Ett stort steg – Open Water avklarad.
Att vara sjuk i utlandet är pesten. Då önskar man att man vore hemma istället. Det dåliga vädret som kommit in sköt fram planeringen lite och vi skulle bara ta det lite lugnt för att dagen efter göra våra sista dyk på lördagen men så blev det inte. Istället åt Peter en sallad, som försatte honom likt Emelie uppe i Sapa i en turistdiarré. En natt där man egentligen vill vara hemma i sin egen säng, kolla på film, dricka nypon/blåbärssoppa och knapra i sig skorpor. Istället 30 grader varmt, klabbig i en säng i El Nido. Där du känner dig utlämnad. Detta är något man bör räkna med kan hända men inget någon vill. Vi har bestämt att vi inte orkar tänka på allt vi inte ska äta eller göra. Naturligtvis är vi lite försiktiga men inte dumma. Vi gillar ju mat.
Lite skakis efter ett par sjukdagar står vi åter i dykbutiken kl 08:00 redo för våra sista kursdyk. Det visar sig att det är inte bara vi som känt oss lite krassliga. Även vår instruktör Sebastian är tyvärr sjuk. Loyden som vi träffat sedan innan kommer istället vara vår stand-in. Det är alltid lite tråkigt att inte avsluta med samma instruktör men ingen idé att nedslås av det. Vi samlar ihop våra saker för att bege oss ut. I vanlig ordning får vi inte göra någonting utan båtkillarnaa bär för glatta livet ut utrustningen på båten.
Något man känner när man kommer på båten att det är inte samma sammansättning av grupp denna gången. Förra gången var det en mer familjär känsla. Denna gång är det stora olikheter mellan oss alla som grupp. Fast vi har samma intresse och det är att dyka.
På med fenor och övrig utrustning.
På väg ut mot Helicopter Island går Loyden igenom vårt sista Confinded dyk. Andreas som också gör sin sista dag på OWC(Open Water Course) har anslutit till vår grupp. Även han från Sverige. Båten stannar till. De saker vi ska göra under vattnet är åter igen att plocka av oss masken samt simma en bit för att sedan sätta på oss den igen med hjälp av kamraten. Likaså ska vi blåsa upp BCD:n med hjälp av egna munnen och regulatorn samt några fler kunskaper. Det känns bra att vi går igenom för att känna oss trygga. På ytan har vi också några kunskaper som inövas på nytt. Trött dykare och lite annat. Vi tar oss upp i båten igen och åker ut mot en av de bästa dykplatserna. Fast idag är det bara så dålig sikt. Ca 2 meter och strömt.
Fast vi känner ingen direkt fara i det då vi övar på våra skills. Nu har vi också med oss fotografen Jamie. Han arbetar med att ta bilder under vatten. Har ett företag vid namn Fisheye Underwater Production. Han är med oss på vårt andra dyk för att ta lite härliga bilder på oss. Vi har blivit helt besatta av just själva steget man tar från båten vid namn The Giant Stride. Känslan när du tar ett stort kliv i med 30 kg packning till en känsla av att allt väger noll när du träffar vattenytan och flyger upp igen. Vilken känsla.
Vi tar oss fram i fören vid ankaret och tar oss sedan ner i djupet. När vi kommer ner på 12 meter fortsätter våra skillsövningar. Vi testar att manövrera med kompass nere på botten. Det är så dålig sikt att det inte är särskilt kul fast viktigt när det är som svårast. När Andreas övar själv gör vi lite roligheter framför kameran istället.
Det känns bara mer och mer avslappnat för var gång vi är nere fast än har vi mycket träning kvar. Peter ligger på 8 kg i tyngd och Emelie på 7 kg. Detta är något vi kommer att öva bort desto mer perfekt bouancy(flytförmåga) av egen maskin vi kommer att skapa.
Luften som finns kvar kontrolleras ofta.
Sista dyket och nu är det dags för att ta av oss lite mask igen och sätta på oss igen. Vi går ner något djupare och kommer ner på 13 meter innan vi bestämmer att det är ingen idé att gå ner på djupare djup bara för att på grund av att sikten är så pass dålig. Det är dock en skön känsla att kommit ner på 13 meter men att vi nu får gå ner på 18 meter när vi vill med våra inövade kunskaper. Teamet på Deep Blue Dive Seafari har verkligen fått oss att känna oss trygga som dykare.
I hamn igen gör vi vårt prov för att testa våra kunskaper. Med ett gott resultat på 88% för Peter och 86% för Emelie på provet kan vi titulera oss som Open water dykare. Kul tycker vi och ser fram emot alla framtida dyk. 2016-02-01 kommer därför alltid vara en historisk dag i våra liv. Antagligen nu kommer vi alltid vara beroende av vår Padi-App och allt annat. Flera saker har också kommit till vår kännedom att hur viktig den egna materielen är. Vilket vi inser kommer vara en dyr hobby absolut helt beroende på oss själva och vad vi investerar i.
Lyckliga efter att ha klarat vår final exam.
Det första som vi nog kommer överväga åtminstone är mask, fenor och regulator.
Vi tillsammans med underbara Sebastian.
Dagen efter fick vi också chansen att bli gratulerade av vår härliga instruktör Sebastian. Tack för alla skratt och härliga tips du gett oss på vägen.
Happy diving!