Varför debatt varje gång någon nämner barnfostran? Dagens barn är ju inte lika bra fostrade som förr
Jag fick mitt första barn för ett år sedan och första tiden får man ständigt höra några frågor, förutom -När är det dags för nästa? Så får man också ganska ofta frågan -Hur känns det nu när livet förändrats så snabbt? Och ärligt talat så har inget känts så naturligt för mig som att få barn det är som en viktig del av mig kommit och jag har alltid väntat på honom. Dessutom så är man gravid så länge så man hinner mentalt ändra sitt liv ganska snabbt, mot slutet går man bara och väntar och väntar. Hur som helst tillbaka till min poäng sen den dagen man blir förälder så är det en sak som förändras och det är ens tankegång på HUR ska man förbereda denna lille kille inför verkliga livet, hur man får honom att bli en bra kille med sunda värderingar, sunt förnuft, med vett och etikett. (?)
Så under de senaste dagarna har blivit en del skriverier om Camilla Läckbergs Instagraminlägg om att föräldrar måste sluta curla sina barn och jag håller helt med. Men varför blir det sådant skriverier om saken? Så fort någon nämner barn och barnfostran så är det ett känsligt ämne och då har inte ens Camilla pekat finger till någon specifik? Varför känner sig de flesta träffade direkt? Har det med var förälders osäkerhet att göra? Den där lilla lilla rädslan man har för att misslyckas?
För min egen del kan jag kan jag lova att vi gör vårt bästa, jag vill inte att min son ska bli någon ohyfsad skitunge som ingen orkar med inte ens jag skulle tycka det var gulligt även fast det är min son. Dessutom så är det viktigt att lära barnen redan från början att allt inte kommer kretsa runt dem senare i vuxenlivet och den förberedelsen är viktigare än man tror för den vetskapen kommer inte bara hjälpa dem att bli starka och framgångsrika individer i resten av deras liv utan också att vara ödmjuka och respektfulla.
En annan viktig sak som Ralph kommer få lära sig är att han är absolut viktigast i mammas och pappas liv, vi kommer alltid att finnas här för honom, vi kommer alltid vara hans största fans, bästa rådgivare, lojala vänner, ge så mycket kärlek vi bara kan och ställa upp så fort han önskar men vi kommer inte finnas för alltid och vi kommer inte städa upp efter honom, be om ursäkt för honom eller göra sådant han skiter i, sådant får han reda ut själv-för hans egen skull?
Vi alla gör vårt bästa men vad sägs om istället för att alla har någon debatt om vad Camilla Läckberg, jag och några fler tycker så kanske fokuseringen borde ligga på att fostra våra underbara barn till vettiga individer?