Nu är det ingen weekend längre – Moskva till Irkutsk med transmongoliska järnvägen.
Det är den tredje september, året är 2015. Hemma är kl 15:52 och här i vår kupé på transmongoliska järnvägen vagn 3 kupé 6 är kl 19:52 och vi har precis beskådat en fantastisk solnedgång. Vi pratade precis om att hemma arbetar alla fortfarande. Det är en märklig känsla och vi är overkligt fria.
Tåget skuffar på för fullt och vi har nu färdats mellan 36-40 timmar. Det är svårt att förstå tiden. Allt flyter ihop. Vi åker förbi stad på stad. Tågen passerar varandra och det tjuter från tågens visselpipor. Hej på dig. En liten hälsning som på natten känns skräckinjagande och du vaknar rätt lätt av denna signal.
Det är tur att vi har packat med oss all vår egna mat. Vi hade med oss en del från Sverige. Två frystorkade matransoner, varma koppen, kaffe & te, hederligt knäckebröd, mariekex, två tubar skinkost, makrill, chips, gott&blandat, russin och några nudelpaket. I Moskva handlade vi på oss det sista för att klara resan. Mer nudlar, bröd (khleb), gurka, tomater, salamikorv, majs, nötter, frukter, yoghurt, juice, smör (maslaw), müslibar.
Fördriver tiden med YATZY.
Att sitta still på ett tåg. Dagarna går och allt faller till slut samman. Vi stannar och släpper av några och tar på några. En del familjer. En del på väg mot sina flickvänner och pojkvänner. Vi färdas bakåt i tiden och mot klockan. Vi förlorar tid ju längre mot fjärran öster vi kommer.
Vi är så enormt tacksamma att vi hamnat i vagnen längst bak. Då kan du ibland gå bak till fönstret och kolla på de miltals spår som lagts ut för att göra färden möjlig på transmongoliska järnvägen.
Peter och provonitskan Natasha.
Varje kväll kommer provinitskan(tågvärdinnan) och städar för fullt i vagnen med skurmedel på både toalett och i korridor och in till första steget i kupén. De använde samma borste som vi använde på 1800-talet hemma och nu för tiden åker de till Blåkulla med dem. Tågvärdarna jobbar alltid två och två och våra Marina och Natasha har varit med oss sedan Moskva.
Ibland räcker inte perrongen till om man bor i sista vagnen – Påfyllning av kallt vatten till tandborstningen
Kort tågstopp, frisk luft är efterlängtad.
Hoppas inte dessa skall till Syrien!
Vi har hunnit med att flertalet gånger gå över till restaurangvagnen. Varje gång klockan slår 23:00 säger ladyn som ansvarar för restaurangen.. -“Bye bye”. Då vet man att nu är det inget mer som säljs denna kvällen. Maten smakar riktigt gott och de lägger lite kraft på att det ska smaka gott.
Då språkkunskaperna brister är det tur att rysarna har Google Translate: “Tur att det finns teknik som för samman människor”.
Tidigt på morgonen stannar tåget då till slut på Irkutsk station och vi ska kliva av för att bege oss av mot Listvyanka för ett par dagar vid världens djupaste sjö, Bajkalsjön.
