Värsta hemresan ever

Nu är jag ju hemma i Stockholm igen, tillbaka till jobbet och det vardagliga livet med spring mellan möten, event, kontor, dagis och annan “ståhej”. 2019 är i full gång helt enkelt. Som ni märkt hade jag ju en kortvecka i London och det var verkligen superkul. Resan blev spontan tillsammans med min bror, hans äldsta dotter och min son.  Men på hemvägen, kan vara mitt livs värsta hemresa faktiskt.

Jag fick nämligen någon sorts magförgiftning.  Vet inte hur men det hela började men efter en heldag på stan i London kände jag mig väldigt konstig. På eftermiddagen åkte vi tillbaka till hotellet, vilade en stund i deta trevliga lounge innan taxin hämtade oss och körde oss till flygplatsen.

Under dagen hann vi besöka Madame Tassaude (kommer i annat inlägg) , Hyde Park och Notting Hill. Innan vi begav oss tillbaka så tog vi en sen lunch på en PUB i Notting Hill. Jag är ganska säker på att denna PUB är samma gamla lokal där Hugh Grants karaktär i Notting Hill köper sin dagliga kaffe. Ni som sett filmen vet vart. Hur som helst, god hamburgare men kanske inte superfräscht ställe, hehe. Ok DET mina vänner fick jag känna av senare.

Så efter lunchen åkte vi tillbaka till hotellet. Hämtade vårt bagaget och vilade innan vi alla skulle bege oss mot olika håll och flygplatser. Ingen av oss (förutom jag och Ralph) hade köpt biljetterna vid samma tillfälle vilket gjorde att vi utgick från olika flygplatser. Men där och då i lobbyn så började jag att känna mig lite krasslig.

Efter en stunds väntan kom vår bokade transport mot flygplatsen. Och en kort stund efter det nä vi satt i bilen började jag känna mig ännu sämre. Sen ännu sämre och där plötsligt i bilen hände det. Jag måste ut. Vi stannade bilen och jag gick först in i en tobaksaffär för att köpa vatten och en påse (bästa spenderade 3 pund på hela resan) Väl ute från butiken insåg jag att jag måste kräkas och där stod jag på en vilt och trafikerad gata i norra London och ville spy rakt ut, hehe. Detta resulterade i att jag blev tvungen att springa över gatan och in på en fiskerestaurang för att be om att få låna toaletten och där blev mitt fokus se frisk ut. Väl inne var det kört och jag kräktes och kräktes och kräktes. Och just så fortsatte min kväll hela vägen till flygplatsen, på flygplatsens parkering och toalett. Till slut hade jag inget kvar. Jag vågade inte äta eller dricka något eftersom jag kände igenom symptomen -typisk mag”förgiftning” senare började jag att känna mig bättre, jag kunde boarda planet och tog mig hela vägen hem. Några timmar senare kände jag mig normal men utmattad och tom i magen. Och jag har inte känt mig konstig efter detta alls. Hur konstigt var inte detta liksom? Att få skit från ena stunden till den andra och sen känna mig helt normal igen efter några timmar. Väl framme i Skavsta så körde jag bilen hem och allt var som vanligt igen förutom att jag var lite utmattad. En klassiskt bakterie. Min “teori” är vattnet med is som jag drack på restaurangen. Alla åt vi nämligen samma sak under lunchen, men i olika upplagor. Vattnet däremot noterade jag att flaskan med stilla vatten var redan öppen när den serverades och jag var den enda som hällde i mig hela flaskan just när vi skulle gå därifrån. Kranvatten och is i kombination kanske? Vem vet vad det berodde men rent skit mådde jag.

Och ni vet när man brukar säga “en del av mig kommer alltid finnas kvar där” ja, jag kan nu med stor säkerhet meddela att jag lämnat av delar av mig själv på olika ställen i London. För det man spyr upp i London stannar i London, haha.

Här är jag bara några timmar innan jag tömmer mig i London. Så nu med kroppen någorlunda tömd och inga slaggprodukter kvar så är jag mer än redo för ett hektiskt 2019. Bring it on!