisk och alla får gåshud av känslan. Vi kan länge stå och se dem försvinna västerut och vi fortsätter vår nordliga resa. Vilket minne. Resans första nattstopp blev på fågelön. En ganska ström passage där vi hoppade i för att simma inåt i höga vågor och där man förflyttade sig snabbt med strömmen från ön.

På land är det ganska karg natur med törnbuskar innanför stranden. Vågorna skvalpar hårt mot berget på ena sidan. Det är lätt att börja tänka sig Robinsonö. Skeppsmatroserna förflyttar in all vår utrustning vi behöver med kajak till stranden. Så småningom kommer även tälten in med. Alla tar itu med upprättandet av de egna tälten i den sköna brisen. Ingen tänker särskilt på vart och hur de sätter upp sina tält mer än att marken är bra och plan. Det ordnas med en “dusch” det vill säga vi får skvalpa lite vatten på oss för att få bort det värsta saltvattnet. Det är inget för personer som räknar med att vara rena under resan. Däremot känner vi oss aldrig skitiga då vi badar hela tiden.

Första nattens basläger.

Vi samlar gemensamt ihop uppblåsta grenar och annat som går att elda i en hög. Vi tänder på och får igång en skön kvällsbrasa som alla kan titta in i och förundra sig med en kall öl i handen. Det tar lite tid innan middagen kommer men den är värd att vänta på. Det bjuds på stor krabba med ris och grönsaker blandat med bläckfisk. Vilket kalas. Peter tycker det är lite svårätet men får hjälp av Emelie med att få ut godbitarna. Hon är en riktig baddare på fisk- och skaldjur.

Att en eld kan uppbringa så många mysighetskänslor inombords.

Desto senare klockan blir desto mer äter havet upp stranden och till slut och även till guidernas förvåning slukas elden av vågorna som sköljer upp på stranden. Även vinden har tilltagit. Dan och några till försöker med att gräva en vallgrav för vattnet men det hjälper föga. Till slut är det nattning och samtliga pirater går till sitt. En del av manskapet är kvar ombord och sover där medan andra är med oss på ön.

Under natten tilltar styrkan i vinden ännu mer och mestadels känns det som att tältet ligger ner mer i ansiktet än vad det står upp. Emelie vaknar till och skrattar frenetiskt åt sin prins hon bytt plats med som har tältet i ansiktet men sover ändå.

Fågelön – Patyuo Island
När man går i säng före kl 21:00 är morgonen igång redan innan solen går upp. Vi går tillsammans med Dan och Emily upp på klippan som nu syns klar när det är ebb. Vi klättrar upp för att kolla in soluppgången och välkomnar en ny dag. Natten har inte gett någon av oss särskilt mycket sömn men vad gör väl det. Alla är nog lite missnöjda med valet av tältplats då alla kunde valt en mindre utsatt plats för vinden. Men men man lär sig av sina misstag.

Soluppgång..

..tillsammans med Dan och Emily.

Allt packas ihop. Alla hjälps åt och samlar ihop för att få ut allt till båten igen. Något mosiga i kroppen ska vi ta oss ut till båten igen. Det är lite väl hård ström i vattnet. Några av oss får faktiskt lite panik när vi skulle ut för det är verkligen hårt att försöka komma ut till båten även fast vi börjat på rätt ställe. Flera kommer upp på båten med rivsår från korallerna av vågorna som fått dem att stöta i. Även fast vi alla är goda simmare känner alla av att de fick minsann kämpa för att komma till båten. De sårade plåstras om och sedan går vi upp för en underbar frukost med stekt ägg, mango, kaffe/te, mackor och banan. Magen kan sluta kurra.

Vi kastar loss. Vinkar åt fiskemännen i de två båtarna som också valt att övernatta i gattet mellan öarna. Vem vet om inte vår båt köpt lite fisk från den andra båten.

Andra dagens första snorklingsställe.

Resan går mot dagens första snorklingsplats. Vi hoppar i och följer med strömmen runt öns spets för att fortsätta snorklingen utmed en mer stilla sida. Korallerna är så vackra. Fiskarna är oerhört många. Det är som att simma i ett akvarium. Vi går så småningom i land och går tillbaka. Vi passar på att ta lite kort i ett hål som bildats i berget precis vid vattenbrynet.

Lyckliga pirater.

Sedan ska vi ta oss ut igen till båten. Åter igen en ganska hård simning i strömmande vatten men med ett lugn kommer man till slut fram och andas ut. Uppe igen på båten blir det mellanmål med kaffe och kakor. En bra fika så att säga som det ska vara. Livet är hårt kan man säga. Eller vad tycker ni?

Båten behöver tanka upp med mer färskt vatten och is för att kyla vår öl. Det bestäms att vi ska åka bort till en liten by. Vi blir tillsagda att ta på oss för att skyla oss något då byn inte har turister för ofta. Väl i land möts vi av barnen i byn som är helt till sig av att vi kommer av nyfikenhet. Byn på ön Linapacans sydliga sida är välmående och barnen har precis kommit ut för lunch från skolan. Vi går bort till affären och stannar till för basketmatch på byns arena. Värmen är enorm och efter en jämn match som slutar 10-9 pausar vi en lång stund i skuggan av trötthet.

Barnen i byn har precis slutat skolan för dagen.

Peter går vinnande ur basketmatchen.

Vi köper med oss lite öl, vatten och annat bra från affären i byn och går sedan tillbaka till piren och blir utkörda av våra kajaker vi har med på båten. På båten är vår kock klar med lunchen. Idag bjöds det på tonfisk med ris. Tonfisken är helt perfekt tillagad och har alla smaker vi kan önska.

Båten, Sea Quest 2 som den heter, sätter kurs mot vårt andra snorklingsstopp för dagen. Det är strax utanför byn. Det har verkligen gjorts bra saker för att bevara korallerna och slippa kasta ankare. En av matroserna tar tampen och kastar sig i efter bojen som finns utplacerad med en betongklump på botten. De har verkligen tänkt till. Vi simmar in till stranden. Här går vi sedan utmed stranden västerut för att sedan i sakta mak åka med strömmen tillbaka mot båten. Lätt den bästa snorklingen so far.

Snorklingstajm.

Korallerna lyser i alla dess färger. Stora svampar och kolonner ser vi. Formerna är oändliga. Blått, gult, brunt och grönt. Vi båda simmar jämte varandra hela vägen och vi får bland annat se baracuda. Dessutom på långt håll ser vi även något vi inte riktigt kan tyda. Kanske en revhaj eller något annat. Stort är det i varje fall.

Sikten i vattnet börjar bli bättre och så småningom är vi framme vid båten igen. På båten bjuds det på mellanmål av friterade matbananer och chokladsås. Alla är grymt nöjda med snorklingen och färden går runt den stora ön Linapacan för vår övernattning mitt emot staden Linapacan. Idag är djupet bra precis vid ön och båten kan därför parkera precis vid strandkanten. Det räcker med ett par steg in i vattnet upp till midjan.

Tälten kommer upp på ett bättre ställe denna natten i skymundan av blåst. Alla har lärt sig av misstagen från första natten. Middagen kommer ganska sent och alla hinner med att bli lite sliriga under väntan. Fast kocken lagar som vanligt enormt god mat. Det är väldigt viktigt för moralen på en sådan här resa.
Måltiden är inte svåräten. Fisk, filippinopower(ris), nudlar, kyckling och grönsaker. När maten är intagen fortsätter vi de härliga samtalen tills en efter en knoppar av till sina tält. Under natten när Peter var uppe var det alldeles knäpptyst. Alla var nog slitna från första nattens “sömn”.

Patayo Island – Dacabaito Chanel
Några har redan vaknat och sitter med sin kaffe i handen med morgonsolen i ansiktet. Båten står stadigt fast vid stubben och kanten av stranden. Peter vaknade en gång i natt för att gå upp för bestyr. Glöden från elden som fanns tänd i skogspartiet glöder fortfarande. Morgonbestyren drar igång. Fräscha till tänderna. Frukosten kommer till stranden lika fräsch som första morgonen. Idag serverades tjocka pannkakor med banan inuti och lönnsirap eller choklad till. Till det fanns även ananas.

Vår båt står fast vid stubben för natten.

Tälten rev vi fort ihop. Alla har mer energi idag. Vi behöver dessutom inte simma till båten idag. Ett par steg ner i vattnet och vi är uppe på båten. Vi åker ut mot de härliga böljande vågorna för att korsa upp vidare mot snorklingen och en mycket fin strand. Vi släpps av utanför ön norr om för att enklare med strömmen kunna ta oss i-land. På land blåste det på ganska bra och vi hade blivit tillsagda att snorkla på södra sidan av ön. Jerek vår guide skulle ta i land våra dry-bags med kanoten. Vågorna var dock för höga så båten välte med alla bags. Vi simmade ut för att fånga upp dem. Alla klarade sig utom en. Där rök både läsplattor och telefoner. Våra drybags var intakta(pjuuuh!). Shaun och Robin var inte särskilt ledsna för det. En anledning att köpa nytt. Flera valde att sola istället. Några gav sig ut men fick verkligen kämpa bra i strömmen för att kunna nå tillbaka till land. Tur att vi inte gav oss ut. Vi lapade sol istället. En fiskare hade parkerat sin lilla fiskebåt på stranden. Efter ett par timmar klev han ner från Robinson öns djungel med en säck full med cocosnötter och sin machete fäst i sitt bälte. Någon kommunikation blev det inte utan på ett par minuter hade gubben försvunnit över vattnet mot sin fiskeby.

Vi lapar i oss solsken på en av öarna.

Maud flyter efter en stunds snorkling.

När våra guider tyckte att vi solat tillräckligt simmade vi ut mot vår båt där lunchen väntade. Vattnet var så klart att när vi kom ut mot båten kunde vi se ner till botten. Det var underbart vackert att kolla ner 15-20 meter rakt ner på korallerna i det klara vattnet. Till lunch serverades grillad tonfisk med massa vitlök och härliga smaker. Till det erbjöds ris, grönsaker och gul vattenmelon. Maten håller verkligen vår moral och motivation uppe tillsammans med ett fantastiskt sällskap av alla personer som vill hjälpa varandra. Lunchen är inte svåräten och resterna blir inte många när vårt sällskap satt tänderna i fisken. Tristan vår franske medresenär är duktig att plocka ut köttet på fiskarna och alla äter med god aptit.

Motorn går igång, vi lägger oss tillrätta på lite olika platser på skeppet i solen och en del i skuggan då solen nästan knäckt några av piraterna. Kursen går mot en liten vik för nya snorklingsmöjligheter. Fast först ska vi korsa Suluhavet och Sydkinesiska havet. Här kan vågorna bli väldigt höga och svårmanövrerade. Fast vi har bra väder och en stor båt. Visst det är höga vågor men vår kapten styr vårt skepp som han aldrig gjort något annat i sitt liv. Över havet och vi kommer över kanalen i bra skick och ingen har behövt hänga sig i relingen. Väl i viken försöker vi kolla om det gömmer sig några sköldpaddor där. I övrigt en lite medioker snorklingsplats mot vad vi har sett dag två. Alla är därför tillbaka ganska kvickt på båten.

Alla har vi vår favoritplats på båten..

..när vågorna är som högst samlas en del av besättningen i fören, vi tror att de njuter av havets krafter.

Istället vänder vi kursen mot vårt nya övernattningsställe en kanal med en fiskeby. Här har vi möjligheten att stanna till i ett mer organiserat hus med bänkar och vi kan binda upp våra myggnät ovanför våra slafar. Inatt blir det inget tält. Vid ön står en ensam hund och skäller. Han väntar oss och vill ha sällskap vilket hunden visar när vi kliver i land. Vi är i lagom tid på ön och kan sysselsätta oss med volleyboll på stranden eller vad som passar oss eftersom det är flera timmar tills solen går ner.

Time for some volleyboll.

Ljuvliga barn som mer än gärna ställer upp för en bild när vi kommer till deras ö.

Vi avnjuter ytterligare en solnedgång i goda vänners sällskap.

Dacabaito Chanel – Calumbyan Island
När man är i säng vid nio blir det inga svårigheter att vakna vid sex på morgonen. Solen kommer in när vi mojnar oss innanför myggnäten. När solens strålar når igenom skjulet är redan Emelie uppe och fotar det vackra i soluppgången man kan fånga på bild. Vi hinner med både frukost vid vårt långbord och lunch på båten innan vi lättar ankar för färd upp mot andra sidan Culion Island. Vi kollar in mangroveträsket som finns i östra delen av byn och försöker även gå så långt det går åt andra hållet för att inspektera vår boplats under natten.

Soluppgångarna är minst lika magiska som solnedgångarna.

..en ny dag gryr.

På upptäcksfärd runt ön.

Vår båt ligger där, ståtlig och vacker.

Båten lägger ut och alla har gått från ganska aktiva resenärer till ett avslappnat sällskap med varandra. Det är så skönt att bara kolla in alla resenärer som flyter in i sin egen lilla bubbla. De flesta är ju bara här i Filippinerna en kort tid för att semestra – inte som vi ute en längre tid.

Vi kommer upp mellan ett par öar på Colions norra sida och bakom en av öarna stannar vi sedan för att snorkla bort till ett av vraken från andra världskriget. Det är nu vi börjar fatta det ordentligt att det är det som verkligen är Coron och vad alla är ute efter här. Vraken från japanska flottan. Vraket ligger i en sluttning och vi kan inte komma särskilt långt ner. Det har brutits i två delar och ligger jämte varandra. Vi samtalar och är spända på vad vi kan dyka på väl i Coron med dykutrustning på.

Dags för snorkling igen.

Vi njuter nere under ytan.

Vraken från andra värdskriget är vackra.

Korallerna och dess fiskar får vi givetvis inte glömma.

Alla är glada över att vi sett något nytt. De som är bättre på fridykning har kommit ner en bra bit. Både Tristan och Hubert går ner till tio meter utan vidare. Lite smått avis blir vi allt.

Vi stannar återigen till på en ö, nyfikna barn kommer fram och hälsar. High-five!

Detta otroligt vackra land slutar inte förundra oss, vi njuter.

De ensamma öarna och våra egna paradis börja sakta men säkert bli mer befolkade ju närmare vi kommer Coron. Vi ser flera pearlfarms ute i skärgården. De vaktas ordentligt av vakter med gevär. Fast vi ser inga då vi håller oss på avstånd. Vår sista övernattning sker på ön Calumbyan Beach. Vi tar oss i land med våra kajaker vi har med oss ombord då det är verkligen grunt intill stranden. Tälten kommer upp en sista gång denna resan.

Tälten inför sista natten är riggade.

Sista kvällen med gänget.

Resans sista solnedgång faller ned bakom vår båt.

Gänget samlas efter att vaskat av sig vid våra bord för att spela en omgång president and asshole(bra pk 2016). När maten kommer in bjuds vi på en chicken adobo som smakar gudomligt gott. Bästa i Filippinerna! Vi talar om för kocken att han borde öppna eget i El Nido. Han är grym. Efter maten fortsätter kortspelandet. Vi är så många att vi kan ha flera ministerposter med i spelet. Vid sidan av president Robin har vi minister of defence(Shaun) och Minister of foreign affairs(Peter). Lite skämtsamt då vi aldrig får byta några kort. Sista regerande presidenten innan sängdags blir Bert. Äldst i gänget. Sista kvällen med gänget på båten är ett fakto. Vi delar på de sista ölen som finns kvar, den sista piratromen och sedan knyter vi oss allesamman..

Calumbyan Island – Coron
Morgonen gryr. Vi vaknar till liv. Jerek vår guide är på strålande humör. Gör lite tricks med kort för oss. Vi käkar vår frukost och sätter sedan kurs mot Coron. Vi stannar för en snorkling vid Coral Garden som har väldigt fina koraller. Likaså stannar vi till vid East Tangat och åker förbi Lusong Gunboat som också har ett fint korallbälte där vi skymtar. Här ska det visa sig att vi senare dyka men det vet vi inte ännu. Det kan du läsa om senare.

Vårt sista stopp för resan.

Vi tar gruppbild tillsammans <3

Badar en sista gång..

..dyker och hoppar i en sista gång. Everything comes to an end..

Båten har nu tyvärr en fart mot hamnen och Coron där vi alla ska splittras efter fyra nätter och fem dagar. Det känns konstigt. Vi har bytt adresser. Vi har upplevt så mycket med alla dessa människor. Hur ska vi kunna klara oss. Vi gillar inte att farväl. Tur är att vi bestämt träff med alla samma kväll för de som känner på Sea Dive Resort för en öl och käk om så man vill. I hamn går allt så fort. Vips är alla av och vi sitter på en tricycle mot vårt hotell.

På kvällen vid sjutiden träffas vi upp igen för öl och vi pratar om allt roligt vi varit med om. Halva manskapet är på plats. En annan båt har fått problem ute till havs med sin propeller och de är och undsätter dem. Vi bjuder vår underbare kock Jojo på öl. Likaså våra guider Jerek och Mel och en av de andra på öl. Kvällen fortsätter och en del av vårt gäng hamnar till slut i ett privat karaokerum. Eeh hur gick detta till? Kul hade vi fram till 02:00 innan vi alla skiljdes åt efter flertalet skönsjungande(?) låtar.
Denna resa är ett minne för livet. Tack alla ni som var med på båten. Tack Nativ Exploration. Tack!

Bra packlista enligt oss inför båtturen
– Drybag. Det finns mängder i El Nido om du inte har någon. Kostar mellan 800-1000 peso för en 10-liters. 1200 peso för en 15-liters.
– Utrustning för snorkling. Du får låna mask(vilka var bra) och snorkel. Men det är smart att ha med egen mask, snorkel och fenor då vi stannade ofta och hade chans att snorkla.
– Revskor för bad och simning för att undvika sjöborrar i fötterna.
– Badkläder, gärna två ombyten då det badas flitigt.
– Egen vattenflaska. Drick mycket under resan(inte bara öl).
– Pannlampa/ficklampa. Det blir mörkt ute på de öde öarna om nätterna.
– Solkräm.
– Ett glatt humör!

Priser
– Vi betalade 20 000 peso/person för resan, då ingick helpension.
– Dricksa gärna manskapet på båten om ni gillar deras service. Vi gav 1000 peso för våra fem dagar. Vi hade nio(vart de nu gömde sig?) mannar ombord för att göra allt trevligt för oss.
– Alkohol och öl köpte vi själva med oss. Vi köpte med oss en platta med öl, en flaska rom och en flaska bubbel. Det fanns möjlighet att köpa extra på några av öarna vi stannade till på. På båten fanns det möjlighet att kyla vår dryck då de såg till att fylla på med is eftersom på resans färd.

The post Äventyr till havs mellan El Nido – Coron. appeared first on ITRAVEL.

Lite skakis efter ett par sjukdagar står vi åter i dykbutiken kl 08:00 redo för våra sista kursdyk. Det visar sig att det är inte bara vi som känt oss lite krassliga. Även vår instruktör Sebastian är tyvärr sjuk. Loyden som vi träffat sedan innan kommer istället vara vår stand-in. Det är alltid lite tråkigt att inte avsluta med samma instruktör men ingen idé att nedslås av det. Vi samlar ihop våra saker för att bege oss ut. I vanlig ordning får vi inte göra någonting utan båtkillarnaa bär för glatta livet ut utrustningen på båten.
Något man känner när man kommer på båten att det är inte samma sammansättning av grupp denna gången. Förra gången var det en mer familjär känsla. Denna gång är det stora olikheter mellan oss alla som grupp. Fast vi har samma intresse och det är att dyka.

 
På med fenor och övrig utrustning.

På väg ut mot Helicopter Island går Loyden igenom vårt sista Confinded dyk. Andreas som också gör sin sista dag på OWC(Open Water Course) har anslutit till vår grupp. Även han från Sverige. Båten stannar till. De saker vi ska göra under vattnet är åter igen att plocka av oss masken samt simma en bit för att sedan sätta på oss den igen med hjälp av kamraten. Likaså ska vi blåsa upp BCD:n med hjälp av egna munnen och regulatorn samt några fler kunskaper. Det känns bra att vi går igenom för att känna oss trygga. På ytan har vi också några kunskaper som inövas på nytt. Trött dykare och lite annat. Vi tar oss upp i båten igen och åker ut mot en av de bästa dykplatserna. Fast idag är det bara så dålig sikt. Ca 2 meter och strömt.

Fast vi känner ingen direkt fara i det då vi övar på våra skills. Nu har vi också med oss fotografen Jamie. Han arbetar med att ta bilder under vatten. Har ett företag vid namn Fisheye Underwater Production. Han är med oss på vårt andra dyk för att ta lite härliga bilder på oss. Vi har blivit helt besatta av just själva steget man tar från båten vid namn The Giant Stride. Känslan när du tar ett stort kliv i med 30 kg packning till en känsla av att allt väger noll när du träffar vattenytan och flyger upp igen. Vilken känsla.

 
The Giant Stride.

OK!

Vi tar oss fram i fören vid ankaret och tar oss sedan ner i djupet. När vi kommer ner på 12 meter fortsätter våra skillsövningar. Vi testar att manövrera med kompass nere på botten. Det är så dålig sikt att det inte är särskilt kul fast viktigt när det är som svårast. När Andreas övar själv gör vi lite roligheter framför kameran istället.

Utan regulator – smile!

Deep into the blue.

Det känns bara mer och mer avslappnat för var gång vi är nere fast än har vi mycket träning kvar. Peter ligger på 8 kg i tyngd och Emelie på 7 kg. Detta är något vi kommer att öva bort desto mer perfekt bouancy(flytförmåga) av egen maskin vi kommer att skapa.

Luften som finns kvar kontrolleras ofta.

Vi simmar upp mot ytan.

Sista dyket och nu är det dags för att ta av oss lite mask igen och sätta på oss igen. Vi går ner något djupare och kommer ner på 13 meter innan vi bestämmer att det är ingen idé att gå ner på djupare djup bara för att på grund av att sikten är så pass dålig. Det är dock en skön känsla att kommit ner på 13 meter men att vi nu får gå ner på 18 meter när vi vill med våra inövade kunskaper. Teamet på Deep Blue Dive Seafari har verkligen fått oss att känna oss trygga som dykare.

I hamn igen gör vi vårt prov för att testa våra kunskaper. Med ett gott resultat på 88% för Peter och 86% för Emelie på provet kan vi titulera oss som Open water dykare. Kul tycker vi och ser fram emot alla framtida dyk. 2016-02-01 kommer därför alltid vara en historisk dag i våra liv. Antagligen nu kommer vi alltid vara beroende av vår Padi-App och allt annat. Flera saker har också kommit till vår kännedom att hur viktig den egna materielen är. Vilket vi inser kommer vara en dyr hobby absolut helt beroende på oss själva och vad vi investerar i.

Lyckliga efter att ha klarat vår final exam.

Det första som vi nog kommer överväga åtminstone är mask, fenor och regulator.

Vi tillsammans med underbara Sebastian.

Dagen efter fick vi också chansen att bli gratulerade av vår härliga instruktör Sebastian. Tack för alla skratt och härliga tips du gett oss på vägen.

Happy diving!

The post Ett stort steg – Open Water avklarad. appeared first on ITRAVEL.

Imorgon åker vi iväg på ett piratäventyr på en bankabåt tillsammans med 14 andra tappra pirater och Nativ Exploration. Vi har laddat upp med piratöl, snorklingsutrustning, piratrom, badkläder, dry bag, piratmyggmedel och allt annat för en fem dagar och fyra nätters öppen resa på de sju haven mellan El Nido och Coron. Vi ska övernatta på öde öar, snorkla, somna till vågornas brus, vakna upp till fantastiska soluppgångar och ta en kall öl medan solen droppar ner i horisonten. Vilket äventyr det ska bli!

Håll ut för mer berättelser från detta äventyr. Medan vi tar oss långt långt bort från sociala medier, bloggande, instagram och uppkoppling – bjuder vi er på några godbitar från våra sista dyk från vår open water kurs och ett besök i paradiset på toppen av Palawan på Tapik Beach Park Resort.

Mot kör mot pirathavet!

The post Piratäventyr mellan El Nido – Coron  appeared first on ITRAVEL.

De charmiga tricyclen tar dig enkelt, billigt och lite guppigt dit du vill. 

När vi är framme möter Sebastian(vår dykinstruktör) oss med:
– är ni redan här?
– ja det ser ut så, svarar vi.
– men klockan är ju bara 07:45 och ni ska ju vara här kl 08:00?
– ja men vi är svenskar.
Ett skratt bryter ut.

Vi frågar om vi ska hjälpa till men blir lugnt tillsagda att relaxa. Det fylls i lite papper, vi kvitterar ut dykklocka samt köper en licens för att få dyka i vattnet kring El Nido. Dessa pengar ska användas av kommunen att hålla vatten intakta. Vilket kan ifrågasättas märker vi. Personalen är inte direkt övertygade heller. Det är lite jobbigt att se Filippinerna slita hårt med vår utrustning men förstår att det är så det fungerar. När du dyker tänk på att om du uppskattar servicen – lägg gärna en 100(20kr) eller 200 pesos till personalen som gör allt för att din dag ska bli helt fantastisk ute på dykplatserna.

Förberedelser. Övar hur vi kopplar ihop stage one med tuben samt till vår BCD.

Vi fyller i listan som behövs för att veta vilka som är på båten och ska med hem efter dyken. Vi vandrar till slut ut mot båten. Vattnet går upp till midjan. Vi klättrar upp till de andra som ska vara med och dyka. Det är en brokig skara med dykare som ska certifiera sig i fotografering, andra i advanced kursen, några gör bara fundive och vi som är newbies. Fast vi känner oss aldrig som några nybörjare i gruppen. Vi blir direkt välkomnade och när båten sätter iväg är vi redan en härlig grupp.

Vad som gör Deep Blue Dive Seafari så bra är också att deras båt är stor och det känns alltid bra i både hög sjö och plats för att manövrera sig när man ska dyka med sin utrustning. Dessutom toalett på båten. Ett stort plus. Som om inte det vore nog även tillagas maten på båten, mums.

Mycket förväntansfull och pirrig tjej inför första dyket.

Vi kommer till första dyket. Här ska vi tillsammans med Sebastian göra ett confinded water(lugnt vatten) dyk. Vi går ner på ca 3-4 meter sätter oss på okänslig botten och börjar med övningarna vi läst om och även gjorde i Malapascua under vårt discover scuba, men i mycket mindre skala.

I vattnet övar vi att komma ner till botten lugnt och fint. Hitta andningen. Testar att ta ut regulatorn, samtidigt blåsa bubblor och ta in regulatorn igen och se till att få allt att fungera. Vi låtsas tappa munstycket och testar att fånga upp det igen. Vi fyller masken till hälften och tömmer den. Vi tar av oss masken och andas utan mask för att sätta på oss den igen och tömma den. Detta är väl den enda sak som är lite läskig. Peter blev lite freakig. Sebastian som tittade på när vi gjorde testen sa att allt var så lugnt ända tills masken var på igen och då gick andningen bananas på Peter. Efter att lugnt och sansat till slut fått ut allt vatten i masken med lite början till stick i fingrarna fick Peter till slut tillbaka en skön andning.

Vi simmar till slut iväg och försöker hitta en skön neutral känsla med vår BCD(Buoyancy Control Device). Då Peter andades ut all luft före Emelie var lämpligt att gå upp. Gick vi upp till ytan. Här fortsatte vi med lite övningar att dra varandra. Ta på oss vår BCD i vattnet. Tappa vikterna om nöden kräver det, samt testa att hjälpa varandra när vi får kramp.

Sedan inväntar vi båten med de andra dykarna på stranden vid ön vi kommit till. Sebastian går igenom hur det gick och ger oss båda lite tips inför nästa dyk.

Båten kommer och vi drar på oss våra våtdräkter igen simmar ut till båten och sätter fart mot en ny dykplats. Nu är det fun dive som gäller(det vill säga det man gör när man väl är licensierad). Vi går igenom vad vi ska göra. Kollar in vår buddy det vill säga att vi kollar att vi tagit på oss allt rätt. En bra ramsa att komma ihåg är BWRAF(Breakfast With Rice And Fish) eller vad det egentligen betyder BCD, Weights, Release, Air and Final OK.

Vi gör vårt final ??(okej) och sedan hoppar vi i. Går ner till cirka 11 meter och kollar in bland annat triggerfish(vilket ingen av oss fattar förrän vi kommit upp till ytan igen) och en massa andra härliga rackare. Självfallet gör vi några mer skills. Bland annat under vårt “safety stop” på uppvägen testar vi att vi är utan luft och delar regulator med varandra. Dykningen är mer avslappnad och nu börjar man fatta. Även fast vi är långt ifrån några dive masters. Hehe. Efter härliga 30 minuter är vi uppe på ytan igen.

Efterlängtad lunch på båten.

Väl uppe har kockarna gjort en fantastisk lunch, som alla efterlängtat. Det är aningen energikrävande att dyka. Efter god aptit åker båten till sista dykplatsen. Vi gör åter ett fun dive. Nu hinner vi komma ner till 12 meter. Vi håller själva koll på våra PSG:s(hur mycket luft vi har kvar). Vi signalerar när vi har 100 bar automatiskt och även 50 bar när det är dags att gå upp. Under detta dyket ser vi andra härliga fiskar och en massa häftiga koraller. Bland annat en stor “koralltunne” med massa fisk i och runtomkring. Vi gör lite krampövningar med varandra och själva. Testar att ge regulatorn om man råkar få slut på luft i sin egen tank och så vidare. Nu känner vi oss dessutom mycket mer viktlösa. Självfallet kommer man alltid att behöva trimma sig själv till att ha bästa flytförmågan(bouancy) under vattnet. Fast allt kan inte vara enkelt. Det känns dock bättre och bättre. Detta är så ballt, coolt, så nära rymden du kan tänkas komma. Vi är viktlösa. Vilken känsla. Både nedgången och uppgången görs kontrollerat och vi stannar i bubblorna av de andra dykarna nedanför på vårt safety stop innan vi slår igenom ytan. Euforin är där. Tröttheten finns där men adrenalinet bara pumpar och det är en konstig obeskrivlig känsla som infunnit sig hos oss. Sebastian är också nöjd med våra prestationer.

Vi plockar av oss vår utrustning i korgar. Tar oss en välbehövlig kaffe. Det regnar en bit men inte farligt. Sebastian tycker det är kallt han är ju från Chile. Men vi båda hänger oss i fören med vår kaffe tillbaka mot land och El Nido. Till orden att vi älskar varandra och är grymt stolta av varandra.

Så här ska livet vara. En enda stor euforisk upplevelse och vårskriket nästan ska komma per automatik. I land tar vi oss en matbit för att sedan sätta oss på en tricycle hemåt – lagom mosiga.

Solnedgångarna där vi bor vid stranden Corong Corong är magiska och får himlen att glöda.

Lagom uppe i uppförsbacken stannar den vid vår trappa. Vi möter en vacker solnedgång innan vi går ner till oss i horisonten.

Kostnader
200 pesos/person för ett 10 dagar eco-pass som gäller för att dyka i El nido.

Att tänka
Tänk på när du ska dyka att ta med en dry bag i storlek för dina saker som du inte vill ska bli blöta under färden. Det kan både regna och vara hög sjö.

The post En dag som dykare – El Nido appeared first on ITRAVEL.

Väderprognoserna visar mycket regn för tillfället i området. Vad ska man lita på när det står regn i Hanoi och ändå är solen framme? Halong Bay har länge varit uppe på tapeten för resandet och det är dags att även vi ska besöka det. Vi behöver som vi säger  “semester från semestern ett tag”. Det är en djungel av olika möjligheter som finns därute vid världsarvet Halong Bay. Inte nog med att det finns en massa öar, häftiga platser att besöka och fartyg du kan sova på. Du måste också bestämma vad som är ett rimligt pris för upplevelsen i förhållande till din budget, för det finns många som vill både lura dig och göra din upplevelse till ett minne för livet.

Hanoi är som vanligt i till gungning under kvällen och vi har äntligen bestämt oss lagom till när alla restauranger har börjat plocka ut sina plastpallar för kvällens besökare. Vi har bestämt oss för att göra Halong Bay på egen hand. Vi vill stänga av ett tag. Fly allt onödigt som inte behövs. Ladda upp ny energi i en två månader sliten reskropp. Alla minnen behöver nu sorteras in. Läggas där inne i den stora hårddisken för evigt innan vi kan gå vidare i en ny reslust i vårt nya hemland Vietnam. Vi ville ta in på någon bungalow precis vid vattenbrynets kant. Vi kollade in två resorter vilka kändes i vår kaliber både i pris och läge. Resten skulle få ordna sig hur vi tog oss till platsen. Det ordnar sig allltid. Slutgiltiga beslutet blev Cat Ba Sandy Beach Resort. Vi funderade lång tid genom att kolla vädret i området om vi skulle satsa på 4 eller 6 nätter. Skulle det krypa oss i skinnet om vi var där för länge? Skulle det endast regna och ville därifrån? Skulle priset bli dyrare om vi tilläggsbokade nätter på plats? Allt sånt tillhör själva äventyret. Till slut efter mer info om vädret och annat föll lotten på att vi skulle boka in fyra nätter på vårt Nam Cat Island som ön heter. Totalt betalde vi 4 400 000 VND(Vietnamesiska dong) för våra fyra nätter inklusive frukost. Cirka 1700 kronor. Då fick vi precis som vi önskade, en egen bungalow – precis vid vattenbrynet. Och limestone-klipporna som reser sig upp ur vattnet som utsikt rakt framför oss.

Sandy Beach Resort – Cat Ba Island.

I receptionen på vårt hotell i Hanoi hade vi turen att kunna träffa den glade touroperatorn som naturligtvis kunde säga “du är snäll” på svenska. Vi bad honom kolla upp möjligheter för oss att ta oss ut till ön. Buss, därefter båt och buss igen till Cat Ba town. Sedan moped över till Bao Be Harbour. Därefter en sista båt ut till ön. För en kostnad på 350 000 dong per person. Vi slog till. Det kändes bra. Dessutom kunde vi be honom ringa hotellet och beställa en fiskebåt från Bao Be Harbour.

Tidigt nästa morgon hämtade minibussen upp oss på hotellet. Fler anslöt och efter att vi plockat upp samtliga släpptes vi till slut av på busstationen där bussen avgick. In med packningen i bagageutrymmet med full kraft. Ingen hänsyn till något. Det vill till att inte ha något värdefullt högst upp eller ytterst. Tänk på det. Packa smart inför resor. Det går fort in och ut ur bussarna. Ibland rullar bussarna också framåt medan du ska hoppa av. Bussen avgår till slut. En buss vi trodde skulle vara direktbuss fylldes under vägen på med flertalet nya passagerare. När sittplatserna är slut i turistbussen kommer plastpallarna fram och skapar nya platser i mittgången. Entrévärden slänger sig alltid snabbt ut i farten när bussen går på motorvägen där någon vinkar in bussen och vill med. Packningen åker in under luckan som ser ut att röra sig i farten och vips kommer nästa resenär in. På bussens tv ljuder en karaokevideo från ett inspelat program. Tittar någon? Kanske.

På bussen finns numera minst lika bra WiFi om inte bättre än på svenska bussar. Det är inga problem att hänga med vad som händer i världen. Det känns skönt att befinna sig här på en buss i 27 graders värme. Ja aningen svettig och det luktar svett. Vi behöver dock inte skrapa rutor eller byta vinterdäck detta året. För just nu är det den mörka tiden i Sverige. Här börjar den torra perioden inom kort. Bussen tar oss sakteliga med hornet som vapen mot kusten.

När vi till slut kommer in mot sista anhalten innan båten stannar helt plötsligt bussen. I godan ro sitter vi där. Helt plötsligt från ingenting. Cat Ba ropas ut från värden. Snabbt rafsar vi ihop vår packning för att byta buss. Inga konstigheter. Tyvärr förstår man ingenting utan följer bara med strömmen. Innan vi kliver på nästa buss hinner vi snabbt köpa på oss ett halvt kilo litchifrukter. Dessa goda söta exotiska frukter, som kostar en relativt mycket i Sverige, kommer vi här över för ynka 8 kr eller 20 000 dong. Under sista färden mot speeboathamnen goffar vi åt oss av frukten. Dessa rödgulaktiga taggiga bollar som man delar på mitten suger in frukten. Biter runt kärnan och spottar ut och tar nästa. Hungern finns där. Efter att endast fått i oss en frukost vid åtta-tiden. Kurrandet slutar för tillfället.

Bussen tar in mot en avtagsväg. Istället för att välja asfaltsvägen åker vi mot sanden. Nu är det bara vi bussen, grävmaskinerna och lastbilarna. Är det en väg vi åker på? Vägen tar slut och vi är framme vid hamnen. Det står speedboat och vi undrar just vad är för båt vi ska åka med?

Vi släpps in förbi grinden som sedan leder oss bort mot båtarna. På skraltiga plankor går vi varsamt över till bryggan och den väntande båten. Mopeder, turister och öbor med nyinhandlad mat är nu samlade på den lille motorbåten. Vi samlar alla backpackers väskor i en hög och tar oss en plaststol för att få någonstans att sitta. En del väljer att hänga ut fötterna och dingla i vattenbrynet medan vi åker. Båten tar oss ganska snabbt till ön. Hungern har nästan slutat då det gått för länge sedan vi ätit. Hamnen vi åkt från är kanske inte den mest spektakulära men vad som väntar oss är vackrare.

När väl ön, vilken är den största i Halong Bay dyker upp, känner vi att detta är en vacker plats. Här kommer vi att trivas. I land möter nästa buss upp som tar oss till Cat Ba town. Efter en kall öl i solnedgången tar vi en moped för 10 000 dong och tar oss vidare till Bao Be Harbour.

Vid 16:30 kan vi till slut träffa upp vår fiskeman. Med en skön fiskekutter tar han oss i sakta mak mot Nam Cat Island.

  På vägen slås vi av de dramatiska bergen som bokstavligt slagit sig upp ur vattnet. Dessa kalkstensformade berg. Kan det vara sant? Fascinerade sitter vi där som förälskade i vad vi ser. Runt en krök och en till. Till slut känns det som att vi är nära. Bakom en större kalkstenstopp där någon försöker klättra upp från sin kajak skymtar en vacker plats. Fiskemannen säger till oss på vietnamesiska där ska ni bo. Titta.

Vårt hem de kommande nätterna.

Majestätiskt skjuter de upp ur vattnet – limestoneklipporna.

Dessa söta små tunnlar som bara får en att längta efter att ta sig igenom.

Den lilla strandplätten på andra sidan “vår” ö gick nästan att gå till hela vägen.

Vi blir stumma. Wow vilken plats. Är vi verkligen här? Båten lägger till. Vi blir välkomnade och någon tar Emelies väska. Vi checkar in och får direkt ett bättre rum. Vad kul känner vi. Det enda var att vi inte kunde få igång vår AC, men vad gör väl det – vi hade inte betalt för den och fungerande fläkt fanns det ju ändå. Vi brydde oss inte över det utan gladde oss över en fantastisk utsikt där det inte kommer bli svårt att vakna till varje morgon. Vi var ju framme vid vårt paradis!

Efterlängtad sand mellan tårna.

The post Halong Bay – på egen hand. appeared first on ITRAVEL.

Vi befinner oss just nu i Hanoi, bland myllret av trafik och människor med rishattar som inringar oss. Ett dygn har vi hunnit spendera här och vi är redan förälskade i atmosfären, människorna och den ljuvliga maten.

Vi kommer idag och en vecka framåt åka ut till Ha Long Bay, en ö med avsaknad av internet, och ta semester från semestern. Så håll till godo – sen är vi tillbaka med ny energi redo för nya äventyr!

The post Good Morning Vietnam! appeared first on ITRAVEL.

Den lilla damen i det föredetta klostret tänder rökelser och berättar att klostret byggdes under 1600-talet. Det var då tio byggnader och var hem åt 400 munkar. Klostret är byggt uppe i bergen för att komma närmare himlen.

  Idag är det fyra byggnader som har återuppbyggts efter ryssarnas kommunistiska förstörelse.

Det är sista dagen på vår tour. Dirty bumpy roads har bytts ut mot vägar av asfalt. Vi märker väl att vi närmar oss huvudstaden åter igen. Trafiken tätnar och vi möter fler bilar. Men boskapen går fortfarande fritt. De ligger i mitten av vägen, vissa djur flyttar sig av motorljudet andra får vi lägga oss på tutan för att de inte skall bli påkörda.

Vi har njutit av att vara långt ifrån av den typen av civilisation som vi är vana vid. Vi njuter nu av att komma tillbaka till den också.

The post Tour de Mongolia – dag 11 appeared first on ITRAVEL.