Gästkrönika
‘Välj kärlekspartner med ett affärsmässigt beslut’- Alexander Erwik
Alexander Erwik Foto: Blerim Blero
’Jag har alltid gillat bad boys’ säger min kompis i ett försvarstal, när
jag ifrågasätter varför hen fortsätter vara ihop med ett uppenbart svin.
Hen rycker lite på axlarna. ’Så är det’. Inledningsvis ska jag berätta
att jag fått tillstånd att använda detta i min krönika. Från en av
parterna. Ibland önskar man det fanns en legitim svartlista över kräk.
Barnsligt tillgänglig på nätet. Så de som värdesätter sin tid, slipper
slösa den på hopplösa fall. Det finns ju listat vilka som har
betalningsanmärkningar. Att leka med någons hjärta är långt värre, än
att glömma att betala en p-bot, om du frågar mig.
Att stå inför insikten att man alltid dejtat bad boys borde konstateras
som ett problem. Att leva med någon som systematiskt och strategiskt
mobbar dig, som någon sorts härskarteknik eller bara för att personen
har en skruv lös, är inte en indikation på livslång kärlek. Det är ett
tecken på att du ska packa din väska och tralla på Sarah Dawn Finers ’im
moving on’ på vägen ut. Next.
Det finns gott om personer som istället finner sig i att de gillar bad
boys. Som om det vore oföränderligt. Jag har svårt att förstå vad det
handlar om. Även om jag själv har egna förträngda erfarenheter från unga
år. Några har förklarat det med passion. Att passionen inte infinner sig
med en ‘snäll kille’; ’Det är för enkelt’. Denna ständiga mänskliga kamp
mellan det man vet att man borde ha, och vad man faktiskt dras till. Du
vet att en person inte kommer göra dig lycklig, ändå är dragningen
magnetisk. Vi vill ha det vi inte kan vinna hela vägen, och vi ratar det
som serveras enkelt.
Människan är en komplicerad varelse in terms of love. Vi är intelligenta
och stundtals vansinnigt korkade under samma livstid. Vi har uppenbara
problem med att ta logiska beslut i valet av partner. En klok kompis sa
en gång efter en längre tid i terapi, att din partner ska fram för allt
tillföra saker i ditt liv. Om din partner övervägande bara tar, energi,
tid, lycka, pengar, och inte skjuter till minst lika stora delar av
uppsidor, borde du betrakta det som ett lopp utan målgång. Det blir
ingen krans. Det blir en satans massa Ben & Jerry i perioder, timslånga
samtal med tålmodiga vänner som har hört samma story om och om igen. De
fortsätter lyssna men orkar inte längre ge dig råd. Du lyssnar ju ändå
inte. Du jagar förnedringen och förnekelse av självklara element i ett
förhållande: Tillit, respekt, omtanke, stöd, ärlighet.
Du känner det så starkt i början, det där tvivlet, men så har du den där
dragningen. Och tron på att du kan förändra. Att ni som par kan
förändras. Frågan är hur många gånger det ska betraktas som legitimt att
gå in i en glasdörr med näsan före, när du vet att du strax kommer
kollidera med en glasdörr?
Jag tror på förändring, om det finns vilja. Jag har sett många rotlösa
människor blomma, med tid, självrannsakan och terapi. Jag är en av dem.
Det kan räcka med ett frö av vilja. Att veta att någon gör sitt absolut
bästa. Men om det bara finns uttalad vilja, och inga faktiska försök så
måste man gå. Hur svårt det än är.
Ett klassiskt exempel är min vän som fick inleda denna krönika. Om en
person otaliga gånger varit otrogen mot dig, och du fått luska dig fram
till det varje gång, är sannolikheten extremt liten att den punkten
kommer förändras. Om en person kallar dig för könsord på fyllan och sen
ber om ursäkt med tragiska barndomsminnen som alibi, men aldrig verkar
kunna boka den där terapitiden som du föreslagit, så kommer han att göra
om det. Om du upplever att du gör ditt yttersta i en relation
tillsammans med någon som tar dig 100 % för givet, så kommer du aldrig
få uppleva några större sifferförändringar.
När man kommer upp i min ålder och lämnat bad boys bakom sig för länge
sen, ska man vara mogen nog att kunna ta affärsmässiga beslut i valet av
partner. Man gör en lista på plus och minus. Om listan på minus är
storleksmässigt övervägande, så måste du ta beslutet att det aldrig
kommer funka. En kvast med tulpaner från 7-eleven en gång i månaden, i
en färg du ändå hatar är inte kärlek. Sen att du är allergisk mot
blommor, vilket du förmedlat på bästa tänkbara sätt, gör det ju inte
bättre. Det är högst troligt ett agerande av dåligt samvete.
Självklarheter i en relation ska man inte behöva tjata fram. Om de inte
finns där från början så ska det finnas en ambition att möta sin partner
i dennes behov. Gör din lista. Utmana din relation.
Dr Love
Alexander Erwik, entreprenör som driver event- och kommunikationsbyrån
Erwik Communication
alexander@erwikcommunication.com
Kommentarer
