Här startades dagen, i området Lotus 2 där likadana villor har uppförts – ett populärt ställe för svenskarna att köpa hus. Dygnet runt-bevakning och supergullig servicepersonal som fixar allt från rabatterna och mopedproblem till att städa huset och komma med gåvor i form av massor med frukt (i vårt fall bananer i överflöd).

Vaknade i stort sett varje morgon av en ett år gammal, skrattandes bebis. Hur härligt? Gladaste ungen jag någonsin träffat. Det är för övrigt henne ni ser – bebis-Olivia på bilden nedan. Hon var lite skeptisk till Thaimassage så blev bara en liten provomgång. De hann nog bara olja in ena benet innan hon blev alldeles för förskräckt av de två intensiva thailändskorna hängandes över henne. Själv har jag hunnit med fyra massage hittills, men nacken är fortfarande stel! Inte konstigt när jag precis i skrivande stund reflekterar över hur jag sitter och skriver. Ergonomi-tänket är knappast närvarande.

I Huay Yang är det mesta utspritt så för att ta oss någonstans har vi åkt Sareng, en moped med sidovagn så alla får plats! Så vart vi än skulle blev det som en liten utflykt.

Stranden Mali beach var lugn och skön. Älskar när man knappt ser en enda människa. Just här har ett äldre par som badar fastnat på bilden däremot, men oftast var det rätt tomt i vattnet. Sen om det berodde på avsaknad av badlust eller de förrädiska brännmaneterna är oklart. Själv tog jag endast ett enda, inte ett dugg svalkande, dopp.

Vi åkte även till ett vattenfall i en Nationalpark i närheten. Vi tog oss inte hela vägen upp till sista etappen men det var överlag en fin och omhändertagen plats – och med en natur jag tidigare inte befunnit mig i när jag rest i Thailand. Sen att själva promenad-leden var väl utstakad med stora avstånd till närmaste farliga djur (som man förmodligen inte såg) gjorde inte saken sämre. Fiskar och fjärilar och växter var det vi kunde hitta. Informationsskylten med insekter och kryp tittade jag inte ens på. Man vill ju inte veta vad som lurar omkring en!

Det var rejält skönt att svalka fötterna i kallt vatten! Och nej, har inte klämt stortårna, har bara varit lat och inte tagit bort gammalt nagellack. Ni vet, semestra i denna hetta gör att inget man försöker hjälper för att man ska känna sig, eller för den delen, se fräsch ut. Så, jag har bara chillat på alla fronter. Livskvalitet på sitt sätt.

Livskvalitet på ett annat sätt var att upptäcka glassen UniCornetto! Alltså, gillar fyndigheten. Sen var den supergod också. Är ingen glassmänniska – men åt totalt tre stycken! Livskvalitet är ibland också att vara vuxen och faktiskt bestämma själv när man får äta glass eller ej. Att bo med en familj med barn (och regler) gör en medveten om hur bra man har det, haha. Vi vuxna tryckte alla i oss varsin en glass innan Ellie skulle hämtas i skolan, och även Olivia fick smaka lite. Hon hade glass över hela munnen när vi närmade oss skolan. Eller det hade vi alla. Plus lite fläckar på både fordonet och Emmas klänning. Men vi röjde alla spår och stackars Ellie anade inget. Det första hon säger när vi hämtar henne är “Kan vi inte äta glass”? Hon fick dock äta själv och vi skyllde på att vi inte var “sugna”. Vita lögner är visst ett måste ibland.

Jag fick även uppleva den buddhistiska ljusfestivalen Loy Krathong. En högtid som har massor med betydelser. Allt från att vara tacksam för vattnet och allt det hjälper till med och medför, hedra Buddha till att släppa tankar kopplade till hat, ilska och orenheter. Som en symbolisk handling sätter man därför en Krathong i vattnet, en flytande ljuslykta prydd med blommor, rökelser och ljus och i vissa fall även ätbara saker, något vi såg vi på platsen där vi släppte våra.

Det var som en damm med fiskar, så Krathongerna sänktes snabbt när det fanns något att käka på dem! En del hade till och med köpt fiskmats-tårtor formade för att flyta. Ja, allt blir till business oavsett vad som firas, hyllas eller hedras. Men fiskarna var nog mer än glada. De få som hann smaka vill säga. På bron vid dammen hade både thailändska familjer och par samt typ alla Ellies skolkamraters familjer samlats när vi kom dit och alla sorters lyktor sjösattes. Våra (hela 6 stycken) hade vi fått av den trevliga personalen där vi bodde och Ellie hade dessutom gjort sig en egen i skolan. Även Kjell Bergqvist som bor härnere under vinterhalvåret var på plats. En person som för övrigt gör väldigt mycket för byn och människorna här. Stort hjärta den där Kjelle!

Följande dag bar det i stället av till Hua Hin där jag tillbringar mina sista nätter! Vi tog tåget, vilket är både smidigt, sjukt billigt och en upplevelse! Både gällande landskapet utanför fönstret men också av alla spännande matvaror som de väldigt många försäljarna vankar fram och tillbaka med.

Min erfarenhet av tåg i Thailand har faktiskt varit mer positiv än hemma i Sverige. Billigt som tusan som sagt, och nästan helt punktligt. Annat kan man säga om SJ. Så, nu rullar jag vidare mot Hua Hin och thailändarnas (samt thailändska kungafamiljens) semesterparadis.

Inlägget Familjevardag i Huay Yang – och upptäckten av UniCornetto! dök först upp på Malin Svantesdotter.

Resan började i Bangkok och eftersom jag gärna ville bo någonstans där jag varit och kände igen mig så bokade jag hotell mitt på Khaosan Road. Centralt och pool på terrassen var två kriterier jag utgick ifrån.

Så gulliga handdukar på hotellet!

Väl framme inser jag däremot att denna gata kanske är liiite mer hektisk än vad jag var ute efter. Har nog aldrig gillat sådana platser, men det var samtidigt kul att vara tillbaka i Khaosan-kaoset. Gick mest och småskrattade längs gatan medan jag åskådade galenskaperna (som jag är helt chockad över hur människorna som jobbar här orkar med kväll efter kväll).

Hotellets pool låg som sagt på takterrassen så hängde även där litegrann för att undvika folkmassor, skorpioner på spett och alla erbjudanden om drink-buckets och det nya som numer verkar vara lustgas. 

Jag tycker ju inte så värst mycket om att sola egentligen så inser när jag ligger där – klibbig av solkräm och fuktig luft blandat med avgaser – att jag kanske inte ska tänka att det är just sol och bad jag vill ha på nästa resa. En illusion jag verkar skapa varje gång jag ska boka mig en semester. Jag tillbringade därför en större del av mina tre dagar i Bangkok på hotellrummet, med datorn som sällskap för att få undan lite artiklar och annat innan jag skulle åka för att hälsa på min vän Emma och hennes familj som hyr hus i Huay Yang.

Sista Bangkok-kvällen avslutades dessutom inte på bästa vis. Med tanke på att jag har fobi för alla sorters kryp (mindre än förr dock) så är jag tyvärr inte den som öppnar balkongdörrar och fönster det första jag gör när jag äntrar ett rum. Nej, jag låter det vara stängt, med hopp om att inte ett endaste litet kryp ska ta sig in. Nu hade jag AC på rummet, men även om det inte finns avstår jag oftast från att öppna upp, och låter därmed även frisk luft få stanna utanför. 

Stängda fönster och dörrar ger däremot inga garantier. För när jag sitter i sängen ser jag något i ögonvrån…och det rusar förbi en KACKERLACKA längs min fot!! Det kryp jag avskyr ännu mer än spindlar. Kommande timmen ägnar jag åt att – med största möjliga fokus – härja runt med två kaffekoppar i händerna som jag försöker fånga kackerlackan i. Men varje gång den rör sig, och då speciellt hotfullt rakt emot mig, så blir jag så feg så jag inte riktigt hanterar motoriken och mest kastar koppen på måfå.

Miss, miss, nära men åter miss. Sådär håller jag på under kanske åtta försök. Ni som vet hur det känns vet också att man aldrig, aldrig, aldrig släpper krypet med blicken för att minimera risken att du snart kanske inte vet var krypet befinner sig. Så jag kryper själv runt på golvet, lyser med mobilens ficklampa för att ha koll på kackerlackan som annars smälter in med det mörka golvet och inredningen i trä. En aktivitet som får mig att svettas ännu mer än utanför i den över 30-gradiga värmen.

Lyckas jag få kontrollen tror ni? Nope. Den lille jäkeln tar sats och kutar in i en springa och försvinner in bakom väggen någonstans. Så det blev en natt med varenda lampa tänd – med uppvaknande till och från för att scanna av golv, väggar, bänkar, gardiner och hela min sängradie. Försökte tänka att de egentligen är gulliga (och typ tänka på filmen Wall-E och hans kackerlacks-kompis) men det är svårt när man inte kan kontrollera deras creepy rörelsemönster eller uppsåt.

Efter detta snackar vi alltså om att det nästan kändes som en lyx att sitta på ett tåg i drygt fem timmar – för att till sist vara framme i fiskebyn Huay Yang. Och även om jag nu inte kommer kunna undkomma att krypen kanske med större risk finns här, så slipper jag i alla fall panika runt ensam och svettigt – krypandes på golvet med kaffekoppar om det händer igen!

Emma och Ellie mötte mig på perrongen, sedan åkte vi hemåt med deras privata tuk-tuk!

Vi åt sedan middag nere vid den riktigt mysiga stranden tills skymningen la sig. Sådär. Avkoppling, jag är redo för dig!

Inlägget Touchdown Thailand – och kaffekopps-panik? dök först upp på Malin Svantesdotter.