Att fly och följa en dröm – på en och samma gång!
Jag hittade en anteckning i min telefon igår, vilken jag skrev precis innan flytten till Barcelona. Ett inlägg jag hade tänkt göra för att snabbt förklara vad jag skulle göra där. Lite som att jag behövde förklara mig. Av någon anledning gjorde jag det aldrig – men när jag läser det nu stämmer det precis lika bra som när jag först skrev det. Igår var det exakt ett år sedan jag flyttade hem och jag kände ett behov att summera min upplevelse.
Min flytt gjordes av två stora faktorer. Delvis för att bocka av en dröm på min Bucket List. Att bo i Barcelona var något jag hade velat göra sen jag var 18 år gammal. Men jag blev sambo precis efter gymnasiet och kom aldrig iväg just då. Den andra anledningen var densamma som varför jag aldrig kom iväg från första början – jag blev kär.
Efter en tung jobbperiod åkte jag spontant till Barcelona på semester. Till staden som jag besökt flest gånger av alla städer utöver min hemstad Kalmar och nuvarande boplats Stockholm. Så fort jag började strosa på gatorna kände jag ett kall att – det är hit jag ska. Det är nu eller aldrig. Jag kände det vid första andetaget.
Sedan hände det som gjorde att jag faktiskt tog steget, och detta snabbt. Jag träffar en kille och det klickar direkt. Jag är en person som är rationell men oj vad jag älskar tecken. Speciellt när tecknet är ett tecken som mycket väl överensstämmer med symbolen för tecknet. Krångligt? Låt mig berätta. Jag har en favoritfilm som jag älskar av flera anledningar. Historien. Manuset. Skådespeleriet. Färgerna. Musiken. Filmandet. Ja, allt! Det är Amelie från Montmartre. Samma kille som jag blev sambo med när jag var 18 – och därmed inte åkte till Barcelona på grund av – gav mig till och med denna i present efter att vi separerat, för att trösta mig när jag var sjuk en gång. Jag fick alltså filmen på DVD.
När jag sedan träffar C i Barcelona ligger just denna film på hans skrivbord. Framlagd. Med texten ”Mi pelicula favorita”. Det är alltså hans favoritfilm och den är dessutom märkt! Om inte detta är ett tecken, what is? Detta sammankopplat (med massor av andra faktorer såklart) gör att jag beslutar mig för att en flytt förmodligen kommer att ske i om kort.
Att jag dessutom (för första gången i mitt liv) och på något romantiskt vis ändå nästan missar flyget hem på grund av denna person säger också sitt. Att lämna honom i panik, springandes till en taxi för att snabbt springa upp och rafsa ihop mina tillhörigheter medan taxin väntar på mig – och anlända till gaten precis före avgång. Det är ett minne jag sparar. Komiskt nog gör jag nästan samma sak när jag flyttar hem. Ingen koppling rent händelsmässigt men ändå, ibland sluts cirkeln. Haha.
Innan jag flyttar ner kommer dock min spanjor hit på besök och får uppleva rejält mycket av Stockholm och mitt liv här under mindre än en vecka. Kräftskiva, avslutningsfesten för Fashion Week, dop i kyrkan med sedvanlig fika efteråt och Finlandskryssning. Ja, bland annat. Men sedan var det alltså dags för mig att flytta ner! En anledning som gjorde flytten enklare var även att min vän Clara redan bodde därnere.
Min Barcelonatid bestod också av spanskalektioner måndag till fredag. Det är lite nostalgiskt att se delar av klassen jag pluggade med samt de underbara lärarna på Speakeasy.
Verb. Verb. Dessa verb. I slutet blev det rätt komplicerat men tog mig igenom kursen! Önskar jag kunde använda språket lite oftare i min vardag.
Min tid blev både som tänkt och inte alls som tänkt. Vistelsen började med att jag flyttade in direkt hos C. Och visst kan det vara lite tricky att bli sambos direkt i en relation, speciellt i ett litet, litet rum och en lägenhet som är formad som en korridor och som delas med sex andra. En åldersskillnad på 11 år är såklart inte heller det enklaste. Men han var gammal i sinnet på något vis. An old soul. En som inte bjuder in vem som helst till sin privata sfär, som läser komplicerad litteratur och älskar jazz. Han lärde mig så mycket. Gav så mycket. Och är en sådan overkligt kreativ själ så att det nästan är svårt att ta in. En riktigt känslig konstnärssjäl kanske inte är lika enkel att leva med, dock. Men jag ångrar inte en sekund.
Hursomhelst. Livet i Barcelona och likaså boendet skiftade för mig och jag provade hela fyra adresser, där den ena var värre än den andra. Till slut kände jag att jag inte orkade mer. Efter att också (jaja, naivt jag vet) blivit lurad på pengar, depositioner och en tilltänkt bostad så kände jag att jag inte trivdes längre. Kallt, fuktigt, dyrt, skitigt och stökigt. Om ens hem summeras så, då blir det svårt att njuta av livet. Då längtar nog vem som helst tillbaka till sitt eget trygga hem tänker jag. Att komma hem var underbart och nu är Barcelona som boendestad avbockad på listan – och staden kommer förmodligen att främst besökas tillfälligt framöver!
Inga val eller relationer är förgäves. Inga känslor är bortkastade. Jag minns tillbaka med blandade känslor. Men med massor av kärlek!
Subscribe
0 Comments
