Rädd för teknikens utveckling för nästa generation!
Flera gånger om dagen så skrollar jag en hel del på Instagram. Eller i allafall två gånger om dagen skrollar jag för fullt på Instagram, både på stories och inlägg.
Sjukt, ändå, dvs att jag håller bättre koll på mina vänner och bekanta via sociala medier, än i verkliga livet. Inom mig så tänker jag att detta “skrollande” på sociala medier är betydligt enklare än att ringa ibland. Man håller sig uppdaterad. Alltså jag vet vad den ena och andra har för sig för att jag sett deras stories idag. Då vet jag han är där och hon gör det, bättre att vi hörs imorgon istället de har ju fullt upp. MEN det finns ju också en baksida med detta eftersom vi alla tycks ha fullt upp med våra egna liv så imorgon kanske det är min tur… att ha “fullt upp” Kanske har jag fullt upp på riktigt så att jag inte hinner höra av mig. Och då kanske den jag tänkte höra av mig till har likadan koll på mig och tänker -nämen, hon har stora events idag eller hon är på leklandet nu, vi kan höras senare när hon inte har så fullt upp. Och så går tiden. Man håller sig till sociala medier.
MEN GOTT FOLK…det är nånstans där kontakterna börjar att sina. Det sociala livet smalnar av? Man håller stenkoll på varandra men ingen vet inte om det för man hörs så sällan. Vårt umgänge blir liksom smalare och smalare trots att man har runt 1000 vänner på Facebook eller 2000 följare på Instagram. Är det inte lite konstigt ändå. Tex att inte alls samma intresse finns längre att söka efter gamla kompisar eller skolkamrater att ringa upp dem och få en lite “recap” -vad har du för dig i livet då? Det behövs ju inte för man söker bara i sociala medier och så får man alla svaren. Klassträffar behövs ju inte längre. De flesta håller koll på varandra ändå utan att man vet om det.
När jag tänker på det skrämmer det mig en hel del mig. För jag har ju faktiskt något att jämföra med -jag är ändå uppvuxen i en “social” tid då man gick ut på gården och träffade sina kompisar eller knackade på dörren och frågade om ens kompisar ville ut och leka osv.
Min son däremot växer upp i en helt annan mer digital tid. Han är 3 år gammal och ber mig redan smsa sin kompis mamma för att höra om de kan leka. Helt digitalt utan någon kontakt möts de sen i hissen.
Och då på tal om lek och den digitala världen så kommer vi nu till paddorna, ALLA barn tycks ha dem hemma. Oavsett vilken “samhällsklass” man kommer ifrån så tycks varenda unge ha någon sorts skärm att spendera lite tid framför varje dag. Är detta egentligen bra eller dåligt?
Jag tror personligen att det är viktigt att barnen lär sig tekniken -att använda sig av paddorna, jag tror också att många av sakerna man kan ladda ner är väldigt användbara och har bra inlärningsnivå, rent långsiktigt. Många språkmöjligheter finns det på paddorna också. MEN jag vill heller inte att min unge ska välja paddan, datorn eller kanske tv-spel framför att socialisera, leka med sina kompisar eller missa den faktiska civilisationens utveckling i världen vi lever med. Sen kan ju ungen helt klart få fyrkantiga ögon, jag menar det var ju hoten jag fick som barn om vi kollade för mycket på tv så vad kan då våra barn få för ögon om de kollar på paddan 1-2 timmar om dagen? Nämen, skämt i sido, detta är ju första generationen “skärm”barn. Också första generation avkomma till oss nutida småbarnsföräldrar som själva håller mycket i sin telefon, skrollar sociala medier och som ibland sitter med datorn i tv-soffan hemma.
Men åter till barnens utveckling. Jag har också på mina brorsbarn och vänners barn noterat att de kan hänga med sina kompisar i sitt rum en hel eller halvdag med att snacka, tävla och spela tv-spel. Men sanningen är att ingen av dem dessa dagar har ens lämnat sina hem, bara en unge befinner sig i rummet och all deras sociala kontakt har skett via hörlurarna. Kan inte denna nya utveckling förstöra den sociala kompetensen i det verkliga livet rent långsiktigt?
Är det gammalmodigt att tänka att det såg annorlunda och kanske “bättre” ut när jag var barn? Jag skulle ju kunna gå in på spåret att jag själv lekte med kottar (Nintendo), var ute i naturen (Ringvägen och Tanto) mer och socialiserade med mina hundratals vänner (mest skolkamrater och grannar) och sportade som en dåre (sant- fotboll/handboll/dans) när jag själv var barn men då är ju risken för att man låter som en generation som inte alls förstod sig på rock n”roll på 60-talet. Och vi vet väl ändå att hårt och tufft rock n”roll liv aldrig dödat någon, eller?
Nåja, för att slå slag i saken, dvs i ett långsiktigt försök att forma min egen unge till en allmänbildad, lösningsorgienterad, social kompetent person med högt IQ som talar minst tre språk så låter jag honom kolla på YouTube en stund varje dag, lägga pussel på paddan och andra spel. Och min senaste investering på denna resan för utveckling var att köpa hem fler spel. Och att vi i allafall försöker spela spel och aktivera oss hela familjen (3pers🤣) i alla fall 4-5 gånger per vecka. Spela spel, baka och umgås utan skärmtid några timmar.
Senaste inköpen från ToysRuS blev “plockepinn“, “fyra i rad” och “Vem där?”
Ok, nu ska jag väl erkänna…vet inte riktigt om dessa nyinköpta spel kommer ha någon som helst inverkan på mitt barns IQ eller sociala kompetens men jag försöker bara få in mer 90-tal i detta hushåll eftersom jag blev ju bra så något bra kom ju därifrån, tänker jag.
Men kan också tillägga att vi spelar inte bara spel i denna familj -vi bakar, pysslar, fiskar, “surfar”, sportar, åker skidor, skridskor, spelar instrument och mycket annat. Vi går på museum, lekland, djurparker, tivolin och reser mycket. Alltså en massa “freakin” smarta och allmänbildande saker. Så chilla, vi försöker som alla andra. Och lite typiskt nutidens småbarnsföräldrar VI MÅSTE GÖRA ALLT!
Det kommer nog bli en vettig vuxen människa av min unge också men utveckligen med detta tekniska och lite mer opersonliga sätt skrämmer mig lite. Eller är jag gammelmodig?