Tour de Mongolia – dag 5
Kamelridning stod först på dagens schema. Upp på dessa vackra, enorma varelser med dess otroliga siluett. Siluetten som gör att man känner igen djuret med dess två pucklar på långt avstånd. Vi hoppade upp på kamelerna, Lena kramade hårt om sin kamel, och iväg bar sen med vår kamelkaravan.
Ut över stäppen, genom några vattendrag, mot sanddynerna begav vi oss i långsam kamellunk. Efter ett par timmar mellan de lurviga pucklarna var vi nöjda och lagom möra i kroppastollarna.
Efter lunch vilade vi faktiskt. Vi alla tre somnade som små barn. Återhämtning behövs. Vi kan inte skriva det nog många gånger. Men tid behövs för reflektion. Reflektion och insmältning av alla upplevelser. Dagarna på vår tur har redan haft en tendens att börja flyta ihop lite på grund av alla upplevelser.
Middagen, får serverades återigen – denna gången förvånansvärt god, serverades lite väl sent. Planen var att vi skulle se solnedgången på de mäktiga sanddynerna. Vi fick slänga i oss maten och köra nån form av rally mot de enorma högarna av sand. Det var den första missen som vår guide har gjort då det gått från sommar till mer höst. Hon hade inte koll på vilken tid solen gick ner. Det hör till att vi flera gånger under dagen ifrågasatt tiden vi skulle iväg, då vi däremot beskådat solnedgången nästintill var kväll innan.
Väl framme var solen nästintill nere, och vi visste att det skulle ta minst en halvtimme att ta sig upp för de enorma sanddynerna. Vi påbörjade nån form av språngmarsch upp i den tunga, lätt rasande sanden i ett alldeles för högt tempo. Det blev den rakaste, men också brantaste vägen upp som valdes av vår guide.
Tempot blev för högt och vi tappade solens nedgång. Vi var arga, ledsna och besvikna. Lena satte sig flåsande i sanden och ville inte fortsätta. Emelie var arg då detta var något hon sett fram emot enormt mycket. Detta var något vi ville göra tillsammans, vi tre tappra karoliner.
Vår guide följde med Lena tillbaka mot bilen. Men vi två envetna vägrade att vända innan vi hade nått toppen – när vi inte hade så fasligt långt kvar.
Och var det värt mödan trots allt? Ja, beskåda bilderna och avgör själv. Trots att vi missade solens nedgång så surfade vi ändå på ljuset som hängde kvar. En härlig färd nedför dynen väntade därefter i mörkret. Vi njöt.
Vi vägrade sen visa Lena våra bilder, då vi tummade på att vi skulle dra med henne upp igen dagen efter. Efter en liten gottgörelse-konsert från vår chaufför, vår guide och kamelmannen som ägde geren vi bodde i, somnade vi gott – ytterligare en dag under stjärnklar himmel.
