Son La – Moc Chau – Sam Son

Innan vi beger oss omringas vi ofta av nyfikna vietnameser.

Man slås av de olika dalarna som passeras. Så fort vi gör en stigning upp utmed bergens kanter och blickar utåt ser man hela dalen från olika perspektiv och risfälten visar upp en annan dimension. Vägen känns verkligen härlig.

On the road again.

Vi blickar ut över landskapen som öppnar sig.

Risfälten givetvis.

I Yen Chau stannar vi till för att fråga om den gröna mangon som är speciell för området. Det slutar med att vi hamnar in på en lokal marknad där vi sitter oss ner bland locals som skrattar enormt åt Peters längd och gör jämförelser. Synd att vi inte förstår.

På den lokala marknaden i Yen Chau.

Lunchen är åter igen en skål med nudlar och biff. Det börjar bli lite för liknande mat nu. Variation snälla. De sista milen betas av utan vidare plåga. Emelies gula fara tappar nästan kedjeskyddet på ett ställe. Vi stannar och ska ordna. Ber om lite verktyg. Frun i huset tar med Peter in huset. Vi får låna lite verktyg och ska sedan ordna skruvandet. Vi får knappt chansen då en vietnames är snabbt framme och ska hjälpa till. Tack tack. Så var det fixat.

Vi åker längs med floden.

Vackert värre.

Med dess grönska.

Ån utmed vägen snirklar sig klar utmed vägen på olika höjd och vi bara njuter. Vi tar av och åker sedan ordentligt uppför den sista dalen. Det känns verkligen att motorerna får jobba. Till slut ser vi en sista tillbakablick på den vackra dalen innan vi är uppe på högre höjder. Vi är framme i Moch Chau.

Vi åker nästan igenom hela staden innan vi är framme vid hotellet som finns utmärkt på kartan. Kvällen ska bli en riktig vändning matmässigt  nu börjar aptiten komma tillbaka på väg till hotellet åkte vi förbi en kebab, vi var båda sugna på något flottigt och inte så vietnamesiskt. Vi gick ut på jakt efter stället. Tyvärr var det bara en illusion. Stod en Dönerkebab-vagn utanför men ingen Dönerkebab inte. Vi fortsatte till sista huset på denna sidan berget. Vi såg skylten. Kunde det vara sant. Grillspett. Våra ögon lyste upp. Detta stället, wow. Dessutom var det ett Guesthouse(NGA NGHI) som det heter. Tyvärr hade middagen först en början klockan 19. Vilken besvikelse. Två timmar kunde vi inte vänta på mat. Vi var så hungriga. Kvinnan i huset såg detta och gick igång på sin personal. Emoy(ungefär öhh) och vips var grillen tänd och alla världens goda sorters mat stod på bordet för oss själva att grilla. Vilken fest. Dessutom som prick över i:et fick vi in dessa gröna mango som området är känt för. Kommer ni hit, åk dit!

Grillfest!

Dagen efter visade sig att bli en riktig transportsträcka. Mot kör mot havet. Vi värvar bergsklättring med risfält, vägarbeten och dimma. Vi åker på av bara farten och vi är fast beslutna om att nå stranden idag. Inget ska få stoppa oss nu! När vi når Sam Son och får höra havets vågor är vi så lyckliga, skitiga och trötta att vi behöver lite lyxkänsla. Som de ända gästerna på hotellet tar vi in på ett fyrstjärnigt hotell direkt vid stranden för två nätter. Vi behöver stranden, havet och sol.

– Hallå havet! som vi längtat.