Vart är vi påväg….?

Den här lilla tankesamlingen skrev jag ner för ett par månader sen efter de hemska attentaten i Paris. Tänkte dela med mig av det nu när världen återigen är i sorgsen chock. Fy fan för det som händer och FYYYY FAAAAAN för det som kan hända om vi låter det skada vårt sätt att se på folk runt omkring oss!

Idag, 4 dagar efter ett av de värsta terrordåden i modern tid, är min tro till mänskligheten mindre än någonsin. Liksom min tro på sunt förnuft, det mänskliga intellektet och varje människas vilja att göra gott. Jag är uppgiven och kluven, skärrad och arg. Inte enbart på grund av själva attentatet, utan mestadels är känslor triggade av reaktionerna efter det. Att några få människor är kapabla att skada, kallblodigt mörda, för att hävda sig och sin sak har jag aldrig tvivlat på. Men jag har kanske, eller rättare sagt uppenbarligen, trott att majoriteten av världens individer haft lite mer kunskap och förstånd att i tider som dessa luta sig emot. Samla kraft ifrån och samtidigt använda för att förstå, förklara och sedan motarbeta det onda. Tyvärr så blir jag för varje dag som går mer övertygad om att så inte är fallet. När folk väljer att associera 1.5 miljarder människor med de radikala åsikterna som 0.003% av dessa har, tappar jag hoppet. När en av Svenska ungdomars största influenser skriver att socialdemokrati är grunden till massmord världen över ger jag upp. När en femtedel av Sveriges befolkning röstar rasistiskt, eller nationalistiskt om ni föredrar det ordet, blir jag paralyserad av sorg. När en sån stor del egoistiskt uttrycker sin åsikt och resterande del av samhället ignorerar situationen ser jag inte längre hur medmänsklighet, kunskap och kärlek ska kunna rädda ett sjunkande skepp.

För det är vad vår värld har blivit. Det är vad terrorism, egoism och framförallt gemene mans oförmåga att hålla fast vid sina värderingar har åstadkommit. Genom att tillåta händelser som de i Beirut, Paris och Nairobi att svärta vårt omdöme har vi kapat våra egna vingar. Vi demolerar vårt egna samhälle. Istället för att gå ihop och stärka varandra så stöter vi ifrån. Vi stänger ute och skapar intärna konflikter ur något som från början var några få människors illvilja och sätt att visa missnöje. Istället för att stärka våra fästningar, varsamt ta hand om varje sten som bygger upp den har vi tänt eld på den. Eller åtminstone byggt brasan och sedan matat bränsle på den gnista som terrorister, såväl Islamister som andra extremister, lyckats tända.

Vår idioti är deras näring. Vår rädsla är deras hopp. Men vår gemenskap är deras hot. Att inte påverkas är svårt, kanske omöjligt. Men att influeras av hat kommer bli vår undergång. Att tillåta de som vill oss illa att splittra på våra samhällen kommer endast skapa utrymme för deras utopier att bli verklighet. Vi ska inte ha acceptans för det som sker världen över, men vi kan inte låta konsekvenserna av bomber och mord bli värre än själva händelserna. Det är inte någon enskild religion, folkgrupp eller ideologi som är roten till de härjande bränderna. Det är några få människor, fyllda av ondska och hat som med propaganda och andra metoder får svaga, osäkra individer att vända sig mot de samhällen som de känner har övergivit dem. Vilket i många fall faktiskt är sant. Man kan inte fånga upp alla men vi kan göra betydligt mycket mer, för betydligt fler. Gör vi det med omsorg och respekt för olikheter kommer den här världen sakta men säkert att bli den blomstrande, fridfulla plats vi drömmer om.

Det som händer är verkligen hemskt, ASSÅ VERKLIGEN! Det som hände i Bryssel ska bara inte få hända och jag sörjer och sänder mina tankar till alla de som drabbats. Så missta mig inte, men det är så lätt att kasta problemen på oskyldiga människor och ta till hämndaktioner som bara förstör mer. Ta hand om varandra istället. Älska istället för att hata.

Öppna er för varandra och ha en fin dag, tillsammans.