Det finns en bild på Facebook som spridits som en löpeld. Bilden visar en äldre herre i permomobil och en yngre kvinna i vårdkläder som befinner sig vid vattnet och mannen sitter och fiskar.  Den har delats, hyllats och kommenterats i både media och på olika större sociala medier.

När jag första gången, häromdagen “”skrollande” förbi den så tänkte jag lite snabbt -han ville väl fiska? Inget konstigt med det och missade därmed det “vackra i bilden” för DÄR tog jag något för givet som faktiskt borde vara naturligt, dvs att vi tar hand om våra äldre på bästa sätt(?)  Men vid vidare eftertanke så inser jag ju att verkligheten tyvärr inte ser ut så numera. Vad lever jag i för “bubbla”?

När min mormor för många år sedan blev sjuk så flyttade hon in i lägenheten bredvid oss, på så sätt kunde vi ha henne nära, därmed kunde hela familjen ha lite koll och hon slapp vara ensam.  Vi hade möjlighet att umgås och ta hand om vår mormor. De åren och den tillvaron med mormor nära är jag så otroligt tacksam över. Hon hade genom åren tagit hand om oss och nu blev det vår tur att ta hand om henne.

Men alla har dock inte samma möjligheter som vi hade och många äldre hamnar på hemmen, både av hälsoskäl och av sällskapsskäl, det hela är inget konstigt bara naturligt i Sverige. Man talar om “hemmen” som en naturlig del av livet, den sista delen. Och då är väl tron och förhoppningarna om äldrevården bra och man vill givetvis att de äldre ska ha just det -BRA, deras sista år i livet ska värt något. Deras dagar ska vara lyckliga och kantas av saker som gör dem glada, dvs vill de fiska så ska de få fiska, vill de dansa så ska de få dansa osv….men så ser det ju inte ut idag. För tyvärr har alltför många av våra äldre sällan möjlighet att få göra sådant de brinner för,  de sista åren i livet får de “sitta där och tråka bort” av flera anledningar. Andra saker prioriteras helt enkelt av staten.

Det känns så otroligt tråkigt och väldigt  oinspirerande att inte mer krut läggs på åldrevården i Sverige. Alla dessa personer som jobbat, slitit, betalt skatt och gjort rätt för sig i åratal, inte alls får någon sorts “valuta” för det på äldre dar för då sviker staten och lägger krut på annat.(?) Ska det verkligen vara så?

Utöver detta så sänks pensionerna och åldern för pensionen höjs ännu en gång, liksom ska vi inte ha något alls att se fram emot eller ska vi gå direkt från jobbet och ner i graven?

Med detta i tankarna får jag  en väldigt stor oro över min egen framtid, tyvärr vet jag inte alls hur mitt såkallade “state of mind” ser ut när jag är i mina sista år men inte värt att tänka på nu man får liksom hoppas på det bästa. Den känslan är givetvis läskig men just DÅ är det ett måste att ha möjligheten att omge sig med bra personer man kan lita på, alltså att lita på att man kommer bli omhändertagen på ålderns höst av folk. Att man har familjen och vännerna nära. Eller är det naivt? Hur mycket kommer detta att förändras på 50 år?

Jag får helt enkelt hålla förhoppningarna höga och försöka börja lägga upp en plan inför pensionen redan nu. Jag ska bo bra med min käraste, äta gott, resa, socialisera, umgås med familj och vänner men främst OM jag vill åka och fiska (chansen är dock liten) DÅ ska vi göra det! Jag vill bestämma över min egen ålderdom, den möjligheten borde alla äldre ha, BASTA!

#dagsatttatagipensionen

Ralph  en av de viktiga personerna i mitt liv  som tar med mig och fiskar OM jag vill! Jag hoppas han tar sig tid för sin mamma fast att hon som gammal kan vara jobbig, tjatig och gaggig ibland men han är och förblir min finaste bebis!

#dagsatttatagipensionen

Jag har aldrig jobbat inom vården och jag tycker att alla som gör det, bör hyllas oftare för deras arbete och slit. Att ta hand om våra äldre är väl ändå vekligen arbeten av värde!

Inlägget Min ålderdom, tankar och planer! dök först upp på Priscilla.