Tour de Mongolia – dag 7
Arvaikheer.
Barnen i staden skriker:
-Hello!
Vi ler, och hälsar givetvis tillbaka. Vi ser annorlunda ut, men vi är minst lika nyfikna på dem – som dem är på oss.
Vi möts av en frän doft. Doften av blandad kamelost, getost, fårost och hästost slår oss när vi kommer in i den lokala “ostshopen”. Vi börjar känna igen doften. En gumma bakom ett ostbord frågar vår guide var vi kommer ifrån, vi svenskar.
En helt annan doft, något råare, möts vi av när vi kommer in i kötthallen. Att jämföra med våra saluhallar i Sverige är inte att tänka på. Det ligger mängder av får, med dess stora fläskiga “delikatess”svansar och osar av den lukt som vi nu är lite smått mättade av. Hela grisar, hästkött, kor och kamelkött med dess pucklar. Kamelens puckel ser ut som en enorm svålbit. Smakligt? Kötthallen är livlig.
Att handla i ett annat land är fascinerande och annorlunda. Det tar lång tid. Här har de små butiker, lokaler och marknadsstånd där var och en är specialiserade på sin produkt.
Vi fick inhandlat det som skulles och iväg bar det igen. Vi körde hela 60 km på asfalt – vilket är ovanligt då vi nu börjar tycka att “dirty roads” är rätt härliga.
Lunch blev ute i det fria. Vi svängde av vägen vid en liten flod och hade mängder av kreatur som underhållning. Sen satte Chimgee igång och laga köttsoppa med nyinhandlad biff från den lokala kötthallen. Så gott det var!
Landskapet förändras utefter vägen vi åker, växtligheten ökar och vi ser en hel del träd. Vi passerar floder några gånger, i sällsynta fall finns det en bro så att vi kan köra över den i de flesta fall finner vår chaufför det bästa stället att köra rakt igenom vattnet. Ett vulkanliknande landskap öppnar sig runt oss, det är som om en vulkan slängt ut en mängd av magmastenar – vilka Ogi gör sitt bästa att parera.
Under resans gång hinner vi prata om mängder ämnen mellan himmel och jord, här är ett utdrag från faster Lenas dagbok:
“När vi sitter i bussen leker vi lite med ord. Ungefär så här på en riktigt hoppig väg. Hoppet försvinner inte för de hoppfulla hoppetossorna. Hoppsan! Hoppla, hoppas hoppen minskar. Finns det liv finns det hopp
Är man en turistskygg egoturist så gå i de tre tappra karolinernas fotspår. Hoppsan sa trallalala.”
Vi stannade till och tog fram fiskespöt med hopp om lite fisk till middag. Fiskelyckan uteblev dessvärre.