Touchdown Thailand – och kaffekopps-panik?
Avkoppling, vita stränder och massage från topp till tå. Nej, inte riktigt än. Eller jo. Ett par massager har jag unnat mig. Och en och annan Chang.
Resan började i Bangkok och eftersom jag gärna ville bo någonstans där jag varit och kände igen mig så bokade jag hotell mitt på Khaosan Road. Centralt och pool på terrassen var två kriterier jag utgick ifrån.
Så gulliga handdukar på hotellet! ☺️
Väl framme inser jag däremot att denna gata kanske är liiite mer hektisk än vad jag var ute efter. Har nog aldrig gillat sådana platser, men det var samtidigt kul att vara tillbaka i Khaosan-kaoset. Gick mest och småskrattade längs gatan medan jag åskådade galenskaperna (som jag är helt chockad över hur människorna som jobbar här orkar med kväll efter kväll).
Hotellets pool låg som sagt på takterrassen så hängde även där litegrann för att undvika folkmassor, skorpioner på spett och alla erbjudanden om drink-buckets och det nya som numer verkar vara lustgas.
Jag tycker ju inte så värst mycket om att sola egentligen så inser när jag ligger där – klibbig av solkräm och fuktig luft blandat med avgaser – att jag kanske inte ska tänka att det är just sol och bad jag vill ha på nästa resa. En illusion jag verkar skapa varje gång jag ska boka mig en semester. Jag tillbringade därför en större del av mina tre dagar i Bangkok på hotellrummet, med datorn som sällskap för att få undan lite artiklar och annat innan jag skulle åka för att hälsa på min vän Emma och hennes familj som hyr hus i Huay Yang.
Sista Bangkok-kvällen avslutades dessutom inte på bästa vis. Med tanke på att jag har fobi för alla sorters kryp (mindre än förr dock) så är jag tyvärr inte den som öppnar balkongdörrar och fönster det första jag gör när jag äntrar ett rum. Nej, jag låter det vara stängt, med hopp om att inte ett endaste litet kryp ska ta sig in. Nu hade jag AC på rummet, men även om det inte finns avstår jag oftast från att öppna upp, och låter därmed även frisk luft få stanna utanför.
Stängda fönster och dörrar ger däremot inga garantier. För när jag sitter i sängen ser jag något i ögonvrån…och det rusar förbi en KACKERLACKA längs min fot!! Det kryp jag avskyr ännu mer än spindlar. Kommande timmen ägnar jag åt att – med största möjliga fokus – härja runt med två kaffekoppar i händerna som jag försöker fånga kackerlackan i. Men varje gång den rör sig, och då speciellt hotfullt rakt emot mig, så blir jag så feg så jag inte riktigt hanterar motoriken och mest kastar koppen på måfå.
Miss, miss, nära men åter miss. Sådär håller jag på under kanske åtta försök. Ni som vet hur det känns vet också att man aldrig, aldrig, aldrig släpper krypet med blicken för att minimera risken att du snart kanske inte vet var krypet befinner sig. Så jag kryper själv runt på golvet, lyser med mobilens ficklampa för att ha koll på kackerlackan som annars smälter in med det mörka golvet och inredningen i trä. En aktivitet som får mig att svettas ännu mer än utanför i den över 30-gradiga värmen.
Lyckas jag få kontrollen tror ni? Nope. Den lille jäkeln tar sats och kutar in i en springa och försvinner in bakom väggen någonstans. Så det blev en natt med varenda lampa tänd – med uppvaknande till och från för att scanna av golv, väggar, bänkar, gardiner och hela min sängradie. Försökte tänka att de egentligen är gulliga (och typ tänka på filmen Wall-E och hans kackerlacks-kompis) men det är svårt när man inte kan kontrollera deras creepy rörelsemönster eller uppsåt.
Efter detta snackar vi alltså om att det nästan kändes som en lyx att sitta på ett tåg i drygt fem timmar – för att till sist vara framme i fiskebyn Huay Yang. Och även om jag nu inte kommer kunna undkomma att krypen kanske med större risk finns här, så slipper jag i alla fall panika runt ensam och svettigt – krypandes på golvet med kaffekoppar om det händer igen!
Emma och Ellie mötte mig på perrongen, sedan åkte vi hemåt med deras privata tuk-tuk!
Vi åt sedan middag nere vid den riktigt mysiga stranden tills skymningen la sig. Sådär. Avkoppling, jag är redo för dig!