Tour de Mongolia – dag 6
Vi gick upp med tuppen och innan solen hade slagit sina strålar i marken. Nu var vi extra förberedda på att bestiga toppen av sanddynerna för andra gången innan vi åkte vidare. Detta efter lite av en besvikelse från dagen innan.
Emelie och Peter hade tummat på vägen ner på kvällen innan då Lena fick ge upp att hon minsann skulle med upp utan stress. Det blir ofta som vi vill. Världen vill oss väl. Det som är tur när planen ibland blir annorlunda.
Bilen gick sönder. Hade vi bara gått upp kvällen innan hade den säkert gått sönder under denna etapp. Ogi hann med råge svetsa ramen under vår tur upp på de höga dynerna.
Vi tror lite att allt har en mening och ser du bara positivt på saken blir det bra. Det tog 50 minuter utan stress att gå upp. Totalt med bilder och att gå ner igen tog det 1 timme och 50 minuter.
Vi tog oss verkligen tid att beskåda och njuta. Innjuta detta fantastiska landskap omkring oss. Vilken riktning vi än vände oss i.
Väl uppe på toppen lade sig beduinkvinnan Lena utsträckt i sanden.
Vi high fivade varandra och var nöjda med vår bedrift.
Fötterna var riktigt kalla på vägen upp och härligt varma på vägen ner.
Vilka kliv vi tog på nedvägen.
Sandänglar blev det i den orörda sanden. Ljuvligt.
Egokliv. Vi var helt själva på hela färden tills vi skulle ner. Då kom en grupp om fyra personer som skulle upp.
Ett gott råd är att åka på lågsäsong.
Följ våra fotspår och ni blir inte besvikna av detta landet. Vilken horisont, vilka resvänner, vilken pojkvän, vilken flickvän vilken kropp vi har. Nu kan man säga att en gång gick vi upp på sanddynerna två gånger.
Vi gav oss glada i hågen iväg. På ett ställe var vi helt lost. Vägen försvann och till och med, chauffören vart lite orolig. Vi var helt enkelt tvungna att ta en kissepaus för att ta ut en riktning. Solen stekte på bra och här ville vi inte bli fast. Efter långt letande över farliga chifferstenar famn vi då till slut vår räls igen.
Ordet vi ständigt glömmer zen benu(hej) kommer alltid till användning. Vår chaufför satsade ändå när han såg nästa geer att hälsa på för att checka riktningen då det saknas skyltning. Ett hej är det som krävs genom rutan och sedan frågas efter vägen. Vilken tur att han frågade vilket gjorde att vi fick rätt “väg” igen.
Efter ett par timmar mellan kullar och berg upp och ner såg vi plötsligt något. Guiden beordrade halt då en ny geer höll på att byggas.
Det stundade bröllop hos nomadfamiljen. 80 solstrålar runt solen. Det är den normala storleken på en geer. Att det byggs med så många pinnar. Denna var lite mindre endast 66 pinnar.
Nästan alla geers byggs i orange, vilket symboliserar solen(nar) med dess strålar. En ny geer kostar ca 1-1,5 miljon tögrög.
Vi blev inbjudna till familjen. Det bjöds på fermenterad hästmjölk så kallat airag. Vilket kan liknas vid syrlig fil med sprit i. Riktigt gott. Familjen ville rent av bjuda på middag, vi tackade men avböjde. Vi passade på att lämna lite souvenirer som vi tagit med oss till familjen. Lite tråd, en t-shirt med reflexer, ballonger till barnen och choklad.
Emellanåt har vi både suttit och skrattat och hunnit kika ut på ett slående landskap som ständigt förändras. Det bästa är att bara ta av sig klockan och inte fundera när vi är framme. Vi kommer fram när vi gör det. Ibland kommer teckningen tillbaka och både guiden och chauffören sitter i telefon – men helt plötsligt är teckningen borta igen. Skönt!
Då till slut ser vi staden i norr som vi åkt mot hela dagen. Arvaikheer heter provinshuvudstaden och här ska vi bo på hotell över natt. Staden är bara 90 år gammal och det syns att den är ganska ung. Här bor ca 115 000 invånare och grönskan med planteringar i mer västerländsk känsla syns. Träd finns i staden. Träden har varit lätträknade idag. Fram till hotellet och upp på rummet för den skönaste dusch du kan tänka dig. Dammet låg tätt över våra kroppar och väskor från dagen. Tänk om den där duschen är iskall likt förra gången de sagt att det skulle bli en “hot” shower? Puuh vilken tur! Vattnet var så där varmt, härligt och skönt.
Det blev som vanligt en middag senare än vi är vana vid hemma. Vid 22-tiden hade vi fått in en god öl och kvällens måltid. Chimgee insisterade på lite karaoke innan läggdags. Vi kunde inte vara otrevliga fast vi är rätt kass på att sjunga. Detta med asiater och karaoke. Det fanns nog över 5000 sånger att välja på. Vi försökte oss på mr Bigs “wild world” med gott resultat. Sen var det bara dags för oss att klappa ihop för kvällen. Ögonen sved av trötthet när vi fällde ihop ögonlocken.
Det är inte alltid lätt att vara turist och titta på allt!