Mitt 300 åriga liv och min sons tankar
Ok, nu kommer ett mammainlägg för det känns sååå underbart att titta på sin lilla “skapelse” och ja, först och främst tycka att han är sötast i världen men förutom det så är det underbart att vara med och inse allt han har framför sig, hela livet och jag får vara med på resan, då förhoppningsvis väldigt länge.
(Jag kommer vara med länge då jag ska bli en av de första svenskarna som dagligen/veckovis dricker ett specialframtaget livselixir som gör att man slutar åldras. Därmed får jag väl en livslängd på sisådär 300 år OM jag är försiktig….ÄN så länge är detta i mina drömmar men den STORA frågan NÄR jag börjar och inte OM, hahhaha. Och därmed kommer denna blogg också bli den älsta om några hundra år, nog om mig tillbaka till Ralph)
Åter till Ralph förutom att ungen är sötast så är det så intressant att undra vad som händer därinne i huvudet på denna krabat?
Alltså kommunikationen går så snabbt framåt och trots att han inte kan tala ut sina åssikter så kan han ibland vara mer tydligare än vissa anställda vuxna man haft genom tiderna, den saken är klar.
För några månader sen började han tala engelska, Car, plane, up, OHNooo, när han ska skåla så blir det oftast jaaa, (förkortning på grekiska skulle man kunna säga då han lärde sig den där)
På Ica igår la jag ägg i korgen, så han utbrast -avga = ägg på grekiska, det ni??? och sen eggs.
Men åter till tankarna, nu när han klättrar eller ställer sig rakt på sin höga Stokkkestol så brukar jag säga att om han inte sätter sig ner så kan han ramla och göra illa sig, svaret blir då -Aj och så tar han sig på huvudet, han upprepar det gärna flera gånger och därmed uppfattar man det ju som om killen hajar att han bör sätta sig ner men icke han står kvar under hela konversationen….hmmm är mamma otydlig kan man fråga sig själv då?
Och för att krydda på spänningen på att ramla eller att inte ramla så måste denna lilla halvt ostadiga krabat smådansa också, vilket gör att man måste släppa allt och springa dit då fallen blivit en tidsfråga.
Så om han hajar att han ramlar, gör illa sig och det blir lite “tråkig” stämning varför envisas han med att stå kvar? ÄR det för att han vet att man står där som en mupp helt redo att ta emot honom? Liksom oavsett om han står där 1minut eller 10 minuter. Och då till stora frågan, kommer det vara så resten av livet nu som förälder, att man hela tiden är redo att fånga upp honom om han faller? Att man nu alltid är på sin vakt är ingen nyhet man vill ju bara ungens bästa, han är ju min lilla kärlek som man vill ska gå oförstörd genom livet. Joenigt kanske att mam plötsligt blivit lite av ett “nervo” men det är lätt värt det, lätt värt att leva resterande tid av livet i lite oro och alltid jobba hårt för sitt barn, han är mitt allt. Men givetvis så hoppas jag att han med åren blir lite vettigare, tar färre risken och framförallt lyssnar på sin morsa liksom! Hahhaa drömmen alla morsor har.