Mina möten – med allt från Victoria Silvstedt till Ola Salo
Alltsåååå. Jag får träffa så mycket spännande personer i mitt jobb! Ibland måste man stanna upp och ta tillvara på vissa stunder som man upplever. Det är så enkelt att bara rusa vidare mot nästa mål. Något som jag bland annat pratade med Ola Salo om idag. En av de intressanta personerna, karaktärerna och mångfacetterade människorna jag har fått möta.
För oj vad många som jag har fått hänga lite med på vägen. Det började nog för första gången när jag bodde i hemstaden Kalmar när jag var skribent på KalmarPosten. Jag minns att en av de första ”kändisarna” jag skulle intervjua var Ulf Brunnberg – för många synonymt med Mr Vanheden. Jag var så nervös. Både för att jag misstänkte att denna rejäla och till viss del burdusa man skulle behandla mig som ”lilla gumman”. Men också för att han var en känd person. Det är inte ofta man bara springer på dessa människor i en liten stad som Kalmar. Jag har sällan varit speciellt fascinerad av kändisar i sig, men att sitta mittemot dem och prata om just dem själva och deras pågående projekt inom deras yrke – och många gånger personliga åsikter och detaljer kring deras liv – det är klart att man blir nervös.
Vi träffades på Hanssons Krog för att äta lunch. Ulf beställer selleribiff. Jag säger ”detsamma”, mest för att jag är nervös. Visserligen har jag alltid beslutsångest när jag ska bestämma mig om maten som erbjuds på en meny, oavsett hur få rätter som presenteras, men inser denna gång snabbt att jag inte ens tycker om selleri. Men jag beställer, äter och håller masken medan vi pratar. Och så måste jag ju anteckna också. Herregud vad krångligt allt blev!
“Du borde jobba för mig”
Men förutom att skriva skulle jag även fotografera. Vi går runt utanför Kalmar Teater, där Ulf senare ska in och repetera inför premiären av förställningen ”Skaffa mig en tenor” som min artikel delvis skulle handla om. Året är 2010. Vi är inne på teatern och fotar. Jag känner mig inte nöjd. Vi går ut igen. Senare in igen. Trots att Ulf har lite bråttom känner jag att – om detta ska bli bra måste jag få rätt bild. Den ska ju delvis fungera som ett omslag. Så jag drar runt med Ulf till höger och vänster och bossar. Minns att han skämtade om att jag verkligen tog kommandot och att jag skulle ge honom en hjärtinfarkt om jag fortsatte härja runt. Innan vi skiljs åt ger han mig sitt kort och säger, “ring mig om du flyttar till Stockholm, du är en person som borde jobba för mig”.
Det var inget jag tänkte på då men som jag ibland kan tänka tillbaka på. Hur nervös jag än var så blev allt bra, artikeln blev godkänd och publicerades inför premiären och jag framstod ändå som självsäker. Något som gjorde att jag förmodligen fick den respekt…den respekt jag inte trodde jag skulle få. Vem vet hur detta har påverkat mig därefter? Jag som ofta tar risker och bara hoppar, ja även om de blir avsevärt färre med åren.
Minnen som hänger kvar
Hur som helst så har detta såklart satt sig i minnet. Jag nämner ofta denna anekdot när jag talar om mitt jobb. Det är ett starkt minne. Jag mötte såklart många, många fler men detta var ett visst ögonblick.
Utan att gå in på alla jag mött och gjort personporträtt på däremellan så är pågående år speciellt eftersom jag fick träffa Victoria Silvstedt. Vi hänger knappast i samma kretsar och det är inte ofta man lyckas fånga denna flådiga donna som har hela världen som arbetsplats.
Bild lånad från fina Jaqueline Tamm Lundell som driver JTL Interior och bland annat bloggar för Bucket List inom inredning och homestyling.
Men jag fick mig en pratstund på Grand Hôtel inför intervjun som skulle publiceras i senaste Bucket List. Läs den gärna här. Jag blev så imponerad över hennes ödmjukhet. Hon är verkligen fin och besitter mycket självinsikt. Sedan är hon ju en herrej*vlars entreprenör och businesswoman. Det får ingen glömma! För vissa är det svårt att förstå att man kan ha The Looks (trots innefattande av delvis färre plagg på kroppen stundvis) And The Brains. Men här är ett bevis. Och hon har jobbat sjukt mycket hårdare och med ett större fokus än en stor majoritet av alla kaxiga män som har uppnått fina titlar, framgångar och därtill införskaffat massor med stålar på denna jord, tro mig.
Personliga insikter
Detta är också ett möte som gett mig insikt i en annan persons liv. Det blir personligt trots fokus på vissa ämnen och det är fantastiskt. Ibland när jag funderar på att sluta med skrivandet måste jag komma ihåg detta. Det är delvis lärorikt för mig, men jag älskar också att förmedla det jag pratar med dessa personer om till andra. Jag på riktigt älskar det.
En person jag precis just nu minns är Jamling Tenzing Norgay, en person som jag träffade när jag jobbade på resemagasinet Escape 360 – jobbet jag flyttade upp till Stockholm för 2010. Han är en nepalesisk sherpa och bergsbestigare som är son till Tenzing Norgay Tenzing, den legendariske mannen som den 29 maj 1953 (tillsammans med Edmund Hillary) var den första person som vi med säkerhet vet besteg Mount Everest. För visst vet ni om att det är sherpor som bär packningen. Inte? Nej, det hade jag inte heller någon aning om förrän detta möte. Det är en anmärkningsvärd historia för sig!
Vet inte om Olas min vittnar om att “när-är-vi-klara-egentligen?”. Eller om hans kommentar att jag hade klätt mig i en ryamatta var positiv. Inte glammigt nog I guess, haha (jag är frusen, okej), men bilder ÄR ett måste. Hur ska vi annars promota vårt möte och hans kommande show på sociala medieeeer. Exakt.
”It takes a fool to remain sain”
Även om dagens intervju gick lite väl kvickt och snabbare än förväntat – på grund av förskjuten tid och flera personer som skulle få sin tid med Ola – så är det alltid en ynnest. Jag argumenterade mig till liiiite extra tid. Jag hann ju knappt med hälften av mina frågor. När jag bad om ”snälla har jag en minut till?” så råkade den bli 15 minuter så jag ska absolut inte klaga. Men man vet aldrig vart en intervju tar vägen. Jag brukar sällan förbereda frågor i ordning för vill hellre bara samtala för att få en mer naturlig gång. Men just här behövde jag en plan. En plan som nästan gick vägen. Och med tanke på att Ola Salo själv knappt inser vad han har åstadkommit med åren, så är det ju dags att vi alla vaknar. I vår är han aktuell med sin egen krogshow på Rondo: ”It takes a fool to remain sain”, och den får inte missas. Det kommer att bli showernas show. Tänk nostalgin. Tänk musikaliteten som ändå finns där mitt i dessa låtar. Låtar som vittnar om så mycket större budskap som var menade att förmedlas.
Även om mitt huvudfokus under intervjun inte var showen i sig, eftersom numret av INRIKES Magasin den ska vara med i kommer ut när den pågår, så inser man hur mäktig den kommer att bli. Tänker inte avslöja mer kring vad vi pratade om, det får ni läsa senare. Men han nämnde bland annat att en vanligt förekommande uppfattning som inte stämmer om honom är att han är överdriven och excentrisk, ja till och med väldigt självupptagen och “primadonnig”. För det är han verkligen inte alls utanför scen. Då är han lugn, eftertänksam och väldigt jordnära och fin. Det ni! Eller det vet nog många av er redan.
Ett möte med motprestation
Att poängtera är ju däremot att även om det är underbart att träffa människor i alla dess former, så finns ju även prestationsbehovet när artikeln väl ska skrivas. Det är ofta ett rätt intensivt möte från skribentens håll som lyssnar, antecknar och alltid tänker på ”kan detta bli ett av huvudcitaten, tro?”. Sedan ska texten godkännas av personen den handlar om. Det är nervigt. Jag har sällan fått många ändringar och tack gode gud för det. Men jag sitter fortfarande varenda gång när jag får svarsmejlet för korrektur, med händerna framför ögonen och kikar mellan fingrarna, innan jag vågar läsa på riktigt. Bara för att få en hint om det är någorlunda godkänt eller mycket justeringar.
Ett halleluja-moment jag hade var när jag precis blivit redaktör för mitt första nummer av Älskade Östermalm, där jag intervjuade Martina Bonnier för omslaget. En kvinna jag trodde skulle grotta in i minsta detalj eftersom hon själv skriver. Men, hon rättade en siffra, resten var ok. Det är då man inser att man sysslar med rätt grej. Den känslan!