Hot springs och bestigning av berget Tundalara.
Stigen upp till Corons högsta berg, Tundalara.
Under två dagar hyrde vi motorcykel för att utforska närområdet kring Coron en aning. Motorcykeln är i bra skick men har en hel del skavanker och skador. Den är inte tankad och det är första åtgärden innan vi ger oss av. Första dagen gjorde vi en liten utflykt till de varma källorna öster om stan till Maquinit hot springs. Vi tyckte att det kunde vara en kul grej att kika in. Med på färden fick vi också med vår nyvunne vän Gustaf som vi träffat på dykcentret. Han var också på väg till en strand i närheten eftersom det inte finns några stränder i Coron Town. Coron har byggt in hela stranden med byggnader istället. Han tyckte att det också kunde vara kul att kolla in de varma källorna.
Vid hamnen svänger vi höger in på mer sämre vägar. Vägen blir till slut grusväg och hastigheten går ner avsevärt. Efter fem kilometer kommer vi fram till skylten för de varma källorna. Vi betalar in oss på anläggningen och byter om till badkläder. När vi kollar bort mot poolerna och havet som ligger bakom är känslan lite av en besvikelse då stället är uppbyggt och inte naturligt. Kanske det inte gick att få till någon badanläggning utan att bygga upp dessa pooler. Vi kollar vart vattnet Ian tänkas komma från men hittar ingen källa. Vattnet håller strax 37-40 grader och det känns när kroppen går i från utetemperaturen på 32 grader till ännu högre. Det blir bara fel. Det är kul att uppleva det men det räcker en gång. Vi skvalpar själva i pölen ett tag men bestämmer oss sedan för att ta en fika som vi har med innan vi lämnar för att hitta stranden istället. Vi fryser inte direkt utan svetten lackar. Gustaf som är läkare skrattar lite skämtsamt att här frodas nog bakterierna bra och håller upp lite gröna alger från kanterna av poolen.
Maquinit hot springs? – Bada i havet istället, enligt oss.
Kaffet smakar härligt gott i värmen men vi behöver lätt sätta i oss ett par liter vatten innan vi åker vidare. Vi hoppar på mopederna igen och åker vidare på grusvägen. Först efter ytterligare fyra-fem kilometer ser vi Bali Beach och efter ytterligare två kilometer kommer Cabo Beach, där vi svänger ner. Här finns möjligheten att bada. Vattnet är faktiskt lite grumligt när vi är där men svalkar gott. Här ligger vi resten av dagen innan vi vänder av hem mot Coron.
Cabo Beach ligger några kilometer från Coron Town, ett alternativ du inte behöver åka båt till.
Vi låste in vår MC hos vår uthyrare för natten. Tog en tidig kväll för att nästa dag kliva upp i tid för att bestiga Palawans näst högsta berg med sina 640 meter över havet. Stigningen är ganska krävande motionsmässigt. Däremot är stigen väl upptrampad och när du väl är på den går det inte gå vilse. Vi vaknar på morgonen och tar en frukost på Sea Dive innan vi ger oss av. Vi köper med oss 4,5 liter vatten. Fyller på termosen med varmt vatten. Köper med nudlar, kaffe, bananer och kakor för dagens utflykt samt lite mentos för sockerkicka om det behövs. Vi åker upp mot sjukhuset där vi svänger in höger och sedan vänster igen. På en lapp och en rätt dåligt ritad karta vet vi att vi ska mot “Mabentangen Dam” där stigen börjar. Vi frågar ett par gånger så vi vet att vi är rätt. Efter en mil och passerande av en bro är vi till slut framme i byn. Vi frågar en sista gång i den lilla Sari-Sarin(kiosken) och vi är rätt.
Vi fyller i boken med våra namn och där vi noterar att ingen gått upp här sedan alla hjärtans dag vilket är för två dagar sedan. Det tycker vi bara är bra att vi får berget för oss själva. Färden går till en början på en väg. Efter pumpstationen för stadens vatten ska vi svänga in höger. Det finns inget som är tydligt med den anvisningen. Tur är att det är en man som lämpligt nog visar oss in på stigen.
– Där borta finner du stigen upp till berget, efter du passerat skylten.
Väl inne på stigen går den utmed bäcken till en början, genom lite snår och vegetationen är lite snårig men stigen finns där. Över rötter samt under dem sedan över stock och sten. Sedan börjar stigningarna komma med skönt tillfrys under fötterna. Vi får hålla oss i rötter och hålla koll på vart vi sätter våra fötter. Efter en timme kommer vi upp till slätter och träden har slutat växa. Här är det varmt och vi stannar ett par gånger med svetten rinnandes för vätskepaus.
Vätskepaus i kombination med att vi stannar upp och ser oss en extra gång omkring bland det fantastiska landskapet. Uppe på toppen ser ni masten som är belägen på den högsta punkten.
När vi kommit över slätten utan träd kommer vi in i ny djungel och klättring uppåt. När vi gått ytterligare en halvtimme kommer vi upp över trädgränsen och går sista biten utan skugga för solen. Det börjar bli varmt nu när klockan slår strax 12 mitt på dagen. När vi tangerar två timmar är vi till slut uppe på toppen vid masten för Smart(telefonbolag i Filippinerna). Vi ser oss omkring för utsikten är slående. Härifrån kan vi se hela Coronbukten och över till Busuanga samt till den sovande jätten som de kallar Coronön för. Det är lite märkligt för staden Coron ligger inte på ön Coron men det förstår du om du reser dit. Utsikten häruppe är häftig. Redan när vi hade en kvart kvar upp var det fin utsikt men häruppe. Wow! Det är något speciellt med vinsten man får vid att bestiga en topp. Att kunna se “oändligt” långt bort. Att blicka ut över ett lillepluttland långt borta i fjärran. Vi slår oss ner för att insupa mer utsikt och även ta oss lite lunch häruppe.
Uppe från toppen av berget Tundalara är vyn slående.
Från den inhängnade masten med ett litet skjul kommer helt plötsligt ut en människa. Nyfikna som vi är pratar vi med honom ett slag. Han själv är nog också ganska pratglad. Han berättar att han jobbar 15 dagar i rad häruppe helt själv och bevakar masten. Han bär en sliten t-tröja och ser inte direkt ut som någon vakt. Han är grymt trevlig och han berättar en massa när vi frågar. Vi lämnar honom efter ett tag när vi känner att det är dags att gå ner igen för berget. Upp till toppen är det ca 4 km från där du lämnar ditt fordon.
Kullarna påminner oss om Chocolate Hills på ön Bohol.
Här kan man blicka ut över övärlden som omger oss.
Med utsikten framför våra ögon påbörjar vi vår nedstigning. Vi skrattar så vi kiknar ibland då vi håller på att trilla. Emelie känner sig inte allt för säker på att gå neråt och får ofta Peters hand.
Till slut är vi nere igen och det tog precis lika lång tid att gå upp som att gå ner. Även fast det sliter hårt att gå neråt på knän och vader. Vår MC står kvar där vi lämnande den. Från Sari-Sarin köper vi varsin kall cola. Vilket smakar juvligt efter vår hike. Allt vatten är slut och väskan som var tung från början är lätt i jämförelse.
Med nya upptäckter kan vi lätt åka hem till vårt hotell igen. Vi har sedan morgonen bestämt att vi lätt ska unna oss varsin massage på hotellet. Hotellet ringer till massagekvinnorna som kommer. De lägger ut två madrasser uppe på andra våningen ute i solnedgången. Där får vi en efterlängtad kroppsmassage som vi både tycker är en av de bästa vi fått i landet.
Vi avnjuter därefter en pizza på stans bästa pizzarestaurang Altrove med deras vedeldade pizzaugn. Till det svalkar vi oss med ett par öl tillsammans med Gustaf och Lisbeth som också är där.
Livet är underbart!
Kostnader
– Hyra MC kostar 500 peso per dag. Vill du låna billigare för kortare tid kostar det från 300 peso.
– Inträde till varma källorna 200 peso per person.
– Inträde Cabo Beach 50 peso betalas vid infärd eller avfärd.
– Att vandra upp på Tundalura är gratis.
– Massage kostar mellan 300 – 500 peso beroende på vilket hotell för en timme.
– Pizza på Altrove från 300 och uppåt. Värda sitt pris då de bakas i vedeldad ugn.
Våra tips
– Det är alltid bra när man hyr en motorcykel att ta bilder före hyrestillfället. Detta om det uppstår någon form av dispyt gällande skador.
– Du hyr bäst motorcykel hos Angels eller Boyant. Är det slut på ena stället och kanske även andra. Fråga din tricycleförare om annat ställe han rekommenderar.
– Ta med termos och kåsa/tallrik på din resa. Vid utflykter är det guld att kunna ha med lite nudlar och fika.
