Om man tappar bort det viktigaste man har(?)
För några veckor sen när vi var på Muminkalas på Tallink Silja (läs mer om det här) vid ett tillfälle så frös jag till lite när jag hörde att de i högtalarna saknade en pojke på två år. Samma känsla hade jag haft dagarna innan när vi gick och storhandlade på Ica Maxi och Johan plötligt noterade en ensam lite flicka som går runt själv och tittar, länge, jag däremot var helt inne i grönsaksavdelningen att jag inte ens skulle märka om brandlarmet gick men Johan gjorde mig uppmärksam. Jag började gå lite bredvid henne och frågade vart hemma mamma var? Fick inget svar då frågade jag efter pappa? Eftersom åldern var låg och det var uppenbart att hon just håller på att lära sig att tala så gick vi bara runt och sa pappa, pappa, pappa…. För min del så vågade jag inte släppa henne ur blicken och ville inte skrämma henne, jag följde med runt i butiken i hopp om att en pappa skulle dyka upp snart. När flickan var på väg upp mot våning 2 som man oftast passerat när man logiskt går mot kassorna om man är på plan 1 så avrådde jag henne från det och började tillsammans med flickan bege mig mot kassorna.
Väl ditåt hade Johan hittat pappan som var helt svettig, Ica Maxi där vi bor är ganska GIGANTISK och känslan denna pappa måste haft var garanterat förfärlig.
Nu när man har barn själv så får man en helt annan känsla att tappa bort Ralph i en ålder då han inte heller kan prata bra och göra sig förstådd skulle vara fruktansvärt stressande och oroväckande, fy fasiken vad jobbigt. Jag lovar att jag kommer hålla ett extra öga på honom så fort vi går utanför ytterdörren den saken är klar. Alla föräldrar, glöm inte hur snabbt det kan gå!! Ena stunden är de där nästa bara borta! Och en sak till inte bara att vi bör vara noga med våra egna barn, kan vi inte hjälpas åt att hålla lite koll på varandras barn.
Anyway, nu måste jag sluta tänka i de banorna och vara lite mer uppmärksam på min omgivning.
Dags att gå till jobbet snart. Hörs sen…